jennyjon - vår vrå av världen

Inlägg publicerade under kategorin Nalle

Av Jenny och Jon Sjöberg - Fredag 16 juni 18:45

Under de senaste åren har vi gjort canvasförstoringar av familjebilder som vi tagit. Och så här ser de ut från de senaste tre åren. Nalle är ju förstås väldigt saknad och snart har det gått ett helt år utan honom. Men det är ju roligt att se hur barnen växer... och blir fler.


 

Allmänt · Ian · Isa · Loe · Nalle
Av Jenny och Jon Sjöberg - Onsdag 25 jan 07:45

Och ibland tänker vi på honom lite extra när dessa minnen dyker upp...



♥ ♥ ♥ Nalle ♥ ♥ ♥

Av Jenny och Jon Sjöberg - 19 december 2016 06:30


Idag skulle vi ha haft Nalle i 10 år, men så blev det ju inte. Vi fick trots allt väldigt många fina år tillsammans och han kommer alltid att leva vidare i våra minnen och hjärtan. Han fortsätter att vara en del av oss så ofta och särskilt idag går våra tankar till honom.


 

Av Jenny och Jon Sjöberg - 9 november 2016 13:45

2003 började jag och Jon trenden med att skicka julkort och nu äntligen har vi samlat årens alla kort på ett och samma ställe. Och det finns även plats för årets, ett kort som kan komma att bli en favorit jämte kortet från 2009. Oj, så bilarna tutade på oss när vi tog den bilden! Det är bara två år som vi tagit hjälp av en utomstående fotograf och bara ett år som inte hela familjen är med, men annars brukar det vara att alla ska vara med och att ta bilden med självutlösare som är förutsättningen - och gärna att det är lite roligt också. /Jenny


Allmänt · Ian · Isa · Loe · Nalle
Av Jenny och Jon Sjöberg - 23 september 2016 07:45


Vi påminns om Nalle då och då. ♥ /Jenny

Av Jenny och Jon Sjöberg - 17 september 2016 20:08

 


I hälften, två av fyra holkar, har vi haft hyresgäster i sommar. Nästa år hoppas vi på att det bli fullbelagt - det är ju trots allt ett väldigt attraktivt område. ;) Men holken som vi har kameran i ratades även i år, så nu passade vi på att flytta den för att få bättre utdelning nästa säsong. Det var ju helt omöjligt att tömma holkarna utan att tänka på Nalle för småfåglarna hade haft det riktigt mjukt och varmt i och med att de till viss del byggt sina nästen på Nalles päls. Vi brukade kamma honom i trädgården kring tiden för bobyggande för att pälsen skulle gå till just detta så det var roligt att se att det fungerade. Vi har ju sett att både småfåglar och kråkfåglar varit där och hämtat päls i samband med kamningen. Men nästa år får de hitta annat bomaterial...

Av Jenny och Jon Sjöberg - 25 augusti 2016 19:15

Men även en del rutiner som måste brytas också. Så konstigt och ledsamt det varit under veckan att inte ha Nalle-rutinerna att se över. Hälla upp mat och se till så att han hade vatten när vi gick hemifrån. Kanske även släppa ut honom i trädgården lite innan lämningen på förskolan. Söka efter några godisar. Den riktiga morgonrastningen skötte ju Jon innan han for till jobbet.

I samma veva som barnen skulle göras i ordning om morgonarna så var det även det som rörde Nalle som löpte på. Att lämna radion på var en av de sakerna. Lite ljud så att han inte skulle känna sig ensam eller behöva vakta vid minsta annat ljud som hördes utifrån. Men mot slutet var Nalles hörsel sämre så han hörde nog inte vad som sas och spelades på lokalradion ändå.

Att stänga grindarna in till sovrummen var också en sådan där rutinsak. För om man glömde så var det ibland tasspår i sängarna och särskilt i barnens sängar eftersom de var så låga och därmed lättare för honom att komma upp i. I början kanske det handlade om separationsångest men senare tyckte han nog bara att det var skönt att ligga där och han kom ju alltid överens med barnen.

Men i sängarna fick han ju inte vara, vi tyckte att det räckte gott med att han fick vara i soffan. Och det var ofta just i soffan som han sakta klättrade upp när vi gick hemifrån. Säkert var det lugnt och skönt för honom att ligga där efter att barnen och allt runt omkring dem försvunnit. Det kunde ju vara både högljutt, skrikit och irriterat...


Fast det verkade inte spela någon större roll för dig, för dig räckte det med att ha oss. Du krävde aldrig så mycket mer. Du blev alltid glad över att se oss när vi kom tillbaka.

Men nu är det ingen yrvaken hårig nallebjörn som möter oss när vi kommer hem längre. Ibland tycker vi oss ändå höra dig och alla dina många ljud. Hur du ruskade på huvudet, tassarnas klor mot golvet, knarret från BIA-bädden när du la dig tillrätta...

Alla dessa ljud minns vi, men vi hör dem inte längre. Inte på riktigt. Det är så tyst och tomt utan dig och kanske att en bit av oss dog med dig. Du var en så älskad flockmedlem och även om den värsta sorgen har lagt sig så kommer en saknad alltid att följa med oss. /Jenny


 

Nalle och Ian för länge sedan.

Av Jenny och Jon Sjöberg - 9 juli 2016 21:15

Jag känner att jag behöver skriva av mig lite, fast vet inte hur jag ska börja. Det var länge sedan jag skrev ett inlägg överhuvudtaget, men detta är särskilt svårt att hitta orden till. Jag saknar Nalle. Mer än jag kunnat ana. Han var ju en så självklar del av vårt liv under så lång tid. Alltid med på allting. Eller, ju äldre han blev, alltid här när man kom hem. Han tog plats. I bilen, i soffan, på golvet. Ofta låg han i vägen, man vande sig att kliva över honom. Eller snubbla, när han ofta fick för sig att resa på sig just då. Han gillade att ligga ute i trädgården och bara spana, lukta och lyssna. Som den vakthund han var. Det gjorde inget om det var snö, tvärtom. Han älskade snö. Ett år fick han faktiskt det i födelsedagspresent, mitt i sommaren...

Nu är det tomt. Överallt. När jag öppnar bakdörrarna på bilen, förväntar jag mig att han ska ligga där på sin bädd och titta upp. Men nu står bara barnvagnen där. Soffan känns onödigt stor utan honom. Det är märkligt att sitta på hans favoritplats, där han brukade ligga och halvt drömmande blicka in i brasans glöd. Han kunde dåsa till och inte märka att alla andra gick till sängs. Ingen att sitta bredvid och långsamt stryka över pälsen längre.

När det blir några rester över efter maten, hinner jag tänka "ska Nalle få dem?". Till och med dagen då vi skulle åka och hämta hans aska, när jag kollade i köket så att inte barnen dragit igång spisen, kastade jag reflexmässigt ett öga på Nalles vattenskål så att han skulle ha vatten när vi åkte. Den stod inte heller kvar.

Inte ens att hämta tidningen är som förut. Den brukade jag ta med mig in efter Nalles morgonpromenad. På kvällarna kommer en rastlöshet över mig. Vanan vill ut och gå. Mot slutet gick han verkligen inte fort, men det var ändå vi två. Överallt, jämt, i ur och skur. Hur många mil gick vi egentligen genom åren? Och som jag torkade den hunden! Regn, snö, lera, sand, växtdelar... Säkert flera kubik totalt. Han hade så mycket päls. Man kunde kamma i timmar utan att det märktes, högarna med löshår blev groteskt stora. Svårt att hitta fästingar i allt fluff. En dag, när vi bodde i Fagersanna, hittade jag fjorton stycken på en gång. Den sista hittade jag på honom strax efter att han dött. Hur länge vi kommer att hitta hans hårstrån vet jag inte. De är överallt. Till och med i frysen.

Minnen. Så många. Inte bara roliga, förstås. Hundägarlivet blev inte alls som vi trodde. Förstås. I det stora hela blev det bättre. Det är svårt att förstå. Nästan tio år av kärlek. Villkorslös från hans sida. Ibland förtjänade jag verkligen inte den.

Förhoppningsvis bleknar det ledsamma bort med tiden. Veterinärbesök, djursjukhus, operationer, diagnoser, mediciner, specialfoder, kosttillskott, ramper... Så lång tid på sig att förbereda sig för det ofrånkomliga. Ändå var det inte tillräckligt. Jag vill minnas schäferblandningen med hängande öron, så full av energi och "flyt i steget", som helt glatt och oförskräckt ville hoppa in i vår bil den allra första gången vi träffade honom. Nalle älskade att åka bil! Färdens längd och mål spelade ingen roll, han bara satt där bak och tittade sig obekymrat omkring. Kul att få vara med. Hade någon velat kidnappa Nalle, hade denne någon bara behövt öppna bildörren...

Nu är hans aska spridd för vinden. Jag hoppas att han någonstans springer i den, med de där mjuka hängöronen fladdrande upp och ned. Kanske bär han på en stor gren som han trixar med och tuggar på. Kanske jagar han strandskator längs en lång strand. Kanske låter de honom tro att han verkligen hade en chans att få fatt dem. Sedan traskar han ut i vattnet, dricker en slurk och grimaserar över hur salt det är. Nu har han inte längre ont. Nu är han inte längre här. Bara sorgen och saknaden. Och glädjen och kärleken. /Jon


Presentation


Det är vi som är Jenny och Jon, ett gift par som bor i Tibro med våra tre barn: Ian, Isa och Loe.

Vi bloggar varje dag!

Kontakt: jenjonsjoberg@hotmail.com
Välkommen till vår vrå av världen!

Besökare just nu...


Ian

     

     Född: 120912 (42+4)
     Klockan: 02.31
     Vikt: 3500 g
     Längd: 53 cm

Isa

    

 

     Född: 140627 (40+1)
     Klockan: 01.31
     Vikt: 3830 g
     Längd: 51 cm

Loe

       

     Född: 160313 (42+1)

     Klockan: 18.57
     Vikt: 3685 g
     Längd: 51 cm

bloglovin
jennyjon

Följare

bloglovin

Tävla hos oss!

Just nu pågår ingen tävling.

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29
30
<<< Juni 2017
>>>

Kategorier

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Senaste kommentarerna

Arkiv

Gratis till gravida

HÄR finns en lista på olika gratiserbjudanden till gravida.

 

               

 

Besöksstatistik

Bloggportalen

RSS

Gästbok

   

Tourn

http://www.tourn.se

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se