Vi har sett ovanligt mycket film på sistone och den senaste i raden är Vägen med Viggo Mortensen i huvudrollen.

I Vägen får vi föreställa oss när jordens undergång pågår, en postapokalyptisk film. Det mesta av allt levande är dött och endast ett fåtal människor har överlevt. Man får aldrig riktigt reda på vad som har hänt men det mesta på planeten är ödelagt. Och jakten på mat pågår för de som klarat sig.

Bland de få som ännu inte gått under finns en pappa, spelad av Viggo Mortensen, och hans son, vars plan är att kämpa sig fram till kusten för där hoppas de att räddningen finns.

Men vägen dit är kantad av elände och andra människor, en del väldigt onda. Vissa har förlorat allt som kallas mänskligt och mycket otäckt förekommer, däribland kannibalism. Far och son får många gånger fly undan människovargarna medan de ser andra som det inte går lika väl för, utan som faller offer för de som tappat alla humana känslor - det som gör oss till människor.

Till sin hjälp har de två vandrarna en revolver, men endast laddad med två kulor, som de tänkt använda till sig själva om nöden blir större än vad den redan är. En ljusglimt är bland annat när de i all misär hittar en Coca-Cola-burk som de kan avnjuta.

Hela filmen är kantad av ödelagda vägar, hus, bilar och färgtonen för filmen är genomsyrat av ett grådis. I färgstark kontrast mot den dystra sepiafärgen står huvudpersonens tillbakablickar till tiden innan katastrofen.

Viggo Mortensens tärda ansikte säger många gånger allt om den förtvivlan som kommit över jorden. En dyster film om en eventuell utgång när livet börjar ta slut. Ett mycket gripande drama med en fantastisk Viggo Mortensen i sitt esse!

I filmen Den bästa sommaren återvänder manusförfattaren Ulf Malmros till sin hemort Molkom. Året är 1958 och de två barnen Mårten och Annika ska tillbringa skollovet som sommarbarn hos den strikte begravningsentreprenören Yngve, fint gestaltad av Kjell Bergqvist. Så sakteliga lär de känna varandra och ett band skapas mellan dem. Men livet i en liten ort är inte alltid så idylliskt som man kan tro...

Detta är ett sevärt drama med humoristiskt svarta undertoner. Filmen blev framröstad som bästa svenska film på filmbloggen Fiffis filmtajm, och jag är benägen att hålla med. Kjell Bergqvists karaktär är lika ensam, egensinnig och motvilligt sympatisk som den Jonny Björk han spelar i Bröllopsfotografen, och han bär upp mycket av filmen på egen hand. Fotot är vackert, och filmen lyckas fånga den tidstypiska 50-talskänslan på ett finstämt sätt. Se den, eller se om den! /Jon

Den här två och en halv timme långa katastroffilmen började ju så bra... Men, inom kort kom den ena hollywoodklichén efter den andra och snart stod allt det schablonmässiga oss upp i halsen.

Vi visste redan innan att något hemskt skulle hända med jorden i filmen, för titeln kommer från Mayakalendern som tar slut detta år. En häftig scen i början med en limousine körd av Jackson Curtis (John Cusack) fångade vår uppmärksamhet.

Men ganska snart hände det saker som bara väckte tvivel... Det hela blev en actionfylld flykt undan jordens krafter med många ögonblick som var tänkta som sentimentala men som aldrig egentligen väckte några känslor. Det var mycket "vi åker inte utan honom/henne"-sekvenser som till slut blev alldeles för många. När killen som bara tagit några flyglektioner plötsligt styr ett helt flygplan som aldrig verkar vilja lyfta utan bara sjunker för att vi som tittare ska få en större inblick i förödelsen på marken börjar man ju fundera. Och sonen med den taskiga relationen till sin biologiska pappa gick heller aldrig hem. 

Många scener är också karbonkopior från andra katastroffilmer och vi behöver väl inte göra några större hemlighet om hur det gick för familjens huvudpersoner...

Men det är inget snack om saken att filmens effekter är otroligt anmärkningsvärda! Och gillar man sånt så är det här en toppenrulle. Här raseras Jesusstatyn i Rio, Vita huset rämnar, arken kraschar in i Mount Everest, transportplanet flyger in i Las Vegas Eiffeltorn, Washingtonmonumentet bryts som en tändsticka och faller ned framför fötterna på USA:s president... Ja, det var mycket sådant. För mycket för vår del.

Ikväll har vi varit i Skövde på bio och sett tredje filmen i Narnia-serien - den här gången i 3D. Det här blev vår första 3D-film på bio och vi blev faktiskt lite besvikna.

Vi har sett tredimensionella filmer förut hemma på DVD och på Lisebergs Maxxima, och det har varit häftigt, men det här blev något av en besvikelse. Visst var effekterna märkbara, men med tanke på hur mycket dyrare det var, 250 kr inklusive förköpsavgift, hade det varit roligare med fler saker som "stack ut" ur bild. 3D-glasögonen är rätt tunga och klumpiga och gör dessutom att bilden blir lite mörkare, vilket förtar en del av filmupplevelsen.

Själva filmen är väldigt välgjord med bra handling och fantastiska dataanimationer och specialeffekter. Vi får följa med på ett äventyr som till största del ovanligt nog utspelas ute på det öppna havet, till skillnad från de två första filmerna. Fick lite Pirates of the Carribean-känsla, faktiskt. Men vart tog Caspians överdrivet tydliga spanska accent vägen?

Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen var i sig väldigt sevärd, så känn ingen sorg om du inte har möjlighet att se den i fler än två dimensioner...

Ikväll såg vi sista filmen i denna omgång från LOVEFiLM: Extraordinary measures. Ett drama med Brendan Fraser och Harrison Ford i huvudrollerna. Brendans rollfigurs båda barn har den obotliga och dödliga sjukdomen Pompe där drabbade barn väldigt sällan blir över nio år gamla. Hans barn är sex och åtta år gamla...

Harrison Ford spelar en forskare som är nära att komma på ett botemedel och tillsammans kämpar de mot klockan för att få fram det så att barnen överlever.

Men det är en sak att teoretiskt få fram ett botemedel och en annan att verkligen få fram en konkret medicin. Det är konkurrens, regelverk och ekonomi att förhålla sig till.

Vi gillade den här filmen, som är baserad på verkliga händelser, den fångade oss och det var lätt att sätta sig in i en förälders kamp för att gör allt för att rädda sitt barn. Ett gripande drama med alla nödvändiga ingredienser!

Ikväll har vi pratat mycket om dittan och datten men vi hann även att se en film: Trollkarlens lärling. Nicolas Cage spelar huvudrollen som trollkarlen Balthazar som under flera hundra år har varit på jakt efter lärlingen som är stark nog att besegra den onda Morgana. Han hittar lärlingen i den unge David spelad av Jay Baruchel.

Det här är lite som en blandning av Harry Potter och Sagan om ringen utan att bli lika storslagen. 

Men specialeffekterna är mycket imponerande, men historien utspelas i New York som kanske inte är världens mest magiska plats för en film med trolleri. Inte heller humorn går hem alla gånger, men nog lockar den till några leenden. Det märks också att Disney är inblandade för här slösas det inte med blodpåsar och våldsamheter vilket är helt okej för oss, även om det känns lite för gulligt ibland och givetivs får filmen ett lyckligt slut.

Narnia 3, Kung Caspian och skeppet Gryningen går på bio nu, premiären var på juldagen, och den filmen ska vi se. Men först behövde våra minnen fräschas upp. Den första filmen, Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet, mindes vi ganska väl men inte tvåan: Prins Caspian. Vi beställde den från LOVEFiLM och ikväll har vi sett den.
Filmerna är baserade på C.S Lewis välskrivna böcker om den magiska världen Narnia där kampen pågår mellan gott och ont. Första gången som barnen Lucy, Edmund, Susan och Peter stiftade bekantskap med Narnia och lejonet Aslan var när de gick in den stora garderoben som ledde ut i ett vinterlandskap där Lucy träffade på Mr Tumnus.
De här böckerna skrevs på 1950-talet och filmatiseringen fungerar utmärkt. En härlig magi, med kristen symbolik och spänningen är total!
Nästa film i ordningen borde bli Silvertronen, The Chronicles of Narnia: The Silver Chair, men ingenting verkar vara fastställt för den filmen än. Men vi hoppas på en premiär inom en snar framtid...

Två fribiljetter till Legenden om ugglornas rike tog oss idag till... Skara!

Filmen hade slutat gå i Skövde och på många andra biografer, men hade som tur var premiär på biograf Grand igår. Så, vi åkte glada i hågen den lilla biten mellan Fagersanna och hjärtat av Skaraborg.

Filmen var väldigt välgjord med effekter som troligtvis är hissnande i 3D-versionen. Däremot var den bitvis ganska mörk och kanske lite väl våldsam för att vara tillåten från sju år. Som en korsning av Valiant och Sagan om ringen-trilogin, ungefär...

Innan filmen började, hann vi se oss runt lite i centrala Skara. Det är en trevlig stad, med små gator och gamla byggnader med tinnar och torn - och fina gatlyktor!