Vi har sett en film - och det var inte något som vi gjorde igår precis. Den senaste filmen som vi såg var Liftarens guide till Galaxen. Det var för ett par månader sedan och då fick vi av olika anledningar dela upp tittandet i minst tre olika omgångar. Gravity lyckades vi klämma in på en och samma kväll.

Under den senaste Oscarsgalan vann filmen sju Oscars, bland annat för bästa regi. Och vi hade ju helt missat den här filmen, ett rymddrama med George Clooney och Sandra Bullock i huvudrollerna, men det var efter galan vi fick upp ögonen för filmen och ville se den.

Under ett uppdrag i rymden för att laga ett teleskop drabbas astronauterna Kowalski (Clooney) och Stone (Bullock) av rymdskrot från en av ryssarna sprängd satellit. Astronauterna är vid det tillfället utanför sin rymdfärja när skrotet kommer flygande. Stone virvlar okontrollerat iväg från färjan, men Kowalski lyckas få tag i henne och med hjälp av hans jetpack tar de sig tillbaka till rymdfärjan. Tillbaka för att upptäcka att alla andra är döda och färjan är förstörd och inte kan ta dem tillbaka till jorden. De måste lösa det på något annat sätt...

Stundom är det riktigt spännande, men det varvas också av stunder där det känns aningen långsamt och lite för osannolikt. Men effekterna som trotsar tyngdlagen är häpnadsväckande. Dock är vi eniga om att det inte är en film som vi vill se igen, utan uppskattade den för stunden.

Det är inte ofta jag ser bio nuförtiden, av självklara skäl. Ännu mer sällan ser jag biofilmer som baserats på böcker, också av självklara skäl. (Jag läser sällan böcker, och de jag läser, läser jag så väldigt långsamt...)

På nyårsdagen var jag dock på bio med mina föräldrar (händer ju inte heller så ofta), och vi såg Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

När jag hörde att Robert Gustafsson skulle spela rollen som Allan Karlsson, blev jag lite orolig. Jag såg framför mig hans överdrivna "gubb-karaktärer" från till exempel Gustafsson 3 tr., fast jag blev glatt överraskad. Han gör en väldigt nedtonad hundraåring (flera pluspoäng för sminket!), som likt Forrest Gump reser genom världshistorien - och påverkar den.

Boken innehåller många fler äventyr än vad som ryms på knappt två timmar film, och en del av storyn har ändrats för att bättre passa formatet. Ändå räcker det och blir över för att bli en riktigt underhållande rulle, väl värd att se. Flera bra skådisar, men bäst i mina ögon är David Wiberg som Benny, den velige korvkioskinnehavaren med 920 högskolepoäng som är "nästan" väldigt många saker. 

Det var roligt att gå på bio igen, och vi var alla tre nöjda med filmen. Mina föräldrar tyckte dock att ljudet var lite för högt, och att det small lite väl ofta. Men så handlar ju också filmen om en väldigt speciell man, som älskar att spränga saker i luften... /Jon

Om man inte drar på mungiporna när man ser minionerna, är det något allvarligt fel nånstans! De borde få en egen film, för de har ju burit upp två stycken redan...

Dumma mej 2 fortsätter i samma härliga stil som första filmen. Superskurken Gru är numera familjefar och har bytt ut ta-över-världen-planer och vapentillverkning mot barnkalas och syltproduktion (även om han fortfarande bär omkring på sin frysstrålepistol). Men säg den förortslycka som varar. När världen hotas av en mystisk superskurk, blir Gru motvilligt värvad som agent till en anti-skurkorganisation och lika motvilligt ihopparad med den spralliga agenten Lucy. Men vad var det nu igen som börjar med bråk...?

Man känner igen mycket från "ettan" - och tur är väl det! För det vore verkligen slöseri att bara göra en enda film som är så rolig. Jag hoppas att det inte dröjer tre år till innan vi får träffa Gru och hans gula små charmtroll igen. Till dess har vi ju två fantastiska filmer som får snurra runt i blu-rayspelaren. Nu ska jag bara försöka få titelmelodin som ringsignal till mobilen också... /Jon

Olympus has fallen är en tvättäkta actionrulle som innehåller alla de där klassiska ingredienserna som gör att man känner av den amerikanska kärleken för hemlandet långt innan trohetseden svärs och USA:s flagga hissas mot skyn. Och givetvis finns det en hjälte. Den här gången heter han Mike Banning (Gerard Butler) och han råkar givetvis hamna mitt i terroristattacken och hur det går är ju inte så svårt att lista ut...

Mike Banning arbetade tidigare som presidentens närmaste livvakt men efter en olycka där han måste "offra" presidentfrun för att rädda livet på presidenten kan han inte längre jobba kvar. Alla vet att Mike fattade rätt beslut, innerst inne vet han det också, men presidenten ansåg att det var för smärtsamt att se honom varje dag och han blev omplacerad. Men i och med den här attacken mot Vita huset, Olympus, öppnas en gyllene möjlighet för Mike att lämna skrivbordet på finansdepartementet och åter hamna i hetluften.

Även om det här filmen till mångt och mycket precis följer ramarna för en actionfilm sticker den ändå ut med att den håller spänningen på hög nivå. Den har faktiskt lite nagelbitarvarning. Det höjer betyget för den här filmen, och det tillsammans med välgjorda effekter gör Olympus has fallen till en film som utmärker sig mycket positivt i sin genre. Morgan Freeman gör rollen som talmannen som blir tillförordnad president när den riktige presidenten inte kan utföra sig jobb. Freeman gör som vanligt även denna roll med stor bravur och Gerard Butler sköter sig helt okej som huvudrollsinnehavare. God bless this movie... ;)

Vi har sett några bra filmer på sistone och den här gången var det faktiskt ingen som var animerad. En romantisk komedi, en sci-fi-film och en actionrulle blev det.

Die Hard 5: A good day to die hard

Cloud Atlas

Silver linings playbook (Du gör mig galen!)

Ingen av uppföljarna i Die Hard-serien slår den första. Den är ju otroligt bra. I den femte filmen  A good day to die hard utspelar sig handlingen i Ryssland där John McClane stöter på sin son som han inte haft någon vidare bra relation till. Sonen har hamnat i trubbel och de båda får samarbeta för att förhindra en terroristplan.

Cloud Atlas förvånade på många positiva sätt. Flera utav rollerna görs utav samma skådespelare och sminkningen är fantastisk. Likaså historierna som kopplas samman under flera århundraden. Det här var verkligen en filmupplevelse utöver det vanliga.

Men lite romantik behöver man i livet också och det får man med feelgood-filmen Du gör mig galen! även om det finns en viss dramatik i den också. Jennifer Lawrence som spelar den kvinnliga huvudrollen vann en Oscar för sin prestation (som hon snubblade fram för att hämta...). En man, Pat, som vårdas i flera månader på en psykiatrisk klinik efter att ha misshandlat sin frus älskare, blir frisläppt. Han är fast besluten att försöka lappa ihop äktenskapet med frun, även om hon flyttat, han har kontaktförbud osv.

Vid en middag hos en av Pats bästa vänner är också Tiffany (Lawrence) inbjuden. Hon är en nybliven änka. Eftersom hon då och då träffar Pats fru går hon med på att lämna ett brev till henne. Men hon vill ha något i gengäld: han måste träna med henne för att ställa upp i en danstävling. Inte helt oväntat utvecklar de båda känslor för varandra men handlingen under tiden är långt ifrån ointressant.

De fem legenderna. En saga om legenderna John Blund, Påskharen, Tomten med flera som måste bekämpa Beck Svart innan han helt suddar ut barns goda drömmar och fantasi. En film som värmer!

Hotel Transylvania. Dracula försöker beskydda sin dotter från människorna och tror att han byggt ett säkert hem åt dem och andra "monster". Men en dag kommer en vilsen backpacker på besök... Skojigt underhållande!

ParaNorman. Norman är en pojke med en mycket speciell gåva av den paranormla sorten. Detta är något som han blir retad för, men skrattar bäst som skrattar sist. En dag behöver Normans by honom mer än vad de någonsin kunde ana. En unik film om en unik pojke!

Berättelsen om Pi. Ang Lees otroliga film som lämnar tittarna i en stor ovisshet: vad är det egentligen som är dröm och vad är verklighet? Och det gäller både filmens specialeffekter som är helt fantastiska och filmens händelseförlopp. Så vacker att det faktiskt gör lite ont!

(Samtliga filmposters är lånade från imdb.com.)

(Bild från www.warnerbros.com)

På svenska heter denna film Nu eller aldrig, och översättaren hade nog inget lätt jobb. Originaltiteln kommer från ett ganska svåröversatt uttryck, "Kick the bucket", som är en lättsam omskrivning för att avlida. För The Bucket List handlar om död, men framför allt om livet.

Jack Nicholson spelar en rik, cynisk företagsledare som plötsligt blir väldigt sjuk. Han blir inlagd på ett av sina egna sjukhus och tvingas dela rum med en gammal bilmekaniker (Morgan Freeman). Det visar sig att båda har obotlig cancer, och trots deras olika bakgrunder och personligheter, finner de varandra efter en något knagglig start.

Ja, vad gör man egentligen om beskedet är att man har ett halvår, max ett år, kvar att leva? Greppar man efter ett halmstrå och hoppas på en oprövad behandlingsform? Eller börjar man att... leva? De båda herrarna gör upp en lista över sådant de skulle vilja göra innan de så att säga "sparkar hinken". Sedan ger de sig ut på en resa världen över och på kort tid gör och ser de saker som vissa aldrig får uppleva under hela livet. Och ska man göra en sådan lista är det nog inte så dumt att ha nästintill obegränsat med pengar...

The Bucket List är en väldigt fin film som tar upp svåra frågor om livet och döden på ett stillsamt humoristiskt sätt. De två stora skådespelarna är som vanligt fantastiska och bär upp nästan hela filmen mellan sig, men man får för den skull inte glömma birollsinnehavarnas prestationer, särskilt Sean Hayes i rollen som hunsad assistent.

Trots att filmen har några år på nacken (den är från 2007) är den tidlös och värd att se mer än en gång. Det har vi gjort, och filmen pryder numera sin plats i DVD-hyllan. /Jon

Igår kunde vi inte hålla oss längre, utan gick och köpte Madagaskar 3 på DVD. Vi hade i och för sig lika gärna kunnat köpa den på Blu-ray, men då hade vi ju inte fått den färgglada regnbågsperuken...!

(Okej, det var jag som ville ha peruken...)

Vi gillar de tidigare Madagaskar-filmerna och denna var också rolig, även om den inte heller slår ettan. Kanske blev det lite väl mycket psykodeliska färgexplosioner och aningen för lite av mina personliga favoriter, Kung Julien och Mort. Dessutom märks det så tydligt att filmen är gjord för 3D, vilket innebär att många scener är rena bergochdalbanan. Kul, men snurrigt värre. Tempot är så högt att man nästan blir åksjuk. Ska jag säga förresten, som älskar alla åkattraktioner på Liseberg! Börjar nog bli gammal...

Handlingen då? Tja, kan det bli annat än roligt när vilda djur tar sig till Monaco, jagas av en fransk, sadistisk kvinnlig polis och rymmer med en cirkus...? Filmen är full med humor och hjärta och får därför helt klart godkänt, kanske vågar man också hoppas på en fjärde film. I like to move it är fortfarande omöjlig att sitta still till! /Jon

PS. Att något gulligt blir ännu gulligare i en färgglad peruk kommer här bildbevis på:

Vårt lilla penntroll!