jennyjon - vår vrå av världen - livet med fem barn

Inlägg publicerade under kategorin Film

Av Jenny och Jon Sjöberg - 17 februari 2011 21:00

Roger Rabbit i handfängsel med detektiven Eddie Valiant. 


Kvällen avslutades med en liten nostalgitripp tillbaka till det ljuva 80-talet. 1988 kom den delvis animerade komedin Vem satte dit Roger Rabbit? som är helt olik många andra filmer. Fortfarande kan vi inte hjälpa att förbluffas av de välgjorda effekterna som gjordes redan då. I den här filmen agerar animerade figurer tillsammans med "riktiga" skådespelare på ett häftigt sätt. Det blev också Oscar för bästa specialeffekter, och för bästa klippning och bästa ljud. 

      

Privatdetektiven Eddie Valiant (Bob Hoskins) avskyr tecknade figurer, så kallade toons, eftersom det var en sådan figur som mördade hans bror. Han åtar sig ändå jobbet att skugga den animerade sexbomben Jessica, Roger Rabbits fru, som misstänks vara otrogen. Eddie anlitas av Roger Rabbits chef, filmdirektören R K Maroon, som misstänker att hon kan ha en affär.

Och det säger fotografierna som Eddie smygtar att hon har - tillsammans med Mr Acme. Roger Rabbit får se fotona, blir helt förkrossad och när Mr Acme nästa dag hittas mördad tyder allt på att det är den tokiga kaninen som har begått brottet för att hämnas.

Men Roger Rabbit lyckas övertyga Eddie om sin oskuld och en sanslös jakt på att finna den verklige mördaren startar.

 

23 år efter att filmen gjordes är det fortfarande riktigt kvalitativ underhållning, med många scener som flirtar med andra filmer. Christopher Lloyd är fantastisk i rollen som Judge Doom - den diktatoriskt grymme domaren i Toontown som skipar rättvisa och agerar bödel utan jury med sin dipp. Jon tycker fortfarande att han är den läskigaste skurken någonsin!

Roger Rabbit är många gånger precis på gränsen till vad man orkar med, med sitt flamsiga överenergiska sätt - men allt han vill är ju att göra andra glada. Men då finns Bob Hoskins karaktär med båda fötterna på jorden där och väger upp för clowneriet.

Har du inte sett filmen på ett tag, kanske har dina barn inte sett den alls - då är det sannerligen på tiden att se detta skojfriska men lite bortglömda mästerverk!

Av Jenny och Jon Sjöberg - 16 februari 2011 09:15

Efter att ha sett filmen The Reader var många känslor i omlopp och filmen väckte flertalet frågeställningar. Den här filmen berörde på många sätt, och ganska snart listade vi ut vad som var Hannas (Kate Winslet) hemlighet, men allteftersom filmen gick hoppades man att det skulle komma fram något mer. Inte kunde den skammen vara större än medkänslan för andra människor...?

The Reader handlar om Michael (David Kross) som vid 15-årsålder träffar den mer än dubbelt så gamla Hanna. De träffas på 1950-talet, men filmen kastas mellan årtiondena. Michael är sjuk, hon tar hand om honom och en kärleksaffär inleds. Titeln syftar på att Hanna, mellan de mer intima stunderna, vill att Michael ska läsa för henne ur så gott som all litteratur som han kan komma över. Men en dag lämnar Hanna sitt hem, livet som spårvagnskonduktörska och Michael. Michael blir förkrossad och väl medveten om att Hanna kommer att fortsätta att hemsöka honom för resten av hans liv.

När Michael några år senare studerar juridik och med sin klass sitter som åskådare i en rättgång, återser han oväntat Hanna, som står åtalad för krigsbrott. Hon har arbetat som vakt i ett koncentrationsläger och varit delaktig i det grymma urvalet av vilka utav fångarna som skulle sändas till gaskammaren.

Kate Winslet belönades 2009 med en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för sin insats i den här filmen. Och hon gör den här rollen utmärkt! Ena stunden känner man stort medlidande med henne för att i nästa stund förakta de avskyvärda brott hon begått mot andra människor. Nästan att man vill skrika till henne att hon ska säga att hon ångrar sig...
Det här är inte på något sätt en lätt film, men storslagen även om de fåniga tyska brytningarna kunde ha kvittat. När filmen var slut kvarstod många funderingar till vad som lett fram till att det blev som det blev, och ledde till diskussion. Men det är väl det som utgör en bra film...

Av Jenny och Jon Sjöberg - 12 februari 2011 16:00

Vi har sett Patrik 1,5 som är en svensk dramakomedi. Det här var ännu ett steg i att sluta vara fördomsfulla när det gäller svensk film. Vi har tidigare varit mycket kritiska till sådan, men nu får vi börja medge att det faktiskt görs mycket bra film här.

Och Patrik 1,5 från 2008 är mycket bra. Jag var tårögd på många ställen i filmen för den är väldigt gripande, men också rolig även om den skojiga delen är betydligt mindre.
Det homosexuella gifta paret Sven (Torkel Petersson) och Göran (Gustaf Skarsgård) har just blivit godkända för en adoption av ett barn och glädjen är stor.
Men att hitta ett barn verkar omöjligt tills de en dag får ett besked om att de ska få ett barn - Patrik 1,5 år. Men kommatecknet har hamnat fel och istället dyker Patrik 15 år, upp. Patrik har ett brokigt förflutet med kriminalitet, boende på ungdomshem, ingen släkt som vill ta sig an honom och dessutom är han en stor homofob - som upplagt för en intressant utveckling.

   

Allas liv blir omkullkastade och Sven och Görans äktenskap ställs inför en stor prövning, och mitt i detta finns det fördomsfulla grannar och retsamma grannungar i den idylliska lilla parhusförorten. Filmen handlar också om den stora önskan att någon gång få ett barn, att få bli förälder.
Fantastiskt skådespeleri av samtliga inblandande i denna må bra-film, med djupa undertoner och ett välskrivet manus, som inte lämnade mig oberörd. /Jenny

Av Jenny och Jon Sjöberg - 9 februari 2011 20:09


Eat Pray Love - Lyckan, kärleken och meningen med livet är baserad på bestsellern med samma namn skriven av Elizabeth Gilbert. Det här är en mycket fin film med många budskap, bland annat att förlåta sig själv och våga att älska, kanske igen.

I filmens början träffar Liz medicinmannen Ketut, som är 101 år... eller 64 - han minns inte riktigt, som spår henne i handen och berättar vad som kommer att ske i hennes liv. Hon kommer att ha två äktenskap i sitt liv, ett långt och ett kort och inom sex till tio månader kommer hon förlora allt - för att senare finna allt.

Julia Roberts spelar Liz Gilbert, kvinnan som lämnar det trygga familjelivet bakom sig för att söka inre och yttre sanningar. Och för att hitta dessa skiljer hon sig från sin man. De har glidit ifrån varandra och vill inte ha ut samma livskvalitéer. Hon hamnar snart i en ny relation med en yngre man, men även här får hon inte ut det hon vill ha av livet. Obalansen i henne är ständigt närvarande.

     

Hon lämnar sitt jobb som resereporter och hela sitt i liv i New York och ger sig ut på en årslång resa som börjar i Italien. Där får hon bland annat rådet att finna njutningen av att göra ingenting. Och äter förstås en massa god italiensk mat, som titeln antyder. (Tur att vi precis ätit innan det här matfrosseriet...) "Vår" Tuva Novotny gör även ett inhopp där som tjejen Sofi som blir vän med Liz.

Via Indien, och många nya möten med människor som på olika sätt berör henne, återvände hon till Bali, där filmen började, för att återse Ketut. Och för att även blir påkörd av en ny kärlek...

Det här är en varm och charmig film, med vackert foto och fin musik - vi gillade den mycket.

Eat Pray Love - Lyckan, kärleken och meningen med livet är som en lång resa till världens alla hörn men längsta resan görs ändå inom henne själv.

I filmen finns religion, meditation, healing och andra verktyg för att uppnå balans. Ibland måste man ge upp allt för att finna allt. Precis som det står skrivet i början till Meatloafs musikvideo till I would do anything for love (But I won't do that):

"Sometimes going all the way is just a start."

Av Jenny och Jon Sjöberg - 6 februari 2011 11:22

Vi har sett actionkomedin Knight and Day med Tom Cruise och Cameron Diaz i huvudrollerna.

June Havens, spelad av Cameron Diaz, är på flygplatsen för att ta sig till sin systers bröllop. Där träffar hon Roy Miller (Tom Cruise). De ska med samma plan och flygresan blir inte alls som planerad, för på planet finns de som är ute efter att döda Roy Miller och June blir indragen i ett omkullkastande äventyr i högt tempo.

Roy Miller är hemlig agent som kommit över Zefyren - ett kraftfullt batteri som aldrig laddar ur, och efter sig har han flera onda människor som vill komma över denna energikälla som man givetvis kan tjäna mycket pengar på.

Hela historien känns kanske lite fånig, och även dialogen är ibland lika pinsam som den är rolig. Det flängs världen runt, alltfrån vacker utsikt i Salzburg till tjurrusning i Sevilla, och till slut blir man mättad av filmens action och sanslösa händelseutveckling. Att det uppstår kärlek mellan paret kommer inte som någon direkt överraskning heller precis.

Filmen kunde ha varit sämre men framför allt så kunde den varit bättre. Det här var underhållning för stunden och snart är alltsammans glömt.

Av Jenny och Jon Sjöberg - 2 februari 2011 18:15

Dinner for Schmucks är en helt vrickad film som är otroligt rolig! Tim (Paul Rudd) ska klättra i karriären med ett enda hinder - han måste ta med sig en unik människa, en idiot, som sin middagsgäst på en bjudning med de andra höjdarna på jobbet. Den som tar med sig den största jubelidioten vinner ett pris och blir också genast populär hos chefen.
För att behålla sin kostsamma levnadsstandard tackar han ja, även om tanken på att göra narr av en mindre begåvad människa inte tilltalar honom. Hans tjej Julie får honom att ändra sig och i samma stund som han ska tacka nej griper ödet in. Han kör på den mycket specielle Barry (Steve Carell) och bjuder med honom på middagen.

Barry jobbar på Skatteverket men är också en djurkonservator, på sin fritid samlar han döda möss. Han stoppar upp dem, målar dem, klär upp dem, gör tavlor av dem och placerar dem i olika kända scener som till exempel Den sista nattvarden och som Musa Lisa - sina musterverk! Och är överhuvudtaget en väldigt excentrisk person.

   

I samma stund som Tim får Barry på halsen börjar allt möjligt krångel att hända honom och middagen blir höjdpunkten i denna hysteriskt underhållande film. Men den har även vissa vemodiga inslag som ger filmen djup.
Jag gillar verkligen den här komedin och skrattar gott när jag ser den. Den har också många spännande biroller som den schweiziske miljardären (David Walliams från Little Britain), artisten Kieran Vollard, mannen med en djurisk dragningskraft, även Jeff Dunham (ni vet, buktalaren med Achmed - The dead terrorist) skymtar förbi och Tims sinnesgalna one night stand som förföljer honom, och krånglar till förhållandet med hans nuvarande flickvän. Givetvis kommer det en och annan skrattretande dårfink på middag också.

Det här är en skruvad film med förvecklingar, galen humor - Steve Carell är i sitt ässe igen - och med ett annorlunda upplägg. Se den! /Jenny

Av Jenny och Jon Sjöberg - 31 januari 2011 19:14

Vilken charmig film! Ikväll har vi sett dramakomedin I rymden finns inga känslor av Andreas Öhman. Filmen handlar om bröderna Simon (Bill Skarsgård) och Sam (Martin Wallström). Simon har Asbergers syndrom, gillar rymden, det som är runt och han ogillar förändringar och känslor. Han har ett fast veckoschema som han följer för att inte allt ska bli kaos.

I filmens början flyttar Simon in tillsammans med Sam och hans flickvän, men det fungerar inte, och flickvännen står inte ut och flyttar därifrån. Efter det börjar Simons jakt på en ny tjej till sin bror. Han söker efter den perfekta tjejen med hjälp av matematiska uträkningar, inga känslor inblandade här inte! Han har 13 frågor, för 13 är ett primtal och är bara delbart med sig själv - och det är bra, tycker Simon. Men det fungerar inte att försöka ställa upp kärleken som en ekvation med rätt och fel svar.

När den kaotiska tjejen Jennifer kommer in i Simons liv kastas allt omkull och hans inrutade liv blir lite mer löst och ledigt. Kan det här vara flickan som är Sams motsats, som med magnetismens dragningskraft kommer att attrahera honom?

Vi kan mycket väl förstå att det här var Sveriges bidrag till Oscarsgalan 2011, för filmen är verkligen vacker. Men tyvärr ratades den av Oscarsjuryn och gick inte vidare till final.

I rymden finns inga känslor, på dryga timmen och tjugo minutrarna, är mycket mysig och rolig, och med många känslor - för vi bor ju inte i rymden...

Av Jenny och Jon Sjöberg - 25 januari 2011 19:03

Clint Eastwood har regisserat denna film om Nelson Mandelas första tid vid makten i ett land splittrat av apartheid. Morgan Freeman spelar Mandela, den sydafrikanske frihetskämpen som satt inspärrad hela 27 år för sina åsikter, varav 18 år på fängelseön Robben Island, och som sedan blev president i Sydafrika.

Han är inte ute efter hämnd efter den stora oförrätt som drabbat honom och många med honom, utan strävar istället efter att alla ska leva i fred och frihet tillsammans.

Filmen skildrar hur Nelson Mandelas intresse för det sydafrikanska rugbylaget Springboks växer, allteftersom han inser värdet av hur sport kan förena människor, svarta som vita, rika som fattiga. Nelson Mandela inspirerar lagkaptenen François Pienaar (Matt Damon) att leda laget mot det stundande världsmästerskapet i Sydafrika 1995.

Men det här är ingen rugbyfilm, även om stora delar av filmen faktiskt utspelas på rugbyplanen. Istället är det här en film som gestaltar Nelson Mandelas storhet som människa och ledare.

Clint Eastwood har än en gång bevisat att han verkligen är en av världens stora filmskapare. Filmen är både gripande och fylld av en värmande, stillsam humor. Nelson Mandela är en stor man som hjälper oss att se världen på ett helt annat sätt, och när han pratar, lyssnar man. Trots det är Mandela bara en ensam man, som efter tiden som fängslad glider ifrån sin familj men vinner sitt land och en hel världs beundran.

Människor har en fri vilja, men ibland behöver de hjälp att ledas åt rätt håll. Där hjälper Nelson Mandela sitt folk. Invictus är en dikt som hjälpte Mandela själv under fångenskapen och som slutar med strofen:

"I am the master of my fate:
I am the captain of my soul."

Presentation


Välkommen till Jenny och Jon, ett gift par som bor i Tibro tillsammans med våra fem härliga barn. Ian är född -12, Isa -14, Loe -16, Lin -18 och Sia -21.

Följ oss i vår vardag!

Kontakt: jenjonsjoberg@hotmail.com

Vi har bloggat i över 13 år!

Den 25 juli 2010 startade vi jennyjon-bloggen. I över ett decennium har vi hållit liv i den här bloggen. Minst ett blogginlägg per dag har vi publicerat. Och fler ska det bli!

Vi finns på Youtube!

 

          Följ oss på Youtube:
               jennyjontube

 

      

Besökare just nu...


Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

Besöksstatistik


Skapa flashcards