Det är inte ofta vi ser film nuförtiden, och den senaste svenska filmen vi såg innan denna - Offside - hade faktiskt samme huvudrollsinnehavare: Jonas Karlsson. Men nu ska jag inte förvirra er mer. Kvällens rulle heter Cockpit, en väldigt fyndig titel om jag får säga det själv...

Minns ni Tootsie och Välkommen Mrs. Doubtfire? Amerikanska filmer om män som klär ut sig till kvinnor. Varför? Jo, för att de är desperata. Så är det för Valle också. Han får sparken från sitt jobb som pilot, hans fru tar ut skilsmässa och plötsligt är hela hans välordnade liv uppochnedvänt. Utan jobb och utan egen bostad får han inte halva vårdnaden om sin son, och efter det femtielfte avslaget tar han det drastiska beslutet att söka ett pilotjobb - som kvinna.

Filmen var faktiskt roligare än väntat, även om mycket var ganska förutsägbart. Men det gör inget. Bra skådespelare och en stor dos situationskomik håller filmen i luften hela vägen till gaten. Dessutom blir man påmind om vikten av att låsa toalettdörren... /Jon

PS. Det fanns en gång i tiden en klubb som hette Cockpit Club, men det är en helt annan, fiktiv, historia... ;)

Den 15 oktober i fjol var vi på bio senast, så man kan väl säga att det var en lång tid sedan sist. Nästan lika lång som en istid... Idag var det i alla fall dags igen. Vi gick på premiären av Ice Age 4 - Jorden skakar loss i 3D. (Givetvis köpte vi varsitt popcornmål med Scrat och Sid på muggarna också...)
Handlingen då? Tja, filmhistoriens mest udda flock av mammutar, sengångare, sabeltandade tigrar och pungråttor råkar ut för ett riktigt äventyr när jorden bokstavligt talat rämnar under deras fötter, och givetvis är det ekorren Scrats fel... Denna gång blir det en tur ut på havet för Manny, Sid och Diego. Effekterna är riktigt hissnande, och ända sedan första filmen har jag tyckt att filmerna borde varit i 3D. Det blir rätt mycket åka av (varning alla som lätt blir åksjuka!), humorn är på topp och filmen skiljer sig lite från de första tre i mer än en dimension, men fortfarande är nog faktiskt ändå "ettan" bäst. Ledsen, Blue Sky Studios, men så är det...
Gemensamt för alla filmerna är dock att de har glimten i ögat och är fulla av skämt som jag tror att vuxna fattar bättre än barnen. Ice Age passar hela familjen, och jag är helt säker på att det kommer en femte film, och jag är minst lika säker på att Scrat kommer att vara med och ställa till det igen. Jag gillar den stackars eländige lille envetne nötjagande gnagaren (fast säg det inte till Jenny, för hon har börjat tröttna på honom rejält...)! /Jon

Anna Faris spelar huvudrollen som tjejen Ally Darling i filmen What's your number? och hon kommer fram till att hon har legat med alldeles för många killar och nu får det vara nog. Inte mer sex än med de 20 som hon redan haft! Men hon vill ju hitta någon att gifta sig med. Då återstår bara att börja söka upp de här 20 killarna för att undersöka om någon av dem förtjänar en andra chans...

Vem utav killarna som kommer att sluta som "den rätte" är uppenbart från första stund, men resan dit är charmig, rolig och med en hel del självdistans. Den påminner lite om fantastiska Bridesmaids. Vi skrattade gott vid många tillfällen åt denna underhållande feel good-film.

Trailern kanske övertygar er...

Se den gratis! Vi streamade filmen från Film2home och koden tror vi ska gälla till och med den 30 juni. Testa! Börja med, om du inte redan har ett konto, att skapa ett. Leta reda på filmen What's your number? och klicka sedan på hyr. Välj värdekod och knappa in koden: 112140880835.

Tacomys och film - perfekta receptet för en härlig lördagskväll! Maten var god och filmen var överraskande bra. Vi streamade dramakomedin Crazy stupid love från Headweb. Huvudrollerna spelas av Steve Carell, Ryan Gosling, Emma Stone och Julianne Moore.

I en utav rollerna syns också Analeigh Tipton. Och hon såg så bekant ut, men vi kunde inte placera henne tills vi såg på IMDb att hon var en av modellerna i en säsong av Top Model. Där kom hon trea, och har nu inlett en lovande skådespelarkarriär. Ja, vi följer Top Model lite grann... Säsong 16 har just börjat!

Filmen inleds med att Emily (Julianne Moores karaktär) dramatiskt begär skilsmässa från Cal (Steve Carell) efter att ha varit gifta länge. Cal tar det mycket hårt för Emily är ju hans själsfrände. Han får hjälp att hamna på fötter, eller vad man nu ska kalla det, av Jacob (Ryan Gosling) och blir en riktig casanova.

Den här filmen har mycket charm och många roliga och fina scener och manuset är mycket välskrivet med flera intressanta twists. Crazy stupid love rekommenderas massor! Med eller utan tacomys...

Han kom i fred. Fast han råkade kraschlanda sitt rymdskepp på en hund... Paul är ingen vanlig utomjording, och Paul är ingen vanlig alien-film. Det är en komedi med hjärtat på rätta stället som driver med rymdfilmer, hela tiden med glimten i ögat, ungefär som Fanboys.
Ni kanske känner igen filmens huvudpersoner? Simon Pegg och Nick Frost har varit roliga i många andra filmer också, och är ett riktigt radarpar. Här är de två engelska filmfantaster på en road trip genom USA för att besöka science fiction-mässor och kända "alien hot spots", som till exempel Area 51. Vad de inte räknar med, är att de råkar springa på en livs levande rymdvarelse - Paul - på rymmen undan männen i svart.
Jag gillar filmer som denna, där man märker att filmskaparna vet vad de driver med, och gör det med finess och en viss vördnad. För visst kan det vara lite nördigt att kunna prata klingonska som vuxen, eller kunna alla repliker i... tja, Aliens till exempel (ja, det kunde jag en gång i tiden) men med en stor portion varm humor kan man komma undan med mycket. Dessutom riskerar man att missa en massa skämt om man inte varit en geek och sett alla dessa fantastiska rymdrullar. The truth is out there, so live long and prosper, and may the force be with you! /Jon

PS. Paul hade förresten namnsdag i förrgår. Grattis i efterskott!

Det är sommar och året är 1979. Några barn gör en zombierulle som bidrag till en filmfestival när de råkar bli vittnen till en fruktansvärd tågkrasch. Efter detta börjar underliga händelser ske i den lilla staden i Ohio...

Super 8, för er småglin som vuxit upp i den digitala åldern, är en typ av smalfilm som var väldigt populärt på 1970- och 80-talet, innan videofilmen slog igenom. Många av dagens stora filmskapare började sin karriär med att filma med dåtidens amatöralternativ. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om både J.J Abrams och Steven Spielberg någon gång stått bakom en Super 8-kamera och regisserat ett eller annat okänt mästerverk...

Och det märks tydligt att de två giganterna haft mer än ett par fingrar med i skapandet av Super 8, som är väldigt välgjord. Den tidstypiska atmosfären har de verkligen lyckats med. Till och med bildkvaliteten känns retro, och jag får vibbar av filmer som Hajen och andra 70-talsrullar. Groovy!

Det är en krypande spänning rakt igenom och mycket mörker. Nu menar jag inte Ingmar Bergman-mörker som i svart-vit ångest, utan mörker som i "är det nåt fel på vår TV?"-mörker. Ibland är det för mörkt, så att man inte ser vad som egentligen händer! Fast, det kan ju som sagt vara något fel på vår TV...

Utan att avslöja slutet, kan jag väl avslöja att slutet var lite av en besvikelse. Jag hade väl som vanligt väldigt höga förväntningar, speciellt med en sådan fenomenal första hälft, men trots "Hollywood-ending" och allt är Super 8 väldigt sevärd.

Och till sist en liten parentes... Jag tror att jag gillade denna film mycket just för att jag kan känna igen mig i de unga filmskaparna. För när jag var ung (ehum, yngre...) var det pappas S-VHS-kamera som gällde när jag och mina kompisar filmade våra okända mästerverk. Vem minns inte till exempel Biodöden? Precis...

Vi hade heller ingen budget, och rekvisitan var det vi kunde hitta bland gamla kläder och annat bråte i mina föräldrars källare. Ketchup duger förresten bra som blod, och aluminumfolie funkar perfekt som cyborg-skelett när en Terminator blir skjuten i huvudet... Ingen av oss blev väl någon ny Spielberg (inte än, i alla fall), men oj så roligt vi hade! Och underhållande är även Super 8. Se den! /Jon

Hur hemska era överordnande än är, har jag svårt att tro att de är värre än de tre cheferna i Horrible Bosses. Och om de, mot all förmodan, skulle vara det... stackars, stackars er!

Suveräne Kevin Spacey spelar en sadistisk VD som plågar sina anställda, speciellt Nick (Jason Bateman), som slitit hårt i åtta år och offrat mycket för en befodran som aldrig kommer. Nicks vänner, Dale (Charlie Day) och Kurt (Jason Sudeikis), har också väldigt svårt med sina chefer, spelade av en brunhårig (!) Jennifer Aniston som sexgalen tandläkare (!!) och Colin Farrell som knarkande skitstövel. Tillsammans bestämmer de sig de tre vännerna för att världen vore en mycket bättre plats utan dessa hemska, hemska människor, och smider en plan...

Jag har inte skrattat så mycket sedan jag såg Bridesmaids för första gången, och den var bra! Horrible Bosses är lika hysteriskt rolig, och det händer något hela tiden. Det behöver väl knappast nämnas att saker och ting inte går som planerat, men det är ingen förutsägbar film ändå. Vill ni ha underhållning, som samtidigt får er att uppskatta era "normala" chefer mer, tycker jag att den här rullen passar perfekt. /Jon

Vi har sett den halvanimerade långfilmen Smurfarna och blev faktiskt glatt överraskade. Egentligen skulle vi sett en annan film men den hade inte släppts än när vi skulle streama så då fick det bli den här i stället. Och det blev en underhållande lyckträff! Jag trodde att hela filmen skulle vara animerad men så mycket koll hade jag. Snart blandades "riktiga" skådespelare med de charmiga blåa tre äpplen höga smurfarna. Den onde halvduktige trollkarlen Gargamel och hans kissemiss Azrael försöker fånga de stackars smurfarna och den här gången lyckas han, genom en portal, driva några utav smurfarna från deras kära smurfby. Smurfarna hamnar mitt i New York och där får de kämpa för att hitta en väg hem igen - med den onde Gargamel och hans katt i hasorna. En smurfigt rolig och smurfande varm film som passade smurf! /Jenny