Men även en del rutiner som måste brytas också. Så konstigt och ledsamt det varit under veckan att inte ha Nalle-rutinerna att se över. Hälla upp mat och se till så att han hade vatten när vi gick hemifrån. Kanske även släppa ut honom i trädgården lite innan lämningen på förskolan. Söka efter några godisar. Den riktiga morgonrastningen skötte ju Jon innan han for till jobbet.

I samma veva som barnen skulle göras i ordning om morgonarna så var det även det som rörde Nalle som löpte på. Att lämna radion på var en av de sakerna. Lite ljud så att han inte skulle känna sig ensam eller behöva vakta vid minsta annat ljud som hördes utifrån. Men mot slutet var Nalles hörsel sämre så han hörde nog inte vad som sas och spelades på lokalradion ändå.

Att stänga grindarna in till sovrummen var också en sådan där rutinsak. För om man glömde så var det ibland tasspår i sängarna och särskilt i barnens sängar eftersom de var så låga och därmed lättare för honom att komma upp i. I början kanske det handlade om separationsångest men senare tyckte han nog bara att det var skönt att ligga där och han kom ju alltid överens med barnen.

Men i sängarna fick han ju inte vara, vi tyckte att det räckte gott med att han fick vara i soffan. Och det var ofta just i soffan som han sakta klättrade upp när vi gick hemifrån. Säkert var det lugnt och skönt för honom att ligga där efter att barnen och allt runt omkring dem försvunnit. Det kunde ju vara både högljutt, skrikit och irriterat...

Fast det verkade inte spela någon större roll för dig, för dig räckte det med att ha oss. Du krävde aldrig så mycket mer. Du blev alltid glad över att se oss när vi kom tillbaka.

Men nu är det ingen yrvaken hårig nallebjörn som möter oss när vi kommer hem längre. Ibland tycker vi oss ändå höra dig och alla dina många ljud. Hur du ruskade på huvudet, tassarnas klor mot golvet, knarret från BIA-bädden när du la dig tillrätta...

Alla dessa ljud minns vi, men vi hör dem inte längre. Inte på riktigt. Det är så tyst och tomt utan dig och kanske att en bit av oss dog med dig. Du var en så älskad flockmedlem och även om den värsta sorgen har lagt sig så kommer en saknad alltid att följa med oss. /Jenny

Nalle och Ian för länge sedan.