Till slut kom vår efterlängtade lille Loe. Inte utan komplikationer, och efter en lång, lång väntan, men nu är han äntligen här! Och vi är så tacksamma för att vi fått honom i vårt liv. Lika tacksamma är vi för att vi har vänner som osjälviskt har ställt upp, mer än vi kunnat be om eller vågat förvänta oss. Vi är verkligen lyckligt lottade!

Jag är så glad över att jag därigenom kunde få vara med även vid Loes ankomst, precis som jag fick vara med när Ian och Isa kom till världen. Mina känslor just nu är, för att använda ett kungligt uttryck, lite ål åver dä pläjs. Mest är jag lycklig, förstås, men det är också mycket att tänka på och planera inför. Man skulle kunna tro att man vant sig så här vid tredje barnet, fast det är alltid en omvälvande upplevelse att bli förälder.

Även om han ser ut att vilja ge farsgubben en rak höger,

är han faktiskt hur gullig som helst...

Då det krisar är det i alla fall otroligt skönt att känna stöd från vänner och bekanta, som varit så vänliga och erbjudit sin hjälp. Tack till er alla! Ett extra stort tack till Simon och Therese, som tog hand om Ian och Isa igår. De hade jätteskoj! Nu går vi i väntans tider igen, fast denna gång håller vi tummarna för att Jenny och Loe får komma hem idag, så vi kan vara tillsammans allihopa. /Jon

Jag har medvetet dragit mig undan bekanta och offentliga tillställningar på sistone för att jag varit för trött för att umgås... och svara på frågor om graviditeten. Särskilt nu mot slutet. Man kan ju aldrig veta när det är dags, men vi hade självklart fått upp förhoppningarna när det gick så fort och bra vid senaste förlossningen.

Nu drar tiden iväg igen och det är kämpigt.

Vi kan ju inte ens vara säkra på att allt kommer att gå bra när det väl är dags för bebisen att komma till världen. Oro, förväntan, tristess, ovetskap... - så många känslor, men det finns andra som upplevt dem också.

Idag ville Therese komma förbi och jag anade väl att vi ändå inte skulle vara någon annanstans, som på förlossningen. Att träffas här hemma kändes ändå helt okej, dessutom blir det ju kompisar på besök för båda Ian och Isa. Och inte nog med det. Hon kom förbi med den mest uppmuntrande present jag någonsin fått - en blöjtårta! Och en väldigt personlig sådan. Så genomtänkt ända från kärnan: en av flera Coca-Cola-burkar!

Ett kort med en fin förklarande text, blöjor från märket vi planerar att använda, Loes första leksaksbil (Ian har ju varit lite tveksam till att dela med sig av sina...), nappar, också från vårt favoritmärke, godis och kanske det finaste av allt: klädesplagg som hon sytt själv!

Både jag och Jon blev väldigt rörda och otroligt tacksamma över att vi har så fina och snälla vänner som tänker på oss. Just den här dagen blev väntan mindre jobbig att tackla, allt tack vare denna fina och otroligt värmande gest. /Jenny 

Grapevine.nu är ett företag som säljer olika festkoncept för såväl vuxna som barn och för alla möjliga sorters högtider och firande - och allt levereras smidigt via mejl. Vi fick en förfrågan om att testa någon utav de festliga aktiviteterna och valde Skattjakt på de 7 haven för barn i åldern 4-6 år. Så vi hade kalas utan att det var något barn som fyllde år och just därför valde vi att lämna manus något. Och självklart är det fritt fram att göra så då konceptet kan vara en grund att följa till punkt och pricka eller något att utgå ifrån och på egen hand förverkliga egna fantasier.

Eftersom vi inte hade något födelsedagsbarn så gjorde vi helt enkelt så att det var den glömske piraten Kapten Smalben som bjöd in till skattjakt. Den gamle piraten kunde nämligen inte för alla träben i världen komma på var det var han gömt sin skatt. Nu vet jag ju att Jon har en spexarådra som heter duga och han var verkligen inte sen på att ställa upp på denna idé. Han fick stå i centrum som lekledare och gladde barnen - alla nöjda.

Vår skattjakt blev lite hastigt och lustigt påkommen, men vi skrev ut materialet, letade och köpte rekvisita, fixade fram en godisskatt och ordnade med skattjaktens upplägg. Men vi kände inte att vi kunde skjuta på det här upptåget för länge, är ju kanske dags för förlossning närsomhelst, och fick till en skattjakt genom husets alla rum, eller olika destinationer i världen om man nu så vill, på ett lyckat sätt. Och vi ville även låna in några fler barn till att delta och på så vis få in fler åsikter, och där ett par av dem var äldre än våra två då våra egentligen inte hade åldern inne. Familjen Wadström ställde upp med sina fina barn och det var särskilt bra att den äldsta flickan kunde vara med och hjälpa till att styra upp det hela så att säga.
Ett gäng små pirater samlades i köket för att måla sina piratflaggor, döpa sitt sjörövarskepp och ta del av vad det var som Kapten Smalben behövde hjälp med - och sen var jakten igång! 

Ledtrådar för att hjälpa till i sökandet delades ut, uppgifter genomfördes och barnen samarbetade för att nå målet. Uppgifterna bestod bland annat av att gå på plankan, para ihop bilder och sjunga sånger, få ner en penna i snöre i flaskposten och hoppa på vrakdelar för att undkomma krokodilen. Det där med vrakdelar var en utav de saker som vi gjorde om själva för att det passade in bättre i vårt upplägg. Och att inte behöva vara helt knutna till originalidén passade oss väldigt bra då det även blev en utmaning för oss vuxna i förarbetet. Men självklart skulle konceptet fungera helt utan ändringar också.

Skattjakten fungerade bra att genomföra inomhus och med ganska små medel, även om vi då valde att utöka den, och det fanns bra med stöd i materialet för att få hjälp med att förbereda skattjakten. Men samtidigt med utrymme för att utveckla egna idéer. Den här rundan tog närmare en timme, men med äldre barn skulle den nog gått något fortare. En del utav våra mindre tappade ibland fokus, så att välja festkoncept efter lämplig ålder är att föredra. Samtidigt fanns det möjlighet för alla att delta på sitt sätt och samtliga kunde nog känna av spänningen till och från. Det här var en bra grund för att anordna ett barnkalas och nu var gör-det-själv-upplägget nytt för oss men säkert är det lättare att få kläm på den biten ju mer man kalasar.

Att den gömda, och bortglömda, skatten innehöll såväl diplom till samtliga deltagare som varsin piratpåse med godis bidrog också till att skattjakten fick ett positivt slut. Och inte bara godis utan även lite fika väntade så Kapten Smalben kunde visa sin tacksamhet på ännu ett sätt. Vi hoppas att alla de små piraterna fick en minnesvärd skattjakt!

I samarbete med Grapevine.nu.  

Om man bortser från förskolan, något som var ett stort steg för mig att "lämna" Ian till, så har vi inte haft barnvakt så ofta. En gång till Isa och Ian när vi var på rutinultraljudet med bebisen i magen. Ian har haft barnvakt även under Isas ultraljud och under Isas förlossning. Så under samtliga gånger vi haft barnpassning har vi varit iväg på bebisrelaterade besök. Det har gått ihop för oss ändå på något vis.

Därför blev idag en stor dag för oss: barnpassning... och inget sjukhus att besöka. Under några timmar på förmiddagen lämnade vi bort barnen till omtänksamma vänner. Det var ju förstås ganska nervöst och under större delen av tiden kändes det som att man hade glömt att hålla reda på någon - vi är ju vana vid att alltsom oftast ha något barn i närheten. Då särskilt jag som har det i och med att Jon är den som jobbar.

Det var märkligt att "bara vara", att kunna gå på Ica utan att hålla reda på någon, hålla Jon i handen utan att ha någon i den andra som rycker åt andra hållet, kunna städa i lugn och ro och så vidare. För tyvärr blev det ändå så att barnlediga tiden gick till städning och i Jons fall jobb på sänggaveln. Det är ju trots allt mycket lättare utan barn.

Men samtidigt var det en del trötthet som kom ikapp oss när vi inte hade någon att ansvara för. När vi kom för att hämta barnen blev vi dessutom bjudna på jättegod mat och hembakat fika, så vi blev verkligen väldigt bortskämda. Så ovant att bli så där ompysslad av några andra. Så fina människor det finns!

Det hade ju förstås känts bättre om båda barnen varit helnöjda med upplägget, men Isa hade varit ledsen en del. Hon är ju annars den som brukar vara den "lättare". Ian hade tagit det riktigt bra att bli bortlämnad, men nu går det ju att förklara saker för honom. Han visste ju om att vi skulle bli borta en stund, självklart komma tillbaka och under den stunden skulle han få leka med barnvakternas barn - som hade bilar! 

Det var ju inte så lätt att berätta för Isa, men barnvakterna verkar ändå inte ha blivit helt avskräckta och det känns ju skönt. Hursomhelst är vi väldigt tacksamma för den barnlösa tiden som jag och Jon fick, och en annan gång vågar vi kanske utnyttja den på ett mer avslappnat sätt... ;) /Jenny

... att vi under ett par timmar var barnvakt till några kompisars båda barn. Det var först lite nervöst för även om vi träffats tidigare så har ju alltid deras föräldrar varit med som trygghet. Men det gick över förväntan och istället var det våra barn som vi fick hålla reda mer på. Fast det här var ju hemmaplan för dem så...

Förmiddagsleken gjorde våra barn trötta och för att slå två flugor i en smäll så for vi till stan, och som planerat somnade barnen i bilen och ärenden kunde uträttas under tiden. Självklart med någon av oss kvar i bilen med de sovande barnen under stoppen. Det behövdes bland annat inhandlas lite till BB-väskan. Med Ian, och kanske även Isa, var den säkert packad för länge sedan, men nu har det i alla fall börjat ta sig. Av erfarenhet från de tidigare gångerna så är det inte så mycket som faktiskt kommit till användning utav det som släpats med. Men självklart ska den packas - och det finns en lista att gå efter. ;) En något försenad middag blev det hemma och eftermiddagen fördrevs med utelek, skidskytte, hemmagjorda hamburgare i den nyanlända grillen (inlägg kommer)... Men sängen lockar, även om det blev en ganska lugn dag, så det blir nog en tidig nattning av de vuxna. /Jenny

Vi som innan jul inte trodde på att det skulle bli någon vinter att tala om har istället fått en hel del snö och minusgrader. Igår snöade det väl mer eller mindre hela dagen. I morse var Jon ute och skottade, eller föste undan den lätta snön, för att våra gäster skulle ta sig in. Men lika snart var det ogjort. De tog sig i alla fall in och det blev fika och lek för barnen och vi håller tummarna för att mamman som gått över tiden med några dagar snart får träffa sin belöning.

Till lite senare lunch, Isa fikade ju så länge, blev det tacomys och efter en kort stund i soffan tog vi tag i att göra ny leklera till barnen. Vi gör vår egen för då kan vi färga den som vi vill och dessutom vet vi vad den innehåller. Isa smakar gärna... Med citronsyra i så står den sig dessutom ganska länge.

Men på eftermiddagen kallade snöjobbet och vi tog oss ut allesammans för att få undan en del av den i alla fall. Det fortsätter ju snöa så ingen idé att förta sig. Fast barnen fick ju gärna bränna lite mer energi än nödvändigt på snön... Och Isa provsmakade även den. ;) /Jenny

Idag var det klädbytardag i Tibro och jag for dit för att köa in. Men jag orkade inte vara kvar så länge då jag sedan tidigare vet att kassakön kan bli riktigt lång. Jag hittade ändå en del som jag blev väldigt nöjd med. Billiga Superfit-skor, ABC-pussel, Bamse-kläder till Isa med mera. Efter en tidig lunch blev det faktiskt att vi hann tillbaka en gång till innan de stängde och då blev det en Polarn O. Pyret-overall till Ian och därmed är hans vintergarderob klar, Isas likaså.
Vi for vidare till Skövde och var runt i lite olika affärer innan vi for upp på Billingen där vi mötte upp med familjen Wadström för att gå Halloweenvandringen som anordnades av Lions. Ian borde ha sovit under dagen för han var trött, och det här var inte riktigt hans grej så han var väl inte på rätt humör för vandringen. Isa tyckte nog om detta desto mer och särskilt några lakanspöken som lekte tittut. Och jag och Jon gillade det förstås, annars skulle vi ju inte åkt dit... ;) En lagom lång vandring med barntipspromenad och lagom skrämmande stopp längs vägen och vi passade dessutom på att gå medan det fortfarande var hyfsat ljust. En trevlig eftermiddag med trevligt sällskap. /Jenny

Nalle har ätit samma smärtstillande medicin i sex år. Den har fungerat och den har aldrig varit svår att få tag i. Men nu är den restnoterad och beräknas inte komma in förrän i början på september. Det var vad vi fick reda på när vi skulle hämta ut en ny burk. Vi trodde att det skulle finnas medicin kvar på något utav de andra apoteken i vår närhet och jakten började.

Medicinen visade sig tyvärr vara mer "populär" än vi räknat med och det slutade med att vi fick reservera en burk i Jönköping, som var närmsta stället vi fick napp på. Men Apoteket ville inte skicka mellan apotek så igår blev det en måste-resa till Jönköping. Det fanns ju några medicinalternativ, men vi vill väldigt ogärna byta medicin nu när vi är i ett sådant kritiskt läge. Så egentligen var det ett ganska lätt beslut att ta. Men nu hoppas vi verkligen att medicinen kommer in som utlovat, för en burk med 100 tuggtabletter räcker inte långt när Nalle äter tre tabletter per dag...

Resan blev lite hastigt och lustigt påkommen igår, men när vi ändå var iväg ville vi göra lite annat än att bara åka för att köpa medicin. Vi började besöket med att äta på IKEA för det är ju så smidigt med barn - billigt och gott. Vi gick ett varv i varuhuset innan vi gick in på A6 och Apoteket. Efter det for vi till Stadium Outlet och där fyndade vi. Vi hittade kläder till oss och det blev ett regnställ till Ian. Han kommer att behöva lite extra kläder när det blir dags för förskola i höst.

Efter lite mer energipåfyll beslöt vi oss för ett överraskningsbesök hos vår vän Skrivmoster och hennes man. Överraskningen kom väl av sig lite för det är nog inte varje dag som det rullar upp en stor, vit minibuss med ögonfransar på parkeringen framför huset... Vi blev i alla fall väldigt varmt mottagna och till Ians lycka så råkade de ha barnbarnen hos sig. Det gav honom chans att göra av med uppdämd energi efter en dag med en del stillasittande. De var så söta tillsammans. Och Isa hamnade i knät hos Skrivmoster.

Det var väldigt roligt att det till slut blev av med en träff i verkliga livet också. Sociala medier är ju bra men där ges ju inte samma möjlighet till spontant inklampande. Isa fick ett par jättesöta skor också.

Efter vårt stopp fanns det faktiskt lite ork kvar och vi var ju ändå ganska nära Gränna - mot polkagrisland! Eftersom det var sen lördagseftermiddag var vi lite osäkra på om något skulle vara öppet. Men i en av butikerna vi var in i pågick det kokning med de generösa öppettiderna 8-22 alla dagar... Och det var även fler affärer som hade dörren öppen.

Sent på dagen och lite sämre turistväder gjorde att vi kunde ta oss fram väldigt smidigt. Nästan så att det kändes som att vi hade Gränna för oss själva. Och det blir många polkagrisar det, och många polkagrisar finns det... Allt tack vare Amalia Eriksson och hennes något tragiska familjerelationer.

Amalia Eriksson föddes som dotter till hovslagare Jonas Lundström och Katarina Hagen Andersdotter i Jönköping. Föräldrarna och syskonen dog i en koleraepedemi när hon var tio år. Vid 31 års ålder flyttade hon, tillsammans med familjen där hon tjänade som piga, till Gränna och gifte sig två år senare med skräddaren Anders Eriksson. Maken dog dock redan 1858, bara en vecka efter att Amalia fött paret en dotter. Amalia Eriksson ligger begravd på Gränna kyrkogård. I samma grav vilar dottern Ida. Vid mitten på 1800-talet var kvinnor fortfarande utestängda från många typer av näringsverksamhet, men kunde av sociala hänsyn få tillstånd att driva egen näring. Amalia Eriksson fick därför efter makens död 1859 tillstånd av magistraten i Gränna att bedriva sockerbageri och börja tillverka karameller. Hon blev den första som tillverkade polkagrisar.

Källa: Wikipedia.

För de som arbetar med polkagrisarna är det ju "vardagsmat" men vi tyckte nästan att det var lite magiskt att titta på när polkagrisarna trollades fram. Vilket hantverk! Och självklart köpte vi med oss en del karameller innan vi efter en något längre dag än vi tänkt for hem igen. Och allt tack vare Nalles medicin... /Jenny