Två blåa streck på en plastig grunka. Tänk att det kan betyda så mycket. Jenny är gravid. Hon väntar barn. Vårt barn... Hjälp, jag ska bli pappa!

Jag tror inte att jag riktigt fattade det just då. Eller jo, jag fattade ju den rent logiska betydelsen av strecken på plastmojen. Men vad det verkligen innebär att bli pappa, den storheten är svår att ta in. Som universums oändlighet. Det svindlar.
Är jag redo för detta? Jag har följt med på nästan alla föräldraträffar och besök hos barnmorskan, läst gravidböcker och googlat mer än vad jag tror är hälsosamt. Så mycket man måste veta och kunna! Jenny och jag har pratat med varandra, om känslor och förväntningar, om praktiska saker, vi har vridit och vänt på varje liten grej. Tror jag. Eller? Det finns säkert tusentals saker som vi inte ens har tänkt på. Säkert gör det det. Så, är jag redo för detta? Troligtvis inte. Men jag längtar ändå.
Stora delar av min vakna tid ägnar jag åt att tänka på den lilla bebisen i magen. Nu är magen så stor, och jag har sett och känt så många sparkar att det är lättare att fatta att det är något levande därinne. Men i början kändes det så avlägset. Nio månader? Det är ju en evighet att förbereda sig på! Ja, då ja. Men inte nu. Nu är det ju bara några få dagar kvar! Hjälp...
Som sagt, stora delar av min vakna tid. Fast inte bara. De började för ett tag sedan. Drömmarna. Eller mardrömmarna. Jag är inte säker på vad de är, men så här knasiga drömmar har jag inte drömt sedan puberteten. Och då handlade de mest om helt andra saker...
Mitt inre är med andra ord i uppror. Och jag älskar det! Det är som att stå längst uppe i en vattenrutschbana man aldrig åkt förut. Det är läskigt, det pirrar i magen, men kasta mig ut i det okända, det ska jag allt! Skillnaden är väl att den här vattenrutschbanan varar aningen längre än vad de brukar göra. Fast kötiden känns ungefär lika lång.

Jag är rädd för att jag kommer att bli världens värsta pappa. Ibland. Men så kommer jag ihåg att jag är gift med världens bästa kvinna, och jag är övertygad om att hon kommer bli världens bästa mamma. Därför tror jag att jag har en god chans att bli åtminstone en hyfsad farsa, bara genom att dela ansvaret med henne. Dela alltså - jag vill verkligen ta min del i föräldraskapet. Ja ja, lätt att säga, jag vet. Men jag menar det. Paw rihk-titt...
Är jag redo? Inte alls! Vill jag bli pappa? OM!! /Jon
ihemmetslugn
30 juli 2012 19:29
vad fint skrivet, riktigt härligt inlägg :)
Är man någonsin redo för att bli förälder? Jag tror inte det, inte till 100% iallafall och misstag lär alla göra oavsett om det är barn nummer ett eller tio. Man får helt enkelt försöka göra det bästa av det hela och lära sig vart efter tiden går.
Självklart kommer det kännas ovant i början och ni kommer behöva tid "att landa" samt hitta rutiner som passar er alla fyra (Nalle inräknad) men jag är fullständigt övertygad om att ni kommer bli bra föräldrar och att Nalle kommer bli en bra "extrapappa" =)
Kramar till er alla
http://ihemmetslugn.blogspot.com
Jenny och Jon Sjöberg
30 juli 2012 20:32
Tusen tack för de vänliga orden!
Jag tror du har rätt, man får rätt och slätt göra sitt bästa. "Hä åorn sä" (det ordnar sig), som man säger i Piteå.
Nalle verkar vara lyckligt ovetande om att han ska bli "extrapappa", men så länge han gör ett bättre jobb där än som kantarellhund (totalt obrydd och värdelös...), tror jag att allt kommer funka med honom också. :)
Många kramar tillbaka! /Jon
skrivmoster
30 juli 2012 19:39
Härligt att läsa om dina tankar Jon! Du är nog precis som många andra blivande pappor. För den blivande mamman är det verkligt på ett annat sätt eftersom hon bär barnet. Tvivla inte - du kommer att bli en bra pappa, det tror jag efter att ha träffat dig. Och att Jenny blir en fin mamma är självklart! Ni blir ett riktigt radarpar i er uppgift! Det är väldigt spännande att få veta vad som finns där inne och som är så livligt.
Det är nog bra att tänka igenom situationen men inte ens när barnet kommer ut, kan man fatta att man RÅR OM detta lilla knyte och ska ta med det hem!! Det är helt underbart!!
Nu kan ni börja räkna ner på allvar! Ha det riktigt bra!! Kram!
http://skrivmoster.bloggplatsen.se
Jenny och Jon Sjöberg
30 juli 2012 20:37
Ja, bara de inte får för sig där på BB att behålla lilla baby I! För när han/hon väl tittar ut, tror jag att det kommer bli det sötaste någon sett, helt omöjlig att motstå! ;)
Tack så mycket för de uppmuntrande orden. Vi behöver peppas en hel del framöver. Nedräkningen är i full gång...
Många kramar i nordlig riktning! /Jon
Jenny och Jon Sjöberg
30 juli 2012 22:03
Jag får ju då och då höra att jag är lite barnslig. Det kanske är en bra sak...? ;)
Tack så mycket, vi ska verkligen försöka att ta vara på den första tiden med vår lilla bebis. Den ska ju tydligen gå så fort förbi.
Kramar i massor tillbaka! /Jon

Camilla
30 juli 2012 22:24
Halloj!
Kan berätta att när jag fick min äldsta dotter så åkte jag in på sjukhuset (Primärvårdsjouren) och hade ont i ryggen...
Efter en LÅNG väntan så kom doktorn och klappade mig på axeln och sa:
-Du är med barn!!!
Hur tror Du att det kändes... Det enda jag kommer ihåg att jag tänkte är... Victoria Andrea eller Victor Andre... men fråga mig INTE varför.... Blev inskriven på förlossningen för att sova över där eftersom värkarbetet hade satt igång... Dagen efter kom min mamma och var med... Klockan 18:53 kom det en VICTORIA Andrea som vägde 3565 gram och var 51 cm lång...
Det är nog mindre smärtsamt att veta att man ska ha barn och vänta 9 månader tillsammans än att bara få barn över en natt liksom... Men denna underbara dotter har givit mig ett barnbarn som är 1 år och två månader som heter Minella... Mormors <3
Min andra dotter kände jag nästan på en gång att jag bar på... Inte kunde man skymma graviditeten heller med så mycket vatten som jag fick...
Victoria & Fanny = Mammas allt...
Det kommer att gå JÄTTEBRA för Er... Lycka till nu de FÅ dagar som är kvar av väntan...
~Kramar från Camilla i TIMRÅ~
Jenny och Jon Sjöberg
31 juli 2012 08:07
Oj, vilken grej! Ja, nog kan det vara bra att ha nio månader att förbereda sig på...
Skönt att allt ordnade sig till slut i alla fall. Tack för att du berättade hur det var för dig, och tack för de uppmuntrande orden! :)
Kramar tillbaka till Timrå! /Jon
Lotta
30 juli 2012 22:45
Det verkar vara lite tabu för blivande pappor att få visa utlopp för sina känslor och oftst är det ju blivande mamman som alla vänder sig till med frågor som "hur känner du dig?"...
Så va skoj att läsa Dina tankar! =)
Med ditt engagemang är jag säker på att du blir en av de bättre fäderna iaf! Garanterat!
Snart är det er tur att välkomnas in i livet som förälder...vilket inte är så lätt alla gånger men med lite envishet och en massa kärlek kommer det gå bra :)
Å det där med att bli världens värsta pappa...tyvärr kommer du nog få heta det om sisådär femton år någon gång emellanåt, men det brukar snabbt vändas till den bästa pappan igen ;)
Ni kommer bli toppenföräldrar båda två!
kram o lycka till!
http://www.esmeralda71.blogg.se
Jenny och Jon Sjöberg
31 juli 2012 08:18
Så snällt du skriver. Tack! Och GRATTIS! Elin är ju hur fin som helst. :)
Läste din förlossningsberättelse. Huvva! Håller tummarna för att ni får må bra hela gänget, särskilt du och lilla sötnosen.
Envishet och kärlek har vi en hel del på lager. Och jag är rädd för att du har rätt om vad jag kommer att bli kallad om fjorton, femton år... Fast får jag så pass lång tid av "pappadyrkan" innan vårt barn genomskådar mig, får jag väl vara nöjd antar jag... ;)
Hoppas att ni får vila mycket och njuta av den här speciella första tiden. Många kramar till er! /Jon