Och det är faktiskt något att bli till sig för, för jag och Linda har inte setts sedan vi tog studenten 2001. Fruktansvärt länge sedan alltså. Men nu så! /Jenny

Ikväll har vi varit och hälsat på Susanne och Gunta och deras för tillfället nio golden retrievers. Nio! Vi har alltså fått vår dos av den rasen för ett bra tag framöver. Alla hundar var ju förstås charmiga på sitt sätt men de fyra valparna var ju nästintill oemotståndligt söta! Som gulliga snöbollar som rultade omkring. Ian var med och hälsade på och det var ju roligt för honom att träffa fler sötnötar i sin storlek. Det märktes på honom att han också var betagen av valparna. Så mjuka!

Alla hundarna var så härliga och de såg så lyckliga ut! Och vi blev allt lite lyckligare av att vistas bland alla hundarna också för det är något speciellt med djur. De har en tendens att få en att må bra utan att kräva så mycket tillbaka.

Dessa charmbollar behövde man ju bara titta på för att börja le. Så vi låter bilderna tala för sig själva. Sockersöttsvarning!

Imorgon är ingen vanlig dag, för det är Jennys födelsedag. Och då inte min födelsedag utan kompisen Jennys dag. Jag och Jenny har känt varandra i ca 25 år. Och vi har en egen tradition som började för flera år sedan - att ge varandra nagellackrelaterade presenter i födelsedagspresent. Varför då då? Jo, för att ingen av oss är direkt världsbäst på att ha långa fina naglar. Lite av en kul grej alltså.

Jag och Ian knallade dit för att traditionsenligt överlämna en present. Jennys fina dotter Hilda var också hemma. Det bjöds på fika och det var Hilda som lagt upp kakorna. Hon målade också en fin teckning till Ian som nu sitter uppsatt på hans rum. Och inte nog med det, hon var också "barnvakt" och underhöll honom, bytte blöja och det sista drog hon vagnen med Ian i så att han somnade och jag fick gå hem med en sovande bebis. Så gulligt!

Det var jätteskoj att se de båda barnen tillsammans. Så himla fina! Första gången de sågs var Ian bara ett par veckor, och nu är han snart åtta månader och de ser nästan lika stora ut fastän det skiljer flera år. Ian växer ju så fort... /Jenny

Idag var sista dagen som Ians farmor och farfar var på besök. Vi hade inga jättestora planer, utan försökte att bara ta det lugnt, umgås och ha det trevligt. En promenad, med delmål Ica för att fylla på det sinade cola-förrådet, blev det under förmiddagen. Lite senare tog vi oss ut i skolskogen för att busa lite med Nalle och höra de friska vårvindarna susa i trädkronorna.

   Bland tomtar och små troll. :)

Efter denna naturvistelse behövde vi "återställa balansen". Därför blev det en liten shoppingtur på HemCompaniet och sedan ett traditionsenligt besök på Candela. Något dragspel fanns inte till salu denna gång, så tibroborna gick miste om en utlovad dragharmonika-trudelutt... Något vi däremot inte missade var fikastunden hemmavid med en massa hembakat, innan det började bli dags att tänka på refrängen. Ja, fast först sjöng farmor Marianne "Emma och Kunigunda" för Ian, och den hade visst ingen refräng..

Eftermiddagsunderhållningen stod som vanligt Ian för.

Något försenat dök nattåget upp vid Skövde resecentrum, vi sa hej då till varandra och sedan återstod inget annat än att vinka av norrlandsresenärerna och åka hem. Lika roligt som det var när de kom i lördags, lika tråkigt var det när de åkte igen. Men vi har haft jätteskoj och längtar redan till nästa gång vi ses. Kanske på Skype...? /Jon

... men det är ju inte varje dag som vi har Ians farmor och farfar på besök, så vi försöker att göra så mycket som möjligt fast utan att ha så mycket planerat. Vi måste ju hinna med att umgås också! Innan de kom hade Ian målat varsin teckning till de båda som vi lagt på kuddarna istället för den där chokladbiten. :) Tror nog att det här var mer uppskattat.

Lille konstnären.

Farmor och farfar hade med sig presenter till Ian också. Paketens innehåll var ju jättefint, en pekbok med små böcker och ett träpussel, men Ian tyckte som så många bebisar bäst om snöret och pappret.

Presentöppning!

Men nu var det ju inte bara Ian som fick besök utan de kom förstås för att hälsa på vår finaste nallebjörn också. Och Nalle var inte sen att mysa med oss i soffan, sällskapssjuk (en positiv sjukdom i hans journal till skillnad från de andra...) som han är.

Nalle ska också vara med.

När man inte ses så ofta, och bara hörs via telefon, finns det massor att prata ikapp om och det har vi försökt göra. Mycket prat blir det om Ian och det är han som hamnat i centrum. Men vi har ätit en del gott också. Den här desserten slängde vi hop en dag och den var riktigt smaskig:

Chokladmousse med strössel, grädde och björnbär.

Ian är första, och under ett par månader till, deras enda barnbarn men vi tror inte alls att farmor och farfar blivit avskräckta från att komma tillbaka fler gånger och hälsa på. De driver en dansloge, Logen Käcktjärn, så Ian har fått en liten dos dansband av Lasse-Stefanz-frälsta farmor under besöket - och så lite gos i soffan också.

Dansbandsdans och soffmys.

Babysim stod också på schemat och det hängde de båda med på för att se Ian plaska omkring och även göra flera dyk i bassängen. Ian dök även sittandes från kanten den här gången. Vi har umgåtts en hel del, det blir ju lite intensivare när det inte sker så ofta så det här inlägget blir kanske lite som en sammanfattning.

Ians (partiska) hejarklack gav honom tiopoängare hela tiden...

Ian har en egen stil och dyker med öppna ögon och tungan ute.

... fyller vi dagarna med tillsammans med Ians farmor och farfar, och ute är det ett strålande väder! Men tiden går ju som vanligt lite för fort - och landet är som vanligt lite för långt. En god vän till oss är på väg att göra en riktigt lång flytt för att komma närmare sina barnbarn, men hos oss får vi nog nöja oss med att träffas när tillfälle ges. Bäst att ta vara på tiden!

... är här och hälsar på sitt lilla barnbarn.

Förra gången var de här till dopet, men det har ju hänt en hel del sedan dess. Framåt, framåt!

I slutet av september i fjol var kompisen Jenny och dottern Hilda och hälsade på oss, då var Ian bara några veckor gammal. Det känns så otroligt att han varit så där liten - och det bara för några månader sedan.

Finaste Hilda och Ian för alldeles för länge sedan...

Hilda höll honom och dessutom hade hon med sig paket till Ian då: snygga kläder med Blixten McQueen på och just de kläderna hade han passande nog på sig idag, för nu passar de.

Ian visade idag upp större delen av sitt register: han skrattade, han grät, han sov... Bäst var förstås när Jenny sjöng för honom och favoritlåten "En kulen natt" var nog bäst, för då såg han så här glad ut.

Vi fikade lite och pratade desto mer och kom fram till att det dröjer alltför länge mellan gångerna som vi träffas - särskilt när vi faktiskt inte bor så långt ifrån varandra. Men tiden rinner ju bara iväg. Hux flux hade vi vinkat av Jenny och så var det sotarn som stod i hallen istället... /Jenny