Lin och Sia var med på Afternoon Church i söndags. Eftermiddagen började med gudstjänst och avslutades med en massa roligheter utanför kyrkan. Barnen deltog i vinst varje gång-tävlingar med godisvinster, hoppade i hoppborgen, jagade såpbubblor och åkte häst och vagn med trotjänaren Ture. /Jon

Ja, jag tar det personligt... och dissar tillbaka! Eller...? /Jenny

I förra veckan hade Ian prao under ett par dagar. Han praktiserade tillsammans med sin fritidsledare i kyrkan och Ian tyckte mycket om det han gjorde på praktiken och trivdes väldigt bra med sin handledare. Som tack för dessa dagar överlämnade Ian en present: en somrig skål designad av Camilla Ståhl med blommor utanpå och texten "Du ska inte tro det blir sommar ifall inte nån sätter fart..." och skålen hade vi fyllt till bredden och lite till med godis.

Eftersom det blev som det blev i förra veckan så var Jon hemma och han fick sköta mer än vad han brukar av det som har med barnen att göra. Jag orkade eller kunde till exempel inte lämna och hämta Sia på förskolan så det gjorde han. I torsdags fick jag den här bilden skickad till mig när jag låg på sjukhuset. En bild på Sia som var redo för en toppendag där Förskolans dag skulle firas och barnen skulle bland annat springa Bamseloppet. Vi så glada över att hon trivs så bra på förskolan och hoppas att det kommer fungera minst lika bra efter sommaren trots att bästa kompisen på förskolan försvinner till förskoleklass då. /Jenny

Vi trodde väl att det var Loe som var den som stod på tur att opereras, men nu blev det oplanerat som det blev... Nästa gång är det dock Loes tur. Loe kommer att behöva sövas en tredje gång i sitt liv då han står i kö för operation. Han ska operera in rör i ena örat, operera bort körteln bakom näsan och även ta bort delar av halsmandlarna. Nässprayen han tagit under över ett års tid har inte hjälpt och hörselkontrollen visade fortsatt dåligt resulat på vänster öra. Nu var det väldigt oklart hur lång väntetiden för operation var, men vi hoppas att det snart blir av då hans hörsel varit ett bekymmer väldigt länge.

Det som har hänt är svårt att förstå, omöjligt att hitta någon mening med och är psykiskt påfrestande, men i nuläget är det väl någorlunda hanterbart. Livet måste gå vidare, även om det skönaste som hänt på sistone var när jag sövdes och kunde släppa allt.

Under narkosen behövde jag inte tänka eller känna, jag fick äntligen sova. Sova tryggt i vetskapen om att jag blev utlämnad till kunniga människor som skulle ta hand om mig och göra vad som behövde göras för att jag skulle få komma hem igen.

Att vara hemma igen är skönt, här är det så mycket som händer hela tiden på gott och ont. Vi berättade aldrig fullt ut för barnen vad som hände eller vad som hänt för vi ville inte oroa dem i onödan. De tre äldre vet om att jag var på sjukhus, men inte mycket mer än så.

Och här går livet vidare, det måste vi hitta ork till för barnens skull. Det här ska bli en tid som bara vi kommer att minnas med rädsla, sorg, smärta och trots allt tacksamhet, för barnen ska det här inte bli något särskilt. Idag är det final i Eurovision och vi ska heja fram KAJ och äta gott och kanske till och med få till bastu-dansen. Livet går vidare. På något vis. /Jenny

Det landade i sjukhusvistelse, men nu mår jag fysiskt bättre. Nu ska bara det psykiska läka också. Och jag kan inte nog berömma den fantastiska sjukvården som vi har förmånen att ha tillgång till i Sverige. Jag mötte så många kunniga, omvårdande och omtänksamma människor som underlättade i eländet. /Jenny