Ja, ingen ska väl kunna anklaga oss för att vara ensidiga när det gäller filmgenrer, även om det av naturliga skäl lutar över till fördel för barnfilmer och att skräckfilmer lyser med sin frånvaro i lilla småbarnsvilla Sjöberg. Att ha blivit förälder har bland mycket annat även ändrat mitt sätt att se på filmer. Med rätt begränsad egentid blir man lätt lite kräsen: filmer jag som ung hade slukat helt okritiskt och kanske sett om flera gånger, får nu oftast snabbt visa sig vara väldigt lovande om de ska få chansen att bli sedda ända till slutet. Och repriser de senaste sex åren är lätträknade. Som jämförelse tappade jag räkningen efter 34 varv av "Commando" med min barndomshjälte Arnold Schwartzenegger i huvudrollen. Kunde varenda replik (begränsad dialog i och för sig, men ändå...). Över 51 timmar av meningslöst våld! Hur tänkte jag där egentligen??

Hursomhelst, några sevärda filmer av olika kategorier har det i alla fall blivit på sistone och tack vare streamingtjänster (inga fulnedladdningar här inte!) är det smidigt att hyra och bara slänga sig i soffan (slippa släpa sig till någon videobutik och inga DVD:er som tar plats och samlar damm i bokhyllan osv). När tekniken väl fungerar, vill säga... Men den blir tack och lov bättre och bättre, och det är faktiskt rätt häftigt att leva i början av den framtid som jag som ung fantiserade så mycket om. /Jon

Väntan var över! Ian fick idag en riktig överraskning. Utan att han fick veta vart vi var på väg, åkte han och jag in till Skövde. Dagen till ära fick han sitta framme hos mig, och det tyckte han var stort. Spänd av förväntan gick han glatt bredvid mig till bion...

Väl därinne avslöjade jag vad han skulle få se, och hans reaktion - ren glädje! - var inte helt oväntad. Ian har ju älskat Bilar sedan han var en tvärhand hög, det har väl knappast undgått någon vid det här laget, och att få se Bilar 3 på premiären blev en lyckad femårspresent i förskott. Lite popcorn och dricka till det och sedan in i biomörkret.

De många filmtrailarna och den charmiga Pixar-kortfilmen Lou hade han inte mycket till övers för, men sen satt han som ett tänt ljus i stort sett hela den långa filmen (åtminstone tills popcornen var slut). Tillbaka på parkeringen var det en något trött men väldigt nöjd liten nästan-femåring som satte sig i bilen. Det var roligt att Ian gillade filmen, och den var faktiskt bättre än jag förväntat mig. Första filmen kom redan 2006, andra 2011... så kommer Bilar-intresset fortfarande att vara kvar när en eventuell fyra kommer, måntro? /Jon

Minionerna är ju helt underbara! Vi har ju i och för sig Ian, vår egen mini-Jon, men de här gula figurerna är väldigt charmiga också. Vi hade inte möjlighet att se filmen på bio men har nu kunnat streama den istället, och det utan barn för vi ville se den på engelska. Kevin, Bob och Stuart ger sig ut med mål att hitta en riktigt ondskefull brottsling att tjäna. Sanslösa upptåg, hysteriskt roliga scener och verkligen en skrattfest som heter duga. Om man nu gillar sådan här komik förstås - och det gör vi! /Jenny

Igår streamade vi actionkomedin Spy med Melissa McCarthy i huvudrollen som Susan Cooper. I rollistan fanns bland andra också Jude Law och Jason Statham samt svenskkändisen Björn Gustafsson. Det var lite oväntat att se Björn dyka upp.

Jag fick först upp ögonen för Melissa McCarthy efter att ha sett henne när hon helt utmärkt spelade rollen som Megan i Bridesmaids. Hon var väldigt bra och framförallt väldigt rolig. I den här filmen arbetar Susan Cooper på kontor åt CIA. Hon hjälper en av deras spioner med det hon kan via dator och tekniska hjälpmedel. Men så småningom blir det aktuellt med arbete på fältet.

På IMDb har filmen just nu 7,2 i betyg och det är väldigt bra och mycket passande. Vi gillade filmen, den är väldigt rolig. Många gånger rapp och underhållande dialog. Melissa McCarthy är perfekt i rollen men jag gillade även Jason Statham. Eftersom action inte är min favoritgenre så är jag inte säker på att jag har sett honom i något tidigare. Men här fungerade han i alla fall över förväntan. Bridesmaids är ju en romantisk komedi och bättre än Spy, men vill man ha aningen mer action så se Spy. Vi rekommenderar den. /Jenny

Ja, vilket är mest märkligt: att gå på bio ensam eller att inte ha varit på bio på över tre år? Vi har en fin biograf här på orten, Vintergatan, men jag har faktiskt aldrig varit där på bio. Och i och med de senaste årens graviditeter och barn så har det inte blivit av att jag varit på bio överhuvudtaget. I söndags och igår visades filmen Glada hälsningar från Missångerträsk baserad på Martina Haags bok. I söndags var jag inte så sugen på att se just den filmen då den handlar om viljan att skaffa barn och vi inte visste läget med vår bebis. Men igår fick vi ju bara positiva besked på ultraljudet så då kändes det som något jag ville göra. Jon är ju föräldraledig nu och fixade med barnen och deras nattning medan jag satt och mådde gott i biosalongen.

Vilken tur att det var en mycket underhållande film som jag gick på när jag väl kom iväg. Men jag valde att sätta mig längst ut mot gången ifall jag skulle börja må illa eller så. Något sådant blev det inte utan istället kom jag på mig själv med att sitta och skratta flera gånger. Och så blev jag nog allt lite småkär i Ola Rapace... Tur att jag hade min alldeles egna halvskäggiga norrbottning hemma.

Martina Haags rollkaraktär Nadja vill ha barn och det genom adoption från Kina, något som hon inte kan bli beviljad om hon inte är gift. Nadja är singel och det finns inte någon påtänkt ens. Men Nadjas syster i Missångerträsk lovar att hjälpa henne mot att hon kommer dit och passar hennes svärfar. Systern har barn men de dumpar hon i Stockholm hos mormor för att få egentid med maken.

Nu lägger sig svärfar Sigvard i handlingen och ger inte Nadja numret till den man som systern tänkt ut. Istället går numret till hans gudson Jocke (Ola Rapace) och att de till slut ska få varandra är ganska uppenbart så jag känner inte att jag avslöjar något där. Men vägen dit är lite sorglig men framförallt väldigt roligt. Bästa och helt klart skojigaste scenen var när Nadja skulle presenteras för de blivande svärföräldrarna... Tur att Jon inte har samiskt påbrå. ;) /Jenny

Jag älskar film och film ska helst ses på bio. Alfons leker Einstein är kanske inte den film som lockade mest bland de som går på Saga-biografen i Skövde. Men nu var det Ians tur att häpnas över hur stort det kan vara med en biosalong, en gigantisk filmduk och så en massa popcorn förstås.

Ian kände till viss del till Alfons sedan tidigare och innan besöket passade vi på att mata på med lite extra Alfons. Det kanske inte hade varit nödvändigt för när lamporna slocknade satt Ian som ett tänt ljus och åt på ren automatik popcorn samtidigt som han med stora ögon såg på filmen.

Vi hade strategiskt bokat platser ut mot korridoren ifall han inte skulle vilja vara kvar under filmens gång, behöva gå och kissa eller liknande men när filmen var slut och salongen tändes upp frågade Ian varför det var slut redan. Bra betyg, för popcornen var så gott som slut ändå... Filmen var 40 minuter lång, lagom småbarnslängd, och uppdelad på tre kortare filmer: ”Hur långt når Alfons?”, ”Alfons och soldatpappan” och ”Alfons leker Einstein”. Jonas Karlsson gjorde alla rollernas röster och det fungerade väldigt bra. Alfonsberättelserna är väldigt charmiga och lämnar gott om utrymme för fantasin. För både stor och liten väcks kanske en och annan fundering: kan jag bidra till att den där äppelpajen bakas av de där människorna jag inte känner...? Den här premiären blev en riktigt fin filmupplevelse för far och son. /Jon

Länge låg vårt filmtittande nere, men sedan hände något. Jag tror att det var Jennys Kevin Costner-abstinens som gjorde susen, för ett tu tre streamade vi hans nya rulle 3 days to kill, där Kevin (sedan Bodyguard är han Kevin med stort K för Jenny...) spelar en professionell CIA-mördare som får en dödlig sjukdom, samtidigt som han försöker återuppta relationen med sin tonåriga dotter i Frankrike. Mycket action, lite humor och mycket Kevin för dem som nu gillar sånt...

Med denna film var begäret väckt, så inte långt senare strömmade X-men: Days of future past genom vår dator och vidare till TV:n. Detta är den senaste (men inte sista?) filmen om allas våra favoritmutanter, där Wolverine - han med klorna och den häftiga frillan - skickas från en nära framtid tillbaka till 1970-talet för att förhindra ett mord som oundvikligen leder till mutanternas undergång. Lite spejsigt och rörigt, men även här mycket action i sann Marvel-stil.

Efter all denna action, kändes det helt rätt att se lite komedi. Bad Neigbours handlar om ett par småbarnsföräldrar i 30-årsåldern, som bor i en amerikansk förort. En dag flyttar en studentförening in i grannhuset, och det högljudda festandet driver det redan tärda paret till vansinne. Sedan startar en våldsam fajt mellan festprissarna och "gamlingarna", där galenskaperna avlöser varandra. Hög igenkänningsfaktor (vad gäller att vara utsliten, inte drogerna...) och en hel del skratt.

Har man väl slagit sig in på komedispåret, är det lätt att fortsätta. Nästa film blev således The way, way back, med en ovanligt nedtonad Steve Carell i en av huvudrollerna. Han spelar en osympatisk "mammas nya kille", som tar med 14-årige Duncan och hans mamma till sitt strandhus en sommar. Den blyge och tillbakedragne Duncan känner sig utanför, men finner en oväntad vän i Owen, föreståndaren för den lokala vattenparken Water Wizz. Sam Rockwell, som spelar Owen, är till och med roligare än som Zaphod Beeblebrox i Liftarens guide till galaxen - och där är han också sanslöst kul. Owen stjäl hela föreställningen och får mig att skratta så att tårarna trillar - och väcker därmed nästan två sovande små barn på kuppen. En "först må lite dåligt, sen må jättebra-film". Se!

Att westernkomedin inte är död, bevisades av vårt nästa filmval A Million Ways to Die in the West, som utspelas i en gudsförgäten nybyggarhåla i 1880-talets vilda västern. Dialogen är dock 2010-tals-kvick, med gamle Liam Neeson som otäck revolverman. Och folk dör verkligen, på alla möjliga sorters sätt. Fast det är samtidigt fantastiskt roligt! Trivia: Charlize Theron har faktiskt peruk, kortklippt som hon var efter Mad Max-filmningen...

Kan man ha sån tur att man hittar ännu en rolig film? Jodå, Jenny är världsbäst på sånt - hon är faktiskt "skyldig" till alla ovanstående och nedanstående fullträffar (även actionrullarna). Så också valet av Blended, ännu en film med Adam Sandler och Drew Barrymore (de har ju även spelat mot varandra i 50 first dates och The Wedding singer). Funkar det en tredje gång? Jajjamän, även om man känner igen grepp från Sandlers tidigare filmer, bland annat Min låtsasfru (Just go with it). Bäst? Den ständigt uppdykande Nickens (med bröstmuskler som lever sitt eget liv...) och hans bakgrundssångare.

En lite mer stillsamt underhållande historia fick vi i inläggets sista recension, Barefoot. Jay, en spelberoende och stökig playboy, får den barfota Daisy på halsen när de båda rymmer från mentalsjukhuset där hon är en bortkommen patient och han jobbar som städare. Jay bryter mot sin villkorliga frigivning och tar med henne till sin brors bröllop i New Orleans, där han hoppas kunna lura pengar av sin rike far för att kunna betala tillbaka skulderna till en maffiaboss. Den udda Daisy får Jays liv att ta en oväntad och annorlunda vändning. En småsorglig "roadmovie" med mycket värme.

De-de-de-det var allt för den här gången, gott folk! /Jon

Se fyra valfria filmer helt gratis hos Film2home genom att ange värdekoden: NILSONGROUP. Erbjudandet gäller t.o.m den 31 oktober 2014. Vi har streamat X-MEN: Days Of Future Past och det fungerade - och filmen var dessutom bra, och vi har använt koden för att starta ännu en film, Bad Neighbours, som vi dock inte hunnit se färdigt än. På tal om filmtips så såg vi häromdagen 3 Days to Kill och den kan vi verkligen rekommendera. Sen hjälper det ju om man är lite svag för Kevin Costner också...

Men mycket sett på film blir det verkligen inte här tyvärr. /Jenny