jennyjon - vår vrå av världen - livet med fem barn

Inlägg publicerade under kategorin Gravid för första gången

Av Jenny och Jon Sjöberg - 12 augusti 2014 21:00

Ian föddes med ett akut kejsarsnitt. Isa föddes vaginalt. Jag har alltså fått uppleva båda sätten och har då och då funderat på vilka skillnader som de båda sätten medför och har här skrivit lite om mina upplevelser. Om snittet hade varit planerat hade det säkert känts annorlunda före när det funnits chans att förbereda sig och kanske även efteråt.


Lång historia kort: med Ian gick jag över tiden och på den 18:e dagen efter bf kom han till världen. Förlossningen kom aldrig igång på egen hand, på en överburenhetskontroll upptäcktes att jag hade smygöppnats 3-4 cm samt att Ians hjärtljud inte var som de skulle hela tiden under CTG:n. Det togs hål på hinnorna, värkarna kom, värkstimulerande sattes in och jag kämpade på och öppnades 10 cm. Men den sista biten ville sig inte och Ian visade tecken på att försämras av det värkstimulerande och det togs ett beslut om kejsarsnitt. Sedan var det fler saker runt omkring som gjorde det jobbigt under värkarbetet, som krångel med skalpelektrod, blodprov som skulle tas på bebisens huvud flera gånger, jag skulle upp i "fyrfota-läge" när bebisens hjärtljud sviktade osv.



I efterhand har det ibland känts så snopet, som om jag gick miste om förlossningen - jag hade ju öppnats de där tio centimetrarna. Allt var ju klart där, men det gick inte. Just snitt var det aldrig tal om under graviditeten, jag hade väldigt lite kunskap om vad det skulle innebära. Efteråt visste jag inte ens om jag hade fött barn eller om jag "bara" hade blivit förlöst... Nu var det ju inte så att de hux flux bara plockade ut en unge. Det låg ändå en hel del arbete bakom och när valet stod mellan att rädda bebisen eller ej så kändes det ändå självklart att det fick bli som det blev.


Med Isa tycks allt har gått mer "normalt" till. Inga större konstigheter alls vad det verkar. Men mindre ont gjorde det ju inte för det. Med båda barnen hade jag lustgas men i och med snittet blev det även förstås bedövning och den kom som en stor lättnad. All smärta bara försvann. Med Isa infann sig aldrig den lättnaden, för någon bedövning vågade jag aldrig be om ifall förlossningen då skulle stanna av och inte komma igång igen - för att åter sluta med snitt.


Värkarna och krystvärkarna - allt gjorde fruktansvärt ont. En smärta helt olik någon annan och jag trodde flera gånger att min stund var kommen och tänkte så många gånger tanken att be om att bli snittad igen. För då skulle det ju inte göra ont mer. Men nu var jag inställd på en vaginal förlossning, jag ville uppleva även detta.


Värkarna med Ian var jobbiga på så vis att det aldrig blev några värkpauser, det gick inte att tajma värkarna med lustgasen för de kom som i ett. Med Isa var det helt motsatt eftersom här hade igångsättningen skött sig själv och jag fick ganska god kläm på lustgasen även om den inte gick att ta till mot slutet. Jag hade dock god hjälp av den innan.



När Ian plockats ut hölls han bara upp vid sidan av mig och sedan rusade de iväg med honom. Han skrek när han kom ut, men om det var en pojke eller flicka fick jag reda på senare. Nu fick Jon följa efter personalen och han blev den förste att hålla honom. Isa kom skrikandes ut och de gnuggade igång henne för att sedan "kastas" upp på mitt bröst och innan det hölls hon upp för att visa att det var en flicka.



Efter båda förlossningarna återstod syjobb. Med Ian hörde jag bara en sug, men kände inget av jobbet. Med Isa gjorde det betydligt ondare. När det kommer till skötsel av bebis liknar de båda förlossningarna varandra härefter. Efter en del snitt kan det vara svårt att få igång amningen men det fungerade här. Ian är helammad i sex månader, och det är planen även för Isa.


När det kommer till mig såg ju efterarbetet lite olika ut. Vid snittet dröjde det några timmar tills jag var uppe på benen och duschade och efter den vaginala förlossningen stod jag i duschen inte alls långt efter... på mycket skakiga ben. Vid snittet fick jag kateter men den togs också bort ganska snart och jag kunde gå omkring där på BB. Jag har hört om flera som blivit sängliggande efteråt så jag var nog ändå ganska pigg.



När man ser till tiden på BB så stannade jag där bara i runt nio timmar längre efter förlossningen med snitt jämfört med den andra - för jag ville hem och kände mig så pass bra. Den tidiga hemgången medförde istället en del pillerknaprande hemma, samt att Jon gav mig sprutor i magen. Efter den vaginala förlossningen behövde jag ingen smärtlindring efteråt. Men ont gjorde det ändå, fast det var när jag skulle sitta ner och den värken höll i sig i någon vecka. Det var inte alls bekvämt och här fanns det ju inget synligt som visade på vad jag genomgått. Efter snittet var jag omplåstrad.


Rekommendationen efter vaginal förlossning var att inte lyfta tungt på ett par veckor och efter snitt längre, så på så vis var ju återhämtningstiden lite längre. Snittet, av bikinisorten, växte dock ihop ganska bra så det var skönt. Det har inte varit så mycket som spökat efter den vaginala förlossningen heller, men det gick ju att komma igång med rörelse snabbare efter den.


Jag känner i alla fall att den vaginala förlossningen var den som jag "gillade" bäst, även om den gjorde ondast där och då. Hade det varit ett planerat snitt hade det förstås varit skönt att veta när det var dags att plocka ut bebisen så man slapp gå och vänta och vänta. Sedan finns det ju andra saker som en ökad risk för astma, allergier, infektionskänslighet med mera hos barnet, men nu var ju snitt aldrig ett val från min sida, utan något som blev nödvändigt.


Den normala förlossningen gjorde mig mer delaktig, även om jag var rejält borta några stunder också. Och i och med att värkarna den här gången slutade med vaginal förlossning så kändes det inte som att jag blev snuvad på något. Jag jobbade fram till resultatet som jag fick reda på direkt. Jag fick hålla bebisen direkt. Jag kunde lättare röra mig efteråt, och hade det inte varit för den där GBS:n hade jag åkt hem så fort som möjligt.


Om det blir tal om förlossning någon gång igen kommer jag att sikta på en vaginal förlossning. Kejsarsnitt får det bara bli om det blir tal om ett akut/urakut snitt, det är inget som jag kommer att planera för. /Jenny

Av Jenny och Jon Sjöberg - 9 maj 2014 14:15

Här kommer en liten favorit i repris. Vi märker av i statistiken att det är många som googlar efter just gratissaker till gravida och här kommer vår lista. Jag har sökt runt på nätet och gjort en sammanställning. Vi uppskattar verkligen att företag tar sig an uppgiften att skämma bort oss gravida lite grann och hoppas på att flera företag följer i samma spår. Har jag missat något så lämna gärna erbjudandet i en kommentar så fyller jag på listan! /Jenny



Allt för föräldrar. Bli medlem och fyll i väntas föda-datum.


Babybox. En gratis gravidbox till blivande föräldrar.
Just nu två stycken från Lloyds och Babyland/Babyproffsen 


 

MAM fb. Gilla och få en napp för 0-6 mån.

Baby to be. Hämtas ut på närmaste apotek i Apoteksgruppen.


Liberoklubben. Bli medlem i klubben och hämta ut en startväska på ICA Maxi (ersätter den tidigare väskan). Startboxen innehåller Newborn blöjor, stl 1 och 2, babyvårdsprodukter, en liten leksak, mm.

 


 


Lekmers gravidväska. En väska som i och för sig kostar 499 kr men med dyrare innehåll.



Apotek Hjärtat. Startboxen är gratis för kundmedlemmar och hämtas ut i butik.


Det finns flera gravidförsäkringar som är gratis. Kolla med ditt försäkringsbolag. Folksam har t.ex en försäkring som är gratis (och en som kostar med utökat skydd). 


 

Glöm inte att försäkra barnet/barnen efter förlossningen!


 

Goboken. Ett fint välkomstpaket, men eventuellt behöver du säga upp framtida utskick från dem. 


Bambino Matningsked fb. Gilla och beställ en sked.




Loppipåsen. Fina erbjudanden till ett bra pris.



 

Nestlé. Gå med i Nestlé Club och få poäng för dina varor.


 

Semper. Gå med i Semperklubben, ta del av erbjudanden, beställ vällingburk m.m.


Ella's KitchenBli kompis och få smaskiga erbjudanden och smakprover.


Bebisboken. Gör en egen namntavla som du skriver ut och ramar in.

 


McDonald's Ronald McDonald klubb. Barnet får bland annat gratis Happy Meal vid födelsedagen. 

 


Club BR. Samla sparmärken och få födelsedagspresenter med mera.

 

Så här ser innehållet ut i några utav boxarna som kunde hämtas ut i början av 2016:
http://jennyjon.bloggplatsen.se/2016/02/28/11248578-gratis-babyboxar-och-dess-innehall/

Av Jenny och Jon Sjöberg - 6 oktober 2012 20:15

En graviditets svallvågor...


Nu har det gått över tre veckor sedan det oplanerade kejsarsnittet. Att göra ett snitt hade jag inte tänkt, men nu blev det oundvikligt. Jag var inställd på en "normal" förlossning och eftersom det här är vårt första barn har jag inget att jämföra med när det kommer till efterspelet.


Men så här är läget när det gäller mig:
Avslaget var riktigt kraftigt i början men nu har det minskat. Det fortsätter komma, fast sedan ett tag tillbaka slipper jag förlossningsblöjorna i alla fall. Nu går det bra med vanliga mensskydd. Jag har ont i ena höften och har svårt att sitta skräddare och att ligga på den sidan. Sviter från förlossningen kanske...


Jag är fortfarande otroligt svullen och jag börjar tvivla på att jag någonsin kommer att få på mig förlovnings- och vigselringarna igen... Och på tal om få på sig så är det fortfarande mamma-kläder eller mycket större kläder som gäller. Magen har dragit ihop sig en del men det är mycket sladder kvar.


Sladder som jag tror kommer att bli knepigt att bli av med. Särskilt när jag fortfarande har svårt att röra mig eftersom snittet inte läkt än och dels för att jag inte bör anstränga mig heller. Och absolut inga tunga lyft på 6-8 veckor har jag blivit tillsagd. Ett ställe på snittet har förresten sett lite irriterat ut på sistone och svidit rejält. Det har i alla fall blivit något bättre med sårtvätt och kompresser som skydd på.


Magen är ju långt ifrån snygg och mot slutet av graviditeten, efter alltför många kartonglyft vid husflytten, fick jag fula bristningar. Typiskt, jag som trodde jag skulle klara mig. Eftersom än det ena och än det andra skars av under operationen är ju frågan om jag någonsin kommer att känna mig bekväm i bikini igen. Och det är fortfarande illa med känseln över naveln.


Jag har kvar karpaltunnelbesvären, och natten och morgonen är jobbigast. Det blir mycket amning och barnbärande med böjda handleder. Men upp till tre månader kunde dessa besvär vara kvar. Bara att vänta och se. Det är på nätterna som snittet är jobbigast också, när jag ska upp och ner i sängen, flytta hit och dit för att amma osv. Då märker jag verkligen av hur bortblåsta mina magmuskler är...


Amningen går i alla fall mycket bättre nu. I början gjorde det jätteont och bröstvårtorna blev såriga. Aouch! Dessutom värkte det i livmodern i och med att den drog ihop sig under amningen. Det fortsätter att sticka i fötterna när jag ammar och jag vet inte vad det är om. Mjölken rinner till bra - för bra - för ofta blöter jag igenom amningsinläggen och blir dyblöt. Ibland när jag bara ska böja mig ner droppar det och när Ian suger sprutar det - både högt och lågt. Så våra "mysiga" amningsstunder blir ofta kladdiga...


Jag är besviken över att jag inte kan röra mig lättare så här i efterhand för det hade jag sett fram emot. Nu är jag istället "beordrad" mer vila än när jag var höggravid. Att ta ut Nalle, som kan vara nyckfull i koppel, har jag inte vågat för jag vill inte riskera något. Och jag saknar våra promenader.


Inte trodde jag på långa vägar att det skulle bli så här mycket under graviditeten och inte heller så mycket att återhämta sig ifrån efteråt. Men, trots det var - och är - allt värt det. Ni har väl sett Ian...? ;) /Jenny

Av Jenny och Jon Sjöberg - 24 september 2012 09:30

Ian föddes onsdagen den 12 september klockan 02.31, som barn nummer 1802 i år på Skaraborgs sjukhus Skövde (SSS), han vägde 3500 gram, var 53 centimeter lång och hade ett huvudmått på 35 centimeter, så det var många treor och femmor inblandade. Efter en minut hade han en nia i apgarpoäng och efter 10 minuter en tia - fullpott trots allt alltså! "En pigg gosse förlöses" står det i papprena och om operationen står det "barnet ligger i huvudbjudning med förgående fosterdel ovan spinae och utskaffas med lätthet". Lätthet...


Ians BB-säng.


Operationen hade gått jättebra och jag var på benen ganska fort efteråt. 700 ml blod står det som den totala mängden blödning. På förmiddagen samma dag kunde jag duscha, jag blev av med kanylerna i båda armarna och även katetern. Och att kissa efteråt har jag inte haft några problem med. Magen har minskat i storlek allteftersom, men operationsärret, ett bikinisnitt, har jag inte kunnat se riktigt själv än men det ska tydligen läka bra. Stygnen ska försvinna av sig själva och över dem sitter en tejp. Det enda som jag känner av, eller snarar inte känner av är att jag förlorat känseln i huden runt naveln. Men den kanske kommer tillbaka...Sedan ska jag inte göra några tunga lyft eller andra ansträngningar på 6-8 veckor efter operationen, men jag känner redan ett misstänkt bråck... Snittet gick igenom sju lager vävnad så det var ju en del att sy ihop.


Efter det akuta kejsarsnittet...


Sedan har vi också blivit rekommenderade att inte försöka bli gravida igen på 1,5-2 år, enligt journalen "på grund av risken för uterusruptur" (livmoderbristning, en sällsynt komplikation som kan inträffa i samband med förlossning), men det står också att "kejsarsnittet i natt inte är ett hinder för vaginal förlossning i framtiden". Det känns nästan lite trist att vänta även om vi inte bestämt något om fler barn eller ej, men det var som sagt en rekommendation.


När allt var klart fick jag åka iväg tillsammans med Jon och Ian till ett rum. Säkert fick jag smärtstillande, tror jag minns ett stolpiller, och någon spruta där men jag kommer inte riktigt ihåg. Tiden gick så fort, fast ändå inte. Och hur overkligt allt kändes är omöjligt att beskriva. Tror inte att jag hade greppat vad som hänt än. Barnmorskan hjälpte mig att få fram Ians första droppar mjölk och han sög snart med rätt sugteknik.


 

Finfikan för att fira nattens "prestation".


07.30 blev vi serverade "finfikan" och skålade över att allt gick så bra och att det blev en bebis till slut. Vi hade ju börjat tvivla på att han skulle komma ut och när förlossningen blev så långt ifrån planen undrade vi om allt verkligen skulle sluta väl. Under förmiddagen blev vi inskrivna på BB och i och med att förlossningen blev lite komplicerad och jag hade svårt att röra mig fick även Jon en säng i rummet. Det kändes tryggt för mina magmuskler var som bortblåsta och att resa mig upp var en riktig prövning. Och det är fortfarande inte det lättaste, men det blir bättre.


Den första natten med Ian var ganska jobbig för mjölkproduktionen hade inte kommit igång riktigt, så han var antagligen hungrig. Jon gick med honom i BB-vagnen ute i korridorerna, vaggade och sjöng men ingenting hjälpte och han grät. Han fick dock tipset av en gammal barnmorska att "lura" Ian med att stoppa in lillfingret i hans mun för att trösta honom och starta sugandet. Det hjälpte - ett tag...


 

Nybliven pappa och nybakad bebis.


Under nästa dag, torsdagen, blev det dags för Ians första bad. Ett riktigt oljebad som gjorde hans torra hud gott. Ian riktigt ömsade skinn men så var han ju också ordentligt överburen.


Ians första oljebad.


Sent på torsdagskvällen for Jon hem med Nalle. Under den natten var Ian ännu mer otröstlig än natten innan. Till slut larmade jag på barnmorskan som kom och hämtade honom. Det visade sig att han hade fått lite feber - törstfeber tror jag att de kallade det. Jag låg ensam på rummet och hörde bebisar skrika här och var och efter ett tag kunde jag, hur trött jag än var, inte ligga kvar längre utan gick ut i korridoren för att kika efter honom. En utav de snälla barnmorskorna hade just bytt på honom och oljat in honom och skulle även ge honom lite ersättning. Ian lapade i sig, för tydligen vill de inte att bebisarna ska få fel sugteknik, så att använda napp är inget som de heller verkade vara särskilt förtjusta i. Och det har vi inte gjort. Än...


Att Ian fått lite feber gjorde att jag började tvivla på att vi verkligen skulle få åka hem följande dag, fredag. Det kändes jättetryggt att ha en massa personal en knapptryckning bort och smidigt att få frukost, lunch, middag och fika men jag längtade efter Nalle och vårt nya hem.


Men hemfärd blev det! Vi fick en massa information under fredagen och ställdes under BB vård i hemmet och skulle få dagliga telefonsamtal från barnmorskorna på BB - det blev bara två för det gick så bra under de följande dagarna. Klockan 17.29 blev jag och Ian utskrivna, två dagar och 15 timmar efter att kejsarsnittet påbörjats.


Ian var ganska överburen och en riktig "torris".


På vägen ut från sjukhuset tittade jag mig över axeln flera gånger, övertygad om att någon skulle komma springande efter oss för att ta tillbaka Ian. För det kändes så overkligt, att vi skulle ha få ta med oss den här gulliga ungen hem - att han var vår. Vår Ian.


Slut! Fast ändå är det nu det börjat...

Av Jenny och Jon Sjöberg - 23 september 2012 11:45

Halv tio tog barnmorskan A-L över och henne minns jag väl, för hon blev en av de första att hålla i bebisen och hälsade även på oss på BB sen. Jättesnäll var hon! Vid den här tidpunkten andades jag lustgas och började få kläm på den, och enligt papprena ska det ha fungerat bra. Ännu ett pH-värde togs på bebisen och doktorn tyckte att vi skulle avvakta lite till. Droppet höjdes till en snabbare hastighet och inte långt därefter höjdes effekten på lustgasen från 50/50 gas/syre till 70/30. Jag tyckte då att det började göra mer ont.


Klockan 02.00 var jag riktigt utmattad och värkarna var fruktansvärda, och jag var sedan en tid tillbaka åter satt att fasta. Innan hade jag läst om värkpauser under förlossningen - men några sådana upplevde jag inte. Undrar förresten vilka värkar som är värst: de innan eller krystvärkarna? På de senare får man ju vara lite aktiv men det kanske är sak samma...?


Den ena värken hann inte avslutas innan nästa tog vid och jag var så trött. Nu hade jag öppnats de där magiska 10 centimetrarna, men barnets huvud visade ingen tendens att komma ner mot bäckenbotten. Jag uppmanades att göra några krystförsök. Jag tog i, men bebisen rörde sig inte alls. Och det konstaterades att det sannolikt inte skulle komma någon bebis på det här sättet inom den närmaste 1 - 1,5 timmen.


Sedan står det i journalen: "tycker att barnet har inga mer resurser att observera ut under den tiden". Därför rekommenderades ett SC (sectio caesarea, kejsarsnitt) och vi accepterade beslutet. Jag var utmattad efter det långsamma värkarbetet och nu var det inte mycket som tydde på att huvudet skulle tränga ner.


Jag förbereddes för ett akut kejsarsnitt och informerades men det var svårt att ta in vad som sas. Jag fick en kateter, en till kanyl i andra armvecket och säkert var det något mer, EKG kanske, innan jagrullades in i operationssalen eller på plats. Och där var det fullt av folk i gröna kläder. Att så många människor lyckats samlas ihop mitt i natten på så kort tid är jag fortfarande förundrad över - och alla var så trevliga. Det var bara värkarna som fortsatte att vara otrevliga... Men räddningen kom med spinalbedövning.


Första sprutan hamnade dock fel så den fick sättas om och då fungerade det. All smärta - och till viss del känseln - bara försvann. Så himla skönt! För att undersöka om känseln var tillräckligt borta skulle jag svara på om jag kände ifall tussarna som läkaren drog på min mage kändes kalla eller ej.

Bedövningen hade fungerat, Jon satt bredvid mig och ett skynke sattes upp så vi såg inte något av operationen. Och tur var väl det för kejsarsnitt var något som jag inte alls läst på särskilt mycket om innan i och med att förlossningen enligt min planering skulle ske vaginalt. I efterhand vet jag mer och det här är en ganska stor bukoperation som jag gjort. Men den gick bra - vilket de oftast också alltid gör.


Klockan 02.29 påbörjades operationen och klockan 02.31 plockades babyn ut. På bara två minuter var det alltså gjort!!! Sedan tog det lite tid att städa upp och sy ihop mig, men det var klart tio minuter över tre så även det gick fort.


Jon satt bredvid mig och var säkert minst lika nervös även om jag fortfarande hade svårt att ta in vad som pågick. Ingen av oss såg ju vad som hände bakom skynket. Men så hördes ett barnskrik!


Babyn grät direkt och lättnaden som infann sig tillsammans med alla andra känslor var överväldigande. Bebisen levde och sak samma om den inte hade tio fingrar och tio tår. Någon var vid liv! En utav läkarna i rummet frågade Jon om han inte vill titta men Jon svarade att vi skulle se vårt barn tillsammans första gången. Så dök det plötsligt upp en barnmorska på ena sidan med något blått och skrynkligt i famnen och utbrister: "Vilken goding!" innan hon rusar iväg ut med vad det nu var hon höll i famnen. Jon reste på sig och fick följa med efter om han hamnade lite efter.


Vad som hände sedan har jag fått berättat för mig i efterhand för jag var ju ganska orörlig och fick ligga kvar på operationsbordet för att sys ihop. Bebisen undersöktes av barnläkare som torkade av bebisen. De tog ett blodprov i navelsträngen och satte fast peanger på navelsträngen, så Jon fick ändå sin önskan om att klippa navelsträngen uppfylld. När det var gjort lindades babyn in i en filt och han fick en mössa - sedan fick Jon hålla honom och bar babyn tillbaka till mig.


Till mångas förvåning var det en pojke som inte hade haft någon brådska ut i vida världen...


Redan på operationsbordet hade jag börjat ana att det var en pojke - vår Ian - som kommit för läkarna använde han och honom flera gånger... Jon fick ju se det med egna ögon när läkarna jobbade med honom och hade tydligen sagt, när han fick syn på hans snopp: "Det är en pojke!" Ifall de högutbildade läkarna kanske inte riktigt var säkra på den saken...


Nya lilla familjen.


Efter att även jag fått träffa min lille sprattelgubbe från den långa tiden i magen bad vi en av läkarna att ta några första bilder på oss. Det ingår väl inte i en läkares ordinarie arbetsuppgifter, men han ställde glatt upp på det. Sedan satt vi där en stund med Ian innan Jon frågade barnmorskan vad han vägde. Jon hade missat att det var något som återstod att göra, så han fick därför än en gång lämna operationssalen och ta med Ian för att väga och mäta honom.


Fortsättning följer...

Av Jenny och Jon Sjöberg - 22 september 2012 13:30

Nu har jag skrivit ner min förlossningsberättelse, kanske mest för min egen skull, men vill ni får ni gärna läsa!

Berättelsen är uppdelad i tre delar för det blev så fasligt mycket text. Nu vet ni ju att allt fick ett lyckligt slut... till slut. Men vägen dit blev inte alls som jag tänkt. /Jenny


Solen strålade fint genom molnen vid sjukhuset.


Tisdagen den 11 september klockan 10.00 var jag inbokad för min andra överburenhetskontroll. Då hade jag gått 17 dagar över tiden. Två dagar tidigare hade jag gjort den första kontrollen och då hade allt sett bra ut, även om jag var lite fundersam till varför de inte hade undersökt livmodertappen...


De höll på att bygga om på sjukhusets förlossningsavdelning, så den här gången fick CTG:n göras på ett "vanligt" rum. Barnmorskan spände fast mig och redan innan maskinen hunnit registrera ordenligt uppfattade hon en dipp i Ians hjärtfrekvens och ytterligare en sådan dipp kom under testkörningen. Barnmorskan fattade misstanke och en läkare tillsammans med en praktikant tillkallades. Och innan jag riktigt förstått vad som hänt så var jag inlagd och det börjades prata om kejsarsnitt. Ja, ja, det kan ni ju göra, tänkte jag, och trodde inte heller på att jag skulle bli kvar där. Vi hade ju tänkt fortsätta slutstädningen av lägenheten...


 

CTG:en registrerade att något inte stod rätt till med bebisen...


Läkaren, praktikanten och även barnmorskan kände på min livmodertapp och konstaterade att jag "smygöppnats" mellan 3-4 cm. Det lät ju bra i mina öron - ha öppnats så mycket utan en enda värk. Fortsätt så lite till vetja!


Jag fick komma in på en förlossningssal och det började hända saker men jag minns inte riktigt ordningen. Men jag har fått förlossningsjournalen utskriven så jag har något att hålla mig till...


I och med att det fortsatte att pratas om kejsarsnitt så fick jag inte äta eller dricka något - typiskt, vi som packat så mycket gott i BB-väskan. Jag fick dropp och även antibiotika den vägen i omgångar. På bebisens huvud fästes en skalpelektrod för att de ville hålla bättre koll, så i och med det togs det hål på fosterhinnan. Men jag märke aldrig av att något fostervatten gick, så det fanns kanske inte så mycket kvar... Jag blev också fastspänd till en CTG-maskin - förstås.


I början kändes det mest märkligt att allt gått så fort utan att det kändes som det var något barn på väg. Men... Runt halv fyra på eftermiddagen kom min första värk, och klockan fyra hade jag etablerade värkar. Jon var på Pressbyrån och när han kom tillbaka berättade jag glatt om nyheten om första värken för honom. Senare var dock värkarna inte alls roliga.


Fastkopplad till en det ena och andra i sexig sjukhussärk.


Personalstyrkorna avlöste varandra och jag minns inte alla som var inblandade. De fortsatte att känna hur mycket jag öppnades och vid en av dessa koller lossnade skalpelektroden så den fick fästas om. Allt eftersom förlossningen fortlöpte togs det också oftare blodprov från bebisens huvud för att hålla koll på statusen. Dessa provtagningar var riktigt jobbiga - särskilt mitt i värkarna. Även ett av dessa prover fick tas om för det blev något fel.


Bebisen reagerade negativt så fort jag låg på rygg och proverna fick tas lite på sidan med ena benet uppsträckt. När läkaren tagit provet rusade han ut och på bara några minuter visste han hur det låg till med bebisen. Och som jag minns det visade aldrig dessa prover på något farligt - i så fall skulle de väl ha agerat direkt.


Jag försökte ta mig igenom värkarna genom att andas rätt, men det höll inte så jag testade uppvärmd vetekudde och lustgas. Jon fick dessutom massera eller snarare trycka rejält på ryggen för när jag satt upp var det jobbigast i ryggen och när jag var närmare liggläge kändes det mer över livmodern.


Det tog lite tid att få kläm på lustgasen, för de ville inte att jag skulle andas ut gasen i rummet utan ta några andetag "frisk" luft och sedan blåsa ut den tillsammans med resterna av gasen i masken. Antingen berodde det på att bebisen hamnat i ett visst läge eller så var det på grund av lustgasen för jag blev tvungen att kräkas i en påse. Det här hände någon gång efter kvart över fem för då såg prognosen annorlunda ut och jag fick börja dricka - Coca-Cola blev det förstås. Men den hamnade alltså i spypåsen...


Vid tjugo över åtta sjönk bebisens frekvens kraftigt och vi larmade, men de hade redan sett detta på sina övervakningsskärmar och var snart på plats. Jag uppmanades att ställa mig "fyrfota", på knä och armbågar för att se om det hjälpte. Det gjorde det men en timme senare kommer nästa "deceleration" som de kallar det i journalen.


Fortsättning följer...

Av Jenny och Jon Sjöberg - 10 september 2012 20:15

Imorgon förmiddag är det dags för en ny överburenhetskontroll. Man ska ju inte behöva hoppas att något litet inte står rätt till, men så vitt jag vet är det inget som förändrats och det är väl inte helt omöjligt att jag blir hemskickad igen. Hoppas att kollen går lika fort som igår i så fall om de ändå inte kommer att starta det hela.

Vi har åter packat och förberett det som går, men det andra är svårt. Även om det inte blir någon igångsättning imorgon heller skulle det kännas bra om bebisen kunde vara still den här gången så mätningarna kan utföras ordentligt. Att få reda på flödet i navelsträngen och en uppskattning av storleken skulle kännas bra att veta.

Tidig kväll och en oviss morgondag väntar... Skulle ju vara så mycket lättare om jag hade någon aning om vad som kommer ske. /Jenny

Av Jenny och Jon Sjöberg - 9 september 2012 14:30

Ja, ungefär så känns det - som om jag varit gravid i en evighet och kommer att fortsätta att vara det i en evighet till... Det är tröttsamt både fysiskt och psykiskt. Så jobbigt att inte veta och bara vänta och vänta.

Mycket tid igår och under morgonen gick åt till att förbereda så mycket som möjligt men till ingen nytta. Bebisen kommer ju aldrig! Imorse tog vi en magbild som vi hoppades skulle bli den sista...

Men storajättemegatungagigantiskairriterande magen är kvar där den är. Det här är sista semesterdagen för Jon, men han har några övningsdygn som han får börja ta av nu istället. Så han fortsätter att bli hemma. Det kan ju trots allt bli aktuellt med förlossning när som helst...

På tisdag förmiddag ska vi in till Skövde och sjukhuset nästa gång. Även den här gången blir det till förlossningen för det fanns inga tider på antenatalavdelningen. Och det känns ju ännu mer irriterande att åka fram och tillbaka från den där förlossningen utan en bebis!

Något som var positivt med dagen var väl i alla fall att vi ändå fick reda på så fort att de inte tänkte göra något försök att sätta igång mig. Att få har varit därinne i flera timmar och väntat på det beslutet hade nog känts ännu värre.

Så fort vi kom in på förlossningen var det en undersköterska som tog hand om mig och mätte blodtryck, puls och pratade lite.

 

Sedan kom det en barmorska (samma som mätte CTG:en på antenatalavdelningen sist, hon kände igen oss och vi henne). Då tog mätningen en timme men nu gick det jättefort. Men vid ett tillfälle började maskinen larma för att toko-värdet (tror det hette så....) var konstant och då blev jag lite orolig men det var ingen fara.

Jag lämnade ett urinprov som fick godkänt och en doktor undersökte med ultraljud. Sedan var det klart när resultaten gåtts igenom. Allt såg bra ut och jag fick en ny tid.

Tills dess ska jag väl försöka att inte bli tokig på det här onödigt utdragna väntandet... Men det kommer att bli svårt. Vi märker ju att det är många här som är intresserade av hur det går och det känns trist att göra er besvikna. Men jag är också besviken samt trött och frustrerad - och vill inte vara gravid längre.

Ska nog lägga mig och vila lite, för jag blev ganska trött ändå... /Jenny

Presentation


Välkommen till Jenny och Jon, ett gift par som bor i Tibro tillsammans med våra fem härliga barn. Ian är född -12, Isa -14, Loe -16, Lin -18 och Sia -21.

Följ oss i vår vardag!

Kontakt: jenjonsjoberg@hotmail.com

Vi har bloggat i över 13 år!

Den 25 juli 2010 startade vi jennyjon-bloggen. I över ett decennium har vi hållit liv i den här bloggen. Minst ett blogginlägg per dag har vi publicerat. Och fler ska det bli!

Vi finns på Youtube!

 

          Följ oss på Youtube:
               jennyjontube

 

      

Besökare just nu...


Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

Besöksstatistik


Skapa flashcards