Det är väl i och för sig tur att man inte äter upp alla som man firar, men just chokladbollen tycker vi i alla fall uppmärksammas bäst genom att man smaskar i sig den! Och det gjorde vi igår. En stor, fin chokladbollstårta med extra allt - mums, mums! Mmm, undrar förresten när skumtoppens dag firas...?

För ett tag sedan fick vi den senaste campingkatalogen och att få komma iväg med husvagnen lockar verkligen. Men omständigheter, omständigheter...

Mina kollegor hälsar Sia välkommen med en söt pyjamas, matchande dregglis och mjukaste snutten. Sötast kunde visst bli sötare. Tusen tack! /Jon

Det var jättelänge sedan vi körde Koppla ihop-spelet med barnen men nu var det hög tid att testa det igen. Idén är väldigt enkel och med ett resultat som sätter igång både tal och fantasi.

Helt på måfå skrev jag ut ett antal bilder och sedan var det dags för barnen att hitta par med en enligt dem gemensam nämnare som de sedan övertygade övriga deltagare om. Den röda tråden kunde ju vara vad som helst!

Vi gjorde detta en gång till och då fick barnen leta bilder i tidningar som de själva klippte ut och samlade ihop för en spelomgång. Då fick de vara med från grunden och även öva motorik i och med att de använde sax. /Jenny

Min inställning och förhoppning var hela tiden att ta mig hem följande dag. Vi hade trippelkollat så att det verkligen fanns barnläkare på plats för att kunna skriva ut oss även på lördagar, en lördag som dessutom var en röd dag i och med första maj. Men det var ju mycket som skulle ske innan dess.

Vid 11.35 dök en barnmorska upp med finfikat och de smörgåsarna är de godaste man kan få att äta i hela världen, det finns så mycket känslor i dem och det var tacksamt att vi kunde få den här fikastunden tillsammans.

Bortsett från tiden i operationssalen behövde jag aldrig byta rum, men vid kvart över två skrevs jag över från BB Skövde Förlossning till avd BB Skövde BB och jag fick ett ankomstsamtal där jag berättade om min förväntan: att få gå hem så snart som möjligt.

Då hade Jon redan varit tvungen att lämna sjukhuset och jag var lite mer i händerna på personalen. Det var lite jobbigt att be om hjälp att byta blöja på sitt eget barn även om det var så det måste ske, men jag försökte ta mig upp på benen på egen hand så fort som möjligt. Jag fick en till infart i den andra handen i samband med operationen och den ena blev jag fort av med igen, även blodtrycksmätare försvann inte långt efter att jag var tillbaka på rummet då värdena var bra.

Men en infart och katetern blev kvar över natt och jag fick börja självdosera mina smärtstillande mediciner och valborgsmässomiddagen serverades: grönsakssoppa... 

Natten blev ganska jobbig. Det var svårt att röra mig och första delen av natten var grannens bebis ledsen en del och framåt morgonen tog Sia över. Det började lite läskigt med att hon kräktes fostervatten och gjorde så flera gånger. Detta fick mig att ringa på hjälp och efter det var det ju helt omöjligt att våga blunda. Och kräkningar gjorde nog Sia illamående för efter det blev hon svårare att amma och i och med det mer orolig. Det var verkligen skönt när det blev morgon.

Och under timmarna innan hemgång hände det så väldigt mycket. Jag blev av med katetern och infarten och jag tog en dusch. Sia blev väldigt lugn när hon hörde duschvattnet och det var en väldigt skön dusch och det kändes bra att komma i mina egna kläder och slippa sjukhusskjortan. Jag hann med att få in både frukost och lunch på rummet, för nu i coronatider var det ju inte frågan om att gå utanför rummet mer än nödvändigt och då endast med munskydd. Men mellan måltiderna kollades Sias hörsel med godkänt resultat och vi fick träffa barnläkaren. Att gå de få metrarna till undersöksrummet var det korta avståndet till trots en riktig utmaning och jag kom dit flåsig och svettig... Den här gången bad jag om extrakoll på tungbandet (det som missades med Lin) men nu var det okej. Däremot gjorde Sia några ryckningar som kunde ha med blodsockret att göra så barnläkaren ville att det skulle kollas upp. På rummet fick Sia därför ett stick i foten men det var ingen fara med sockret och nu var det inget som stod i vägen för vår hemgång.

Jag hade hela tiden hållit Jon uppdaterad om läget och han hade tagit med barnen till Skövde för att vara närmare, även om det förstås inte var helt säkert att vi skulle få åka hem. Men det fick vi! Jag fick lite muntlig info om amning, gulsot med mera och 12.30 gjordes en id-kontroll och "mamma och barn skrivs ut till hemmet". Med mig hem fick jag också "godispåsar" med smärtstillande och fragminsprutor för Jon att ge mig i benen. 

Ian och Isa hade koll på de små i bilen så Jon kunde tag sig in på sjukhuset och möta upp oss. Nu fick han inte komma längre in än till det lilla utrymmet utanför BB vid hissarna - och dit kom vi samtidigt!
En lycklig fembarnspappa som fick se det senaste lilla underverket igen och ute på parkeringen (så långt det var dit...) fick de stolta och förväntansfulla syskonen möta sin nya lillasyster. De verkade förvånade över hur liten hon var...

Hemresan gick bra. Sia sov hela vägen och en längre stund sedan också, i ett hem som var dekorerat med en  välkommen-banderoll som barnen gjort och vi firade den stora dagen med tårta. Sia kändes både overklig och självklar på samma gång och det är med en otrolig tacksamhet och stor portion kärlek som vi omfamnar henne med förhoppningen att hon ska få det bästa av liv med oss.

"Med dig blev det här
En annan värld
Och jag är så glad att du är här
Vad du än ser
Vart du än går
Finns du alltid kvar hos mig ändå
Vem du än blir
Hur du än mår
Ska jag alltid lyckas
Att förstå"

Niklas Strömstedt, Vart du än går

Det här var Sias förlossningsberättelse, hennes första tid hos oss och som vi längtat efter henne. Vårt femte barn och vi kan bara intyga om att kärleken verkligen är gränslös. /Jenny

Sias beräknade förlossningsdatum var den 8 maj (idag alltså) och det var just det datumet som bekräftades på rutinultraljudet också. Men i och med att det skulle bli ett planerat snitt så skulle bebisen komma tidigare och på besöket för samtal kring planerat snitt gavs jag det lite märkliga erbjudandet att välja datum. Ville jag snittas den 30 april eller den 3 maj? Först svarade jag den 3 maj då vi pratat om ett maj-barn (som Jon är) men hann ändra mig under besöket. Varför dra ut på graviditeten när jag inte måste, för det var ju en ganska kämpig tid på många sätt. 

Så fredagen den 30 april klockan 6.30 skulle jag infinna mig på förlossningen och fick operationstiden ca 8.40 och klockan 6.09 skrevs jag in.

Natten innan kejsarsnittet blev det inte så mycket som sömn och som bäst sov jag kl 4 när klockan ringde och jag och Jon behövde gå upp. Under dagen innan hade vi stortvättat då kläder, sängkläder och handdukar måste vara rena i och med den bakteriedödande duschen. Den duschen skulle jag även ta på morgonen innan operationen. Dessutom var jag fastande sedan kvällen innan, men i och med oron så kände jag ingen hunger. Jag ville bara få det undanstökat fort, och faktiskt att det hela blev av fortare än vad vi informerats om.

Jon, tillsammans med Loe och Lin, släppte av mig på Skaraborgs Sjukhus och återvände till Tibro för att lämna av dem på förskolan. Ian och Isa fixade morgonen själva med frukost, tandborstning, gå till bussen och så vidare. Vi hade förberett allt vi kunnat för dem och Jon ringde och påminde dem om klockan, men allt gick fint. 

Klockan 6.09 skrevs jag in på BB-mottagningen med ingång via förlossningen och efter det rullade det på ganska bra. Jag fick byta om till sjukhuskläderna, fick infart i handen och kateter sattes redan innan personalen hade bytt av varandra på morgonen. Den här gången bad jag om extra bedövningsgel när katetern skulle på plats för förra gången så fick jag så obehagliga kissnödighetskänslor. Nu fungerade det mycket bättre och jag kände mig aldrig kissnödig på samma sätt.

Jons kläder låg också redan framme och väntade på honom. Rummet var en tvåsal och det dröjde inte länge innan ett till par kom in, så eget rum skulle det inte bli tal om. Men att min operation skulle ske före hennes insåg vi ganska snart och det var ju väldigt skönt att slippa vänta. Fast jag undrade varför det kändes som att de skyndade på allt lite grann. Det hade ju inte alls varit negativt, men Jon hade fortfarande inte hunnit tillbaka...

Anledningen till det kom dock ganska snart och jag fick reda på att klockan 7.30 skulle jag rullas ner till operation för på fredagar tidigarelades snitt, inte alls 8.40 som vi hört innan alltså. Med runt fem minuter tillgodo hann i alla fall Jon infinna sig på rummet och byta om innan den nervösa vägen mot operationssalen påbörjades.

Loes favoritdjur är säl och jag minns att jag under åkturen hann uppfatta just det djuret som konstverk någonstans i en korridor under resan. Mitt i allt kändes det som ett tryggt tecken. Det finns ju risker med kejsarsnitt och jag hade dumt nog gjort en sådan googling innan...

I operationssalen dök den ena grönklädda, maskförsedda människan efter den andra upp. Alla hade funktioner att fylla och presenterade sig, men jag orkade inte lägga dem på minnet. De undrade om jag ville veta vad som skulle hända, men det ville jag inte. Gör det bara.

Jag spinalbedövas och märkligt nog kändes "förlamningen" nästan lite som en befrielse, jag har haft så ont överallt innan och nu kändes inte den smärtan längre. Jag försökte slappna av och ta in vetskapen om att jag var i trygga händer. Jag tycker att det gick ganska bra ändå, även om det här är ett så utsatt läge på så många sätt och lättnaden när bebisen visas upp är bortom beskrivning.

Klockan 8.16 påbörjades operationen och 9.14 avslutades den. Jag kände mig mycket lugnare inför det här planerade snittet än det förra, även om oron självklart fanns där. Det är ju så mycket som måste stämma. 

I förlossningsjournalen står det: "Barnet ligger i huvudbjudning med förgående fosterdel ovan bäckeningången och utskaffas med lätthet". Klockan 8.25 föddes Sia, och som det lät i operationssalen! Hon hade nog sett fram emot att göra väsen av sig och den assisterande läkaren berättade senare att det nästan såg ut som om hon tog sats med sitt barnskrik i samma veva som hon plockades ut. Vår pigga Sia!

Men utplockningen är ju bara en liten del av operationen och efterarbetet tar sin tid. Nu fick förarbetet ta sin tid också i och med att det inte var akut. Ian plockades ut på bara två minuter! Men då var det ju verkligen brådskande.

Allt såg normalt ut efteråt, men det dröjde tills känseln återvände och i och med att jag inte riktigt visste hur jag hade det med den fick Jon bli den som först fick hålla bebisen och även lite symboliskt klippa av en bit av den redan avklippta navelsträngen. Tillbaka på rummet fick jag upp henne på bröstet men man är ju långt ifrån kaxig efter ett kejsarsnitt. Vid elvatiden rörde jag bättre på benen och fick i mig lite att dricka.

Sedan blev det en lång väntan på att återfå känseln, i alla fall kändes det så, och bekanta oss med vår nya familjemedlem, särskilt för Jon som inte fick stanna kvar så länge på sjukhuset i och med coronarestriktionerna. Och ett coronatest var just vad jag fick göra lite efter elva. Negativt resultat fick jag veta vid hemgång och något annat hade ju förvånat mig då jag levt gravidlivet väldigt isolerat...

Fortsättning följer...

Så fort det går...

När allt inte är som det borde, får det bli nästan som det brukar. Nagellackspresenten är i alla fall överlämnad... men till en postlåda.

Ses får bli en annan gång.