Min kondition har gradvis minskat i takt med att vikten på vågen ökat. Känns det kanske igen? Jag vill förbättra flåset, utan att för den skull sikta på elitidrottsnivå, och bestämde mig därför för att damma av cykeln.

För frånsett att man får ont i rumpan, är det roligt att cykla! Dessutom pallar inte högerfoten för löpning riktigt ännu... Så imorse bar det av trampandes till jobbet i strålande solsken och frisk morgonluft. Det var härligt att ta sig fram utan någon annan kraft än min egen. 17,12 km senare och 801 kcal fattigare (enligt I FORM:s "Mät din runda") var jag framme. Skönt!

Men när arbetsdagen var slut, skulle man ju tillbaka också. Nu hade termometern stigit ett antal grader, och det var inte lika behagligt att trampa hem. Svettandes floder rullade jag, efter vad som kändes som en smärre evighet, åter in på uppfarten.

Där välkomnades jag av Jenny - med kameran såklart i högsta hugg - och en svansviftande lurvig liten filur. Skönt att vara hemma, och efter en dusch och Jennys goda rulltårta var jag så gott som återställd. Och imorgon gör jag om det! /Jon

Medans Jon bryter foten och snörvlar får jag istället tävla mot mig själv tills han är i bättre form och kan agera värdig motståndare. Min utmaning är tills dess att få ett bra konditionsvärde. Med hjälp av Coopertest som går ut på att springa så fort man orkar på 12 minuter och sedan räkna ut hur långt det var. Sedan räknas stäckan om till ett konditionsvärde och i en tabell kan man sedan se hur god formen beräknas vara. Lätt som en plätt - den teoretiska delen i alla fall.

Ikväll testade jag för första gången. Testet ska helst utföras på asfalt och utan backar, vilket är lite svårt här så det blev en del grusunderlag också. Lite ont om löparbanor i Fagersanna...

Jag klarade att löpa 2490 meter på 12 minuter och fick konditionsvärde 44, klarade mig precis. Då är min form bra. Jag kan ju tycka att det är lite orättvist att en tjugoårings form och min värderas i samma spann. Länge sedan jag var tjugo... 

Nu siktar jag förstås på att formen ska bli utmärkt. Behövs bara att det går några hundra meter fortare... Men det ska gå.

Belöningen för kvällens prestation: jordgubbar och grädde! /Jenny

Usch! Förkyld... Host och snörvel. Snorig. Rå i halsen. Huvudet spränger. Ont lite här och var. Ack, ack ack... stackars mig! (Märks det att jag fiskar efter sympatier...?)

Jenny tyckte att det bara var bra att jag inte hade någon bild på mig själv att lägga ut, sa att det faktiskt var bättre så, för bloggens skull. Undrar vad hon menade med det...?

Dagens klokord måste i alla fall bli detta:

"Den friske har många önskningar, den sjuke bara en."

Så sant. Jag vill bli frisk! Nu! Jag har väl bättre saker för mig än att sitta och snörvla. Prosit! /Jon

Jag fortsätter att jogga när tid och lust finns. Senast igår blev det en liten runda. Nu har jag börjat jogga lite på måfå för att slippa asfalt. Det är så mycket skönare med terränglöpning. Jag blev glad när jag hittade en sida där jag kan räkna ut turens längd. Många har sådana här program i sina mobiler men så avancerad telefon har inte jag. Det här går också bra.

Hos i Form finns verktyget för att kunna mäta rundan. Testa HÄR! Det fungerar förstås lika bra om man har promenerat eller cyklat som när man har joggat. Man får sträckan uträknad genom att man sätter ut punkter och avslutar med mellanslag. Inte alls svårt och jag tycker att det är intressant att veta hur lång rutten är, eller blir om man vill mäta upp innan man börjar. /Jenny

Jag lyckades ta mig runt två varv i spåret igen. Och även den här gången, när jag skulle jogga ut på andra varvet, började jag känna av bukkrampen. Men jag vet att den känns av ännu värre när jag väl stannar, och det drev mig vidare.

Det fantastiska den här gången var att jag lyckades jogga bort den! Det tog ju större delen utav varvet men himla skönt var det när det släppte. Om jag ändå visste vad det där är om. Det finns visst något som heter "löparmage" men jag tycker inte riktigt att det stämmer. Jag är säkert bara otränad. 

Två varv i det backiga spåret blir 4,8 km. Nu är målet att förbättra tiden...

Väl innanför dörren välkomnades jag av Nalle som sprang iväg med min ena joggingsko. Den här hunden har nog inget vidare luktsinne för inte skulle jag vilja ha min svettiga sko så där nära mitt luktorgan!

Men hur var det med tån då? Gick det verkligen att jogga med den? Jo, det gjorde det faktiskt. Klart att den känns lite öm, men den ser faktiskt värre ut än vad det gör ont.

Ett till fot-o på dagens kanske mest fotograferade fot... /Jenny

För att hjälpa min arma fot på traven, föreslog sjukgymnasten att vi skulle pröva med samma elastiska tejp som jag haft förut. Då satt den på nacke och skuldror, och var lika rosa som nu. Mycket macho.

Som om inte det vore nog, är jag numera slätrakad på den del av benet där tejpen sitter. Len som en babyrumpa. Fast det lär ju passa bra när det blir dags att slita bort tejpen... Aj.

Och om inte tejpen fungerar, prövar vi med najtråd. /Jon

Ikväll gjorde jag mitt andra försök att klara av att jogga 2,3 km på under 11 minuter 16 sekunder. Jon har räknat ut att en fallskärmjägare i snitt får den tiden när milen måste klaras på 49 minuter. Ett lite udda mål kanske, men ett mål.

Jag kände mig seg i benen, kallt i luften, och det tog verkligen emot att komma iväg. Men jag tog mig ut, och tur var väl det för jag klarade målet! Hade det inte varit för att Jon stod och viftade allt vad han hade på upploppet hade jag inte orkat ta i lite extra. Oj, så härligt det känns!

Nu då...? /Jenny

Igår kväll kände jag inte att jag hade någon jätteork att jogga men ville ändå. Vet att det gör min rygg så gott! Vad gör man då? Jo, man selar en stackars intet ont anande hund som älskar allt som har med att gå utanför dörren att göra - trodde han ja!

I lagom lunk tog (läs drog) jag runt Nalle i spåret, 2,4 km. Men han skulle stanna och ta en massa fuskpauser var tredje meter, och sedan ville jag inte gå ut för hårt med honom heller. Vi tog oss lugnt runt och det blev inte värt en dusch.

Istället lämnade jag in ankaret till hund och joggade själv vad vi börjat kalla Badvägen-rundan, som Jon mätt upp till 2,3 km. Det kändes segt och tog 12 min och 10 sek. Det blev helt klart värt en dusch!

Jag joggade med mobilen i handen, brukar ta tiden för jag gillar att tävla mot mig själv. Jon är inte riktigt "fit" just nu så honom är det ingen idé att tävla mot. Men fallskärmsjägarna - ja, varför inte?! På nätet hittade vi att för att bli fallskärmsjägare är ett utav kraven att klara 10 km på 49 minuter.

Medan jag duschade fick Jon agera matematiker och räkna ut vilken tid jag måste springa de 2,3 kilometrarna på för att hålla samma tempo som de måste göra för att klara den antagningsdelen. Klart att det känns lite långsökt att dela upp sträckan så här, och kanske springer de fortare i början osv, men Jon kom i alla fall fram till att jag måste klara 2,3 km på 11 min och 16 sek. Hmm. Kändes inte helt omöjligt...

Jag gillar att tävla så det där började ju gnaga i mig. Nu är jag långt ifrån vältränad och har bara joggat runt fem gånger i år... Kanske högt ställda förväntningar att klara det målet bara sådär. Men ikväll gjorde jag ett ärligt försök.

För att slippa dra runt på mobilen fick Jon vara tidtagare. Benen var sega och jag hade motvind nästan halva sträckan. Det var också ganska kallt i luften så det kändes i luftrören.

Sluttiden blev 11 min och 30 sek och 67 hundradelar för att vara exakt. Lite surt! Men, men... Nästa gång. /Jenny