Jag älskar film och film ska helst ses på bio. Alfons leker Einstein är kanske inte den film som lockade mest bland de som går på Saga-biografen i Skövde. Men nu var det Ians tur att häpnas över hur stort det kan vara med en biosalong, en gigantisk filmduk och så en massa popcorn förstås.

Ian kände till viss del till Alfons sedan tidigare och innan besöket passade vi på att mata på med lite extra Alfons. Det kanske inte hade varit nödvändigt för när lamporna slocknade satt Ian som ett tänt ljus och åt på ren automatik popcorn samtidigt som han med stora ögon såg på filmen.

Vi hade strategiskt bokat platser ut mot korridoren ifall han inte skulle vilja vara kvar under filmens gång, behöva gå och kissa eller liknande men när filmen var slut och salongen tändes upp frågade Ian varför det var slut redan. Bra betyg, för popcornen var så gott som slut ändå... Filmen var 40 minuter lång, lagom småbarnslängd, och uppdelad på tre kortare filmer: ”Hur långt når Alfons?”, ”Alfons och soldatpappan” och ”Alfons leker Einstein”. Jonas Karlsson gjorde alla rollernas röster och det fungerade väldigt bra. Alfonsberättelserna är väldigt charmiga och lämnar gott om utrymme för fantasin. För både stor och liten väcks kanske en och annan fundering: kan jag bidra till att den där äppelpajen bakas av de där människorna jag inte känner...? Den här premiären blev en riktigt fin filmupplevelse för far och son. /Jon

Länge låg vårt filmtittande nere, men sedan hände något. Jag tror att det var Jennys Kevin Costner-abstinens som gjorde susen, för ett tu tre streamade vi hans nya rulle 3 days to kill, där Kevin (sedan Bodyguard är han Kevin med stort K för Jenny...) spelar en professionell CIA-mördare som får en dödlig sjukdom, samtidigt som han försöker återuppta relationen med sin tonåriga dotter i Frankrike. Mycket action, lite humor och mycket Kevin för dem som nu gillar sånt...

Med denna film var begäret väckt, så inte långt senare strömmade X-men: Days of future past genom vår dator och vidare till TV:n. Detta är den senaste (men inte sista?) filmen om allas våra favoritmutanter, där Wolverine - han med klorna och den häftiga frillan - skickas från en nära framtid tillbaka till 1970-talet för att förhindra ett mord som oundvikligen leder till mutanternas undergång. Lite spejsigt och rörigt, men även här mycket action i sann Marvel-stil.

Efter all denna action, kändes det helt rätt att se lite komedi. Bad Neigbours handlar om ett par småbarnsföräldrar i 30-årsåldern, som bor i en amerikansk förort. En dag flyttar en studentförening in i grannhuset, och det högljudda festandet driver det redan tärda paret till vansinne. Sedan startar en våldsam fajt mellan festprissarna och "gamlingarna", där galenskaperna avlöser varandra. Hög igenkänningsfaktor (vad gäller att vara utsliten, inte drogerna...) och en hel del skratt.

Har man väl slagit sig in på komedispåret, är det lätt att fortsätta. Nästa film blev således The way, way back, med en ovanligt nedtonad Steve Carell i en av huvudrollerna. Han spelar en osympatisk "mammas nya kille", som tar med 14-årige Duncan och hans mamma till sitt strandhus en sommar. Den blyge och tillbakedragne Duncan känner sig utanför, men finner en oväntad vän i Owen, föreståndaren för den lokala vattenparken Water Wizz. Sam Rockwell, som spelar Owen, är till och med roligare än som Zaphod Beeblebrox i Liftarens guide till galaxen - och där är han också sanslöst kul. Owen stjäl hela föreställningen och får mig att skratta så att tårarna trillar - och väcker därmed nästan två sovande små barn på kuppen. En "först må lite dåligt, sen må jättebra-film". Se!

Att westernkomedin inte är död, bevisades av vårt nästa filmval A Million Ways to Die in the West, som utspelas i en gudsförgäten nybyggarhåla i 1880-talets vilda västern. Dialogen är dock 2010-tals-kvick, med gamle Liam Neeson som otäck revolverman. Och folk dör verkligen, på alla möjliga sorters sätt. Fast det är samtidigt fantastiskt roligt! Trivia: Charlize Theron har faktiskt peruk, kortklippt som hon var efter Mad Max-filmningen...

Kan man ha sån tur att man hittar ännu en rolig film? Jodå, Jenny är världsbäst på sånt - hon är faktiskt "skyldig" till alla ovanstående och nedanstående fullträffar (även actionrullarna). Så också valet av Blended, ännu en film med Adam Sandler och Drew Barrymore (de har ju även spelat mot varandra i 50 first dates och The Wedding singer). Funkar det en tredje gång? Jajjamän, även om man känner igen grepp från Sandlers tidigare filmer, bland annat Min låtsasfru (Just go with it). Bäst? Den ständigt uppdykande Nickens (med bröstmuskler som lever sitt eget liv...) och hans bakgrundssångare.

En lite mer stillsamt underhållande historia fick vi i inläggets sista recension, Barefoot. Jay, en spelberoende och stökig playboy, får den barfota Daisy på halsen när de båda rymmer från mentalsjukhuset där hon är en bortkommen patient och han jobbar som städare. Jay bryter mot sin villkorliga frigivning och tar med henne till sin brors bröllop i New Orleans, där han hoppas kunna lura pengar av sin rike far för att kunna betala tillbaka skulderna till en maffiaboss. Den udda Daisy får Jays liv att ta en oväntad och annorlunda vändning. En småsorglig "roadmovie" med mycket värme.

De-de-de-det var allt för den här gången, gott folk! /Jon

Se fyra valfria filmer helt gratis hos Film2home genom att ange värdekoden: NILSONGROUP. Erbjudandet gäller t.o.m den 31 oktober 2014. Vi har streamat X-MEN: Days Of Future Past och det fungerade - och filmen var dessutom bra, och vi har använt koden för att starta ännu en film, Bad Neighbours, som vi dock inte hunnit se färdigt än. På tal om filmtips så såg vi häromdagen 3 Days to Kill och den kan vi verkligen rekommendera. Sen hjälper det ju om man är lite svag för Kevin Costner också...

Men mycket sett på film blir det verkligen inte här tyvärr. /Jenny

Vi har sett en film - och det var inte något som vi gjorde igår precis. Den senaste filmen som vi såg var Liftarens guide till Galaxen. Det var för ett par månader sedan och då fick vi av olika anledningar dela upp tittandet i minst tre olika omgångar. Gravity lyckades vi klämma in på en och samma kväll.

Under den senaste Oscarsgalan vann filmen sju Oscars, bland annat för bästa regi. Och vi hade ju helt missat den här filmen, ett rymddrama med George Clooney och Sandra Bullock i huvudrollerna, men det var efter galan vi fick upp ögonen för filmen och ville se den.

Under ett uppdrag i rymden för att laga ett teleskop drabbas astronauterna Kowalski (Clooney) och Stone (Bullock) av rymdskrot från en av ryssarna sprängd satellit. Astronauterna är vid det tillfället utanför sin rymdfärja när skrotet kommer flygande. Stone virvlar okontrollerat iväg från färjan, men Kowalski lyckas få tag i henne och med hjälp av hans jetpack tar de sig tillbaka till rymdfärjan. Tillbaka för att upptäcka att alla andra är döda och färjan är förstörd och inte kan ta dem tillbaka till jorden. De måste lösa det på något annat sätt...

Stundom är det riktigt spännande, men det varvas också av stunder där det känns aningen långsamt och lite för osannolikt. Men effekterna som trotsar tyngdlagen är häpnadsväckande. Dock är vi eniga om att det inte är en film som vi vill se igen, utan uppskattade den för stunden.

Det är inte ofta jag ser bio nuförtiden, av självklara skäl. Ännu mer sällan ser jag biofilmer som baserats på böcker, också av självklara skäl. (Jag läser sällan böcker, och de jag läser, läser jag så väldigt långsamt...)

På nyårsdagen var jag dock på bio med mina föräldrar (händer ju inte heller så ofta), och vi såg Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

När jag hörde att Robert Gustafsson skulle spela rollen som Allan Karlsson, blev jag lite orolig. Jag såg framför mig hans överdrivna "gubb-karaktärer" från till exempel Gustafsson 3 tr., fast jag blev glatt överraskad. Han gör en väldigt nedtonad hundraåring (flera pluspoäng för sminket!), som likt Forrest Gump reser genom världshistorien - och påverkar den.

Boken innehåller många fler äventyr än vad som ryms på knappt två timmar film, och en del av storyn har ändrats för att bättre passa formatet. Ändå räcker det och blir över för att bli en riktigt underhållande rulle, väl värd att se. Flera bra skådisar, men bäst i mina ögon är David Wiberg som Benny, den velige korvkioskinnehavaren med 920 högskolepoäng som är "nästan" väldigt många saker. 

Det var roligt att gå på bio igen, och vi var alla tre nöjda med filmen. Mina föräldrar tyckte dock att ljudet var lite för högt, och att det small lite väl ofta. Men så handlar ju också filmen om en väldigt speciell man, som älskar att spränga saker i luften... /Jon

Om man inte drar på mungiporna när man ser minionerna, är det något allvarligt fel nånstans! De borde få en egen film, för de har ju burit upp två stycken redan...

Dumma mej 2 fortsätter i samma härliga stil som första filmen. Superskurken Gru är numera familjefar och har bytt ut ta-över-världen-planer och vapentillverkning mot barnkalas och syltproduktion (även om han fortfarande bär omkring på sin frysstrålepistol). Men säg den förortslycka som varar. När världen hotas av en mystisk superskurk, blir Gru motvilligt värvad som agent till en anti-skurkorganisation och lika motvilligt ihopparad med den spralliga agenten Lucy. Men vad var det nu igen som börjar med bråk...?

Man känner igen mycket från "ettan" - och tur är väl det! För det vore verkligen slöseri att bara göra en enda film som är så rolig. Jag hoppas att det inte dröjer tre år till innan vi får träffa Gru och hans gula små charmtroll igen. Till dess har vi ju två fantastiska filmer som får snurra runt i blu-rayspelaren. Nu ska jag bara försöka få titelmelodin som ringsignal till mobilen också... /Jon

Olympus has fallen är en tvättäkta actionrulle som innehåller alla de där klassiska ingredienserna som gör att man känner av den amerikanska kärleken för hemlandet långt innan trohetseden svärs och USA:s flagga hissas mot skyn. Och givetvis finns det en hjälte. Den här gången heter han Mike Banning (Gerard Butler) och han råkar givetvis hamna mitt i terroristattacken och hur det går är ju inte så svårt att lista ut...

Mike Banning arbetade tidigare som presidentens närmaste livvakt men efter en olycka där han måste "offra" presidentfrun för att rädda livet på presidenten kan han inte längre jobba kvar. Alla vet att Mike fattade rätt beslut, innerst inne vet han det också, men presidenten ansåg att det var för smärtsamt att se honom varje dag och han blev omplacerad. Men i och med den här attacken mot Vita huset, Olympus, öppnas en gyllene möjlighet för Mike att lämna skrivbordet på finansdepartementet och åter hamna i hetluften.

Även om det här filmen till mångt och mycket precis följer ramarna för en actionfilm sticker den ändå ut med att den håller spänningen på hög nivå. Den har faktiskt lite nagelbitarvarning. Det höjer betyget för den här filmen, och det tillsammans med välgjorda effekter gör Olympus has fallen till en film som utmärker sig mycket positivt i sin genre. Morgan Freeman gör rollen som talmannen som blir tillförordnad president när den riktige presidenten inte kan utföra sig jobb. Freeman gör som vanligt även denna roll med stor bravur och Gerard Butler sköter sig helt okej som huvudrollsinnehavare. God bless this movie... ;)

Vi har sett några bra filmer på sistone och den här gången var det faktiskt ingen som var animerad. En romantisk komedi, en sci-fi-film och en actionrulle blev det.

Die Hard 5: A good day to die hard

Cloud Atlas

Silver linings playbook (Du gör mig galen!)

Ingen av uppföljarna i Die Hard-serien slår den första. Den är ju otroligt bra. I den femte filmen  A good day to die hard utspelar sig handlingen i Ryssland där John McClane stöter på sin son som han inte haft någon vidare bra relation till. Sonen har hamnat i trubbel och de båda får samarbeta för att förhindra en terroristplan.

Cloud Atlas förvånade på många positiva sätt. Flera utav rollerna görs utav samma skådespelare och sminkningen är fantastisk. Likaså historierna som kopplas samman under flera århundraden. Det här var verkligen en filmupplevelse utöver det vanliga.

Men lite romantik behöver man i livet också och det får man med feelgood-filmen Du gör mig galen! även om det finns en viss dramatik i den också. Jennifer Lawrence som spelar den kvinnliga huvudrollen vann en Oscar för sin prestation (som hon snubblade fram för att hämta...). En man, Pat, som vårdas i flera månader på en psykiatrisk klinik efter att ha misshandlat sin frus älskare, blir frisläppt. Han är fast besluten att försöka lappa ihop äktenskapet med frun, även om hon flyttat, han har kontaktförbud osv.

Vid en middag hos en av Pats bästa vänner är också Tiffany (Lawrence) inbjuden. Hon är en nybliven änka. Eftersom hon då och då träffar Pats fru går hon med på att lämna ett brev till henne. Men hon vill ha något i gengäld: han måste träna med henne för att ställa upp i en danstävling. Inte helt oväntat utvecklar de båda känslor för varandra men handlingen under tiden är långt ifrån ointressant.