En graviditets svallvågor...

Nu har det gått över tre veckor sedan det oplanerade kejsarsnittet. Att göra ett snitt hade jag inte tänkt, men nu blev det oundvikligt. Jag var inställd på en "normal" förlossning och eftersom det här är vårt första barn har jag inget att jämföra med när det kommer till efterspelet.

Men så här är läget när det gäller mig:
Avslaget var riktigt kraftigt i början men nu har det minskat. Det fortsätter komma, fast sedan ett tag tillbaka slipper jag förlossningsblöjorna i alla fall. Nu går det bra med vanliga mensskydd. Jag har ont i ena höften och har svårt att sitta skräddare och att ligga på den sidan. Sviter från förlossningen kanske...

Jag är fortfarande otroligt svullen och jag börjar tvivla på att jag någonsin kommer att få på mig förlovnings- och vigselringarna igen... Och på tal om få på sig så är det fortfarande mamma-kläder eller mycket större kläder som gäller. Magen har dragit ihop sig en del men det är mycket sladder kvar.

Sladder som jag tror kommer att bli knepigt att bli av med. Särskilt när jag fortfarande har svårt att röra mig eftersom snittet inte läkt än och dels för att jag inte bör anstränga mig heller. Och absolut inga tunga lyft på 6-8 veckor har jag blivit tillsagd. Ett ställe på snittet har förresten sett lite irriterat ut på sistone och svidit rejält. Det har i alla fall blivit något bättre med sårtvätt och kompresser som skydd på.

Magen är ju långt ifrån snygg och mot slutet av graviditeten, efter alltför många kartonglyft vid husflytten, fick jag fula bristningar. Typiskt, jag som trodde jag skulle klara mig. Eftersom än det ena och än det andra skars av under operationen är ju frågan om jag någonsin kommer att känna mig bekväm i bikini igen. Och det är fortfarande illa med känseln över naveln.

Jag har kvar karpaltunnelbesvären, och natten och morgonen är jobbigast. Det blir mycket amning och barnbärande med böjda handleder. Men upp till tre månader kunde dessa besvär vara kvar. Bara att vänta och se. Det är på nätterna som snittet är jobbigast också, när jag ska upp och ner i sängen, flytta hit och dit för att amma osv. Då märker jag verkligen av hur bortblåsta mina magmuskler är...

Amningen går i alla fall mycket bättre nu. I början gjorde det jätteont och bröstvårtorna blev såriga. Aouch! Dessutom värkte det i livmodern i och med att den drog ihop sig under amningen. Det fortsätter att sticka i fötterna när jag ammar och jag vet inte vad det är om. Mjölken rinner till bra - för bra - för ofta blöter jag igenom amningsinläggen och blir dyblöt. Ibland när jag bara ska böja mig ner droppar det och när Ian suger sprutar det - både högt och lågt. Så våra "mysiga" amningsstunder blir ofta kladdiga...

Jag är besviken över att jag inte kan röra mig lättare så här i efterhand för det hade jag sett fram emot. Nu är jag istället "beordrad" mer vila än när jag var höggravid. Att ta ut Nalle, som kan vara nyckfull i koppel, har jag inte vågat för jag vill inte riskera något. Och jag saknar våra promenader.

Inte trodde jag på långa vägar att det skulle bli så här mycket under graviditeten och inte heller så mycket att återhämta sig ifrån efteråt. Men, trots det var - och är - allt värt det. Ni har väl sett Ian...? ;) /Jenny

 

ihemmetslugn

6 oktober 2012 21:05

Ja då var jag här med mina små romaner =)

Avslaget varar 6-8 veckor för de flesta men kan vara betydligt kortare för en del. Det är kraftigare i början för att sedan mattas av mer och mer.
Ont i höften/skräddare/ligga på sidan är med all säkerhet sviter efter förlossningen samt sviter av foglossning.

Besväras du mycket av såriga bröstvårtor eller att det gör ont så testa amningsnapp.(något vi varmt rekommenderade på bb)
http://www.apoteket.se/privatpersoner/radochprodukter/common/produktinformation.aspx?Varuid=243431

Magen och träning kommer, det är ju trots allt bara 3 veckor sedan Ian kom till världen. Ingen stress! Kroppen förändras och det är naturligtvis jobbigt att hantera på olika sätt men även frustrerande förståss. Ta det lugnt och ge det tid.

vad gäller karpaltunnelsyndromen hoppas jag att det försvinner för dig men även här kan det bero på att det är så kort tid efter förlossningen, symtomen försvinner ju tyvärr inte i samma sekund som barnet är ute. Du är fortfarande svullen i kroppen och det kan trycka på nerverna.

kramar :)

http://ihemmetslugn.blogspot.se

Jenny och Jon Sjöberg

6 oktober 2012 21:35

Läser ju inga andra böcker nu ändå så... ;)

Avslaget har verkligen minskat rejält och det känns bra. Men jag vet inte om såret påverkas annorlunda vid snitt än naturligt... Hursomhelst. Mindre är det i alla fall.

Jag använde mig av amningsnapp i början när det var som värst, men nu gör inte amningen ont alls. Det enda jobbiga är att han äter så ofta men han måste ju äta.

Jag ser verkligen fram emot att kunna få röra mig lite mer och snabbare även om jag ändå är ganska trött ust nu. Synd att det drar ihop sig för vinter så jogging hinner jag nog inte med i år, men lite raskare promenader vill jag få till.

Hoppas att karpalskiten försvinner för det är verkligen jobbigt och någon mer operation känner jag inte för. Räcker med sjukvård för min del på ett tag nu... ;)

Nu ska jag försöka ta mig i säng. Lite sömn vore ju inte så dumt. :) /Jenny

 

Lotta

7 oktober 2012 12:19

Låt det ta tid! (enkelt att säga nu, iofs ;)...)
En dag kommer du stanna upp o inse att alla krämpor faktiskt är borta och antagligen finns inget spår av gravidmage kvar heller på dig efter ett tag :)
En annan har lite mer mage att ta av, om man säger så ;) Å det lär nog sitta där det sitter, det daller som finns på mig ;)
Jättefult o jättetrist, men jag lär mig leva med det. Har ju iaf nio fina ungar =) Å så har jag ju tuggat till mig några extrakilon, haha ;)

Det jag önskar bli av med allra mest är min ryggvärk om nätterna. Den är fruktansvärd.

Förstår hur du känner dig iaf.
Men, som sagt, det blir bättre, ge det lite tid bara =)

KramKram!

http://www.esmeralda71.blogg.se

Jenny och Jon Sjöberg

7 oktober 2012 15:15

Att låta saker få ta sin tid hör väl inte till mina starkare sidor... Och detta temperament verkar ha gått i arv för jäklar vad arg Ian kan bli när han har hicka eller bröstet kommer fram för långsamt. :)

Men jag har väl inte mycket till val. Bara att vänta - och hoppas på det bästa.

Och jag blir hellre av med värken före någon slags bekväm figur återvänder. ;) Återbesök på MVC i början på november. /Jenny

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag firas Världsbokdagen runtom i världen och vi smygstartade uppmärksammandet redan igår när vi besökte biblioteket för sagostunden. Utöver det vanliga fick alla barnen välja en Pixi-bok att ta med sig hem i present. Böckerna passade vi på att läsa...

  Lin ville ha en massa småflätor i håret så jag flätade på och satte fast färgglada loomband. Och som om inte det var festligt nog så blev det också en ansiktsmålning!   Efter en tid tog vi ur flätorna och då blev det förstås väldigt vågigt...

Ian och Isa kämpar vidare med försäljningen ur sina gröna majblommeväskor. Och efter att ha betat av närområdet med dörrknackning har centrum blivit nästa plats för försäljning.     Vid ett av tillfällena var Sia med som "reklampelare" oc...

I veckan drog jag med Lin och Sia ut på en liten utflykt. Vi hade en samling innan där vi med bildstöd gick igenom vad som skulle göras. Sedan tog vi tag i att packa fika i ryggsäckar, toabesök och påklädning. Med hjälp av Naturhistoriska riksmuseets...

Nu har något av barnen missat skola det här läsåret på grund av sjukfrånvaro. Efter kyrkgruppen i tisdags kräktes Loe. De hade då varit i badhuset och även om vi misstänkte att det berodde på att han fått i sig klorvatten så kunde vi ju inte vara säk...