Russell Crowe spelar huvudrollen i nagelbitaren The next three days som vi har sett idag. Ja, fy på oss som satt inne och såg på film när det var så fint väder ute... Men det här var en riktigt bra film.

Huvudkaraktären John Brennan (Crowe) lever ett lugnt familjeliv tillsammans med sin fru och son. De bor fint och har bra jobb, men Johns fru Lara kommer inte riktigt överens med sin chef - men ogillar hon chefen så mycket att hon kan mörda henne?

En helt vanlig morgon stormar polisstyrkor in hos Johns familj och arresterar henne för mord.

Fram till att detta händer går handlingen ganska långsamt framåt men här kommer filmen verkligen igång och för varje scen trappas fart och spänning upp.

Filmen påminner lite om Jagad men istället för att följa den jagade får vi vara med från utsidan. En mans kamp för att få tillbaka sin fru - och livet som det var.

Bevisningen mot frun är mycket stark, och visst tvivlar man på hennes oskyldighet men det är inte riktigt där filmens fokus ligger. John inser att frun aldrig kommer att bli fri fängelset och måste ta till drastiska medel - han ska frita Lara från fängelset och lämna landet tillsammans med henne och sonen.

Han söker hjälp på många håll. Bland annat söker han upp Damon Pennington (Liam Neeson) som lyckats rymma från fängelse flera gånger. Damon ger John många matnyttiga tips och John fortsätter att planera.

The next three days är ett mycket gripande kriminaldrama med romantiska inslag. Och den är fruktansvärt spännande - man sitter som på nålar! Just som man tror att man anar vart filmen bär hän tar den en annan vändning.

En smart dramathriller som är väl värd att se - hoppas att ni kommer att gilla den!  

Året är 2700 och människorna har sedan flera hundra år tillbaka tvingats från jorden för att bo på rymdskeppet Axiom. På jorden arbetar världens gulligaste lille robot som heter Wall-E (Waste Allocation Load Lifter Earth-class) med att samla ihop allt skräp för att åter göra planeten beboerlig.

Vi har sett Wall-E som måste var en utav de charmigaste filmerna som någonsin gjorts. Den är så sockersöt att man sitter med ett fånigt leende större delen utav handlingen.
Under hundratals år har Wall-E samlat och packat ihop skrot med bara en odödlig kackerlacka som sällskap. Wall-E är en oemotståndlig arbetsmyra som anpassat sig väl på den öde jorden, men visst känner han sig ensam...

Så en dag dyker plötsligt robotsonden EVA (Extraterrestial Vegetation Evaluator) upp och Wall-E blir blixtförälskad. Men EVA har sina instruktioner, att leta efter ett tecken på något som åter skulle göra ett liv på jorden möjligt.

Wall-E följer EVA:s arbete och hjälper henne när den stora sandstormen kommer. Wall-E tar med sig EVA hem och i hans hem finns just det som EVA är utsänd att leta efter: en grön planta!

När EVA hittat växten startas per automatik färden tillbaka till rymdskeppet och till kaptenen för att visa upp det sonden hittat. Och Wall-E följer med...

Wall-E är en mycket charmfull film som med ytterst lite dialog väcker många sköna känslor och får fram sitt budskap ändå. Vi tycker att den här filmen är hur mysig som helst och har sett den flera gånger och förvånas ständigt över hur vacker och välgjord denna datoranimerade barnfilm i science-ficionanda är. Filmen vann också Oscar för årets bästa animerade film, och blev nominerad i många andra kategorier.

Har ni inte sett den tycker vi att ni ska göra det. Det kommer att bli en filmupplevelse utöver det vanliga. Att man kan känna så varma känslor för en liten robot...

Vi har sett den fantastiskt roliga filmen Dumma mej. Den här filmen är så härlig att vi knappt finner ord. Många gånger skrattar vi helt hysteriskt och vet inte vad vi ska ta oss till. Nästan. Men den är mycket bra - om man gillar animerade filmer. Och det gör vi!

Gru heter huvudkaraktären som Steve Carell lånar ut sin röst till. Han är en skurk med en känslokall uppväxt. Han är grymt roligt, och då menar vi verkligen grym. När lille pojken gråter för den tappade glassen, gör han en ballongfigur till honom för att i nästa stund ta fram en nål och sticka sönder ballonghunden...

Gru håller på att rasa på listan över de största brottslingarna och måste ta till drastiska medel för att nå toppen. Han kommer på superplanen att stjäla månen!!! Men i hans väg kommer det tre föräldralösa flickor. Gru behöver barnen för att komma åt ett krympstråle-gevär och barnen behöver en förälder.

I den här filmen finns också de fantastiska minionerna. Ett stort gäng gula figurer som sätter guldkant på hela filmen. Fruktansvärt skojiga!

Dumma mej är en rolig film men med allvarliga undertoner och många detaljer som bara ett vaket öga lägger märke till. Vi kommer att se denna film många, många gånger och skratta lika gott varje gång. Se den du också. Igen, om du redan gjort det!

Med ett fantastiskt foto och vacker musik är filmen Oceans inget mindre än ett mästerverk. Men så tog den också fyra år att filma, och ytterligare ett år för att klippa ned de 480 (!) timmarna film till hundrafyra minuter magi.

Vi får följa med på en otrolig färd i, och ovanför, världens oceaner och se den fantastiska mångfald som döljer sig därute. En underbar naturupplevelse från soffan!

Filmen är en samproduktion mellan många länder, och filmades runt om på planeten. Jaques Parrin och Jaques Cluzaud heter männen bakom denna havsdokumentär med innebörden att vi måste respektera oceanerna och den jord vi lever på.

Trots att det i första hand är en dokumentärfilm, ger filmen inte många fakta alls. Långa stunder hörs ingen berättarröst, och när den väl talar är den mer filosofisk än faktaspäckad. Det är faktiskt skönt att se så många scener utan att någon berättar vad det är som händer. Flera sekvenser är väldigt harmoniska, med vackra musikstycken som följer händelseutvecklingen.

Man skulle omöjligt kunna lägga alla djurarter som förekommer i filmen på minnet, men en del känner vi i alla fall igen. Det är fåglar som söker mat i vattnet, saktmodiga sjökor som betar på havsängarna, nyfödda sköldpaddsungar som är på väg till havet, nyfikna sälar, färgglada fiskar och även isbjörnar och pingviner följer med på denna resa.

Liv och död förekommer i filmen, och i djurlivet är det ofta det som det handlar om - att överleva. Människan har en roll i filmen som inte lämnade oss oberörda. Delfiner och andra fiskar och djur dör i fiskares nät, och skräp och gifter förorenar haven. Men värst var ändå scenen när en haj fått alla sin fenor avskurna för att göra hajfenssoppa. Hajen slängdes efteråt levande överbord och sjönk hjälplös mot havets botten. En skakande scen.

I eftertexterna läste vi oss dock till att inga djur kommit till skada under inspelningarna, slaktscenerna var rekonstruktioner. Men det såg kusligt äkta ut och verkliga var i alla fall våra föraktfulla känslor för den grymhet som djur många gånger utsätts för, helt och hållet i onödan. 

I filmen säger berättarrösten att aldrig har människan upptäckt så mycket, och aldrig har vi förstört så mycket. Många arter som funnits i årtusenden har utrotats på väldigt kort tid. I filmen framgår att naturen klarar sig ganska bra utan mänskligheten, medan vi är så fullständigt beroende av den för vår egen överlevnad.

Är man rädd för mörka vattendjup, är The Abyss verkligen ingenting att rekommendera. Filmen utspelar sig nämligen nästan uteslutande långt under vattenytan. Gillar man däremot krypande, iskall klaustrofobi, då är detta filmen med stort F!

Detta är ett av regissören James Camerons många mästerverk. Den är inspelad 1989, och fick en Oscar för bästa effekter. Den blev även nominerad i många andra kategorier, och vann dessutom flertalet pris i övriga filmtävlingar.

Än idag är filmen helt fantastisk, inte minst tack vare duktiga skådespelare. Ed Harris, Mary Elizabeth Mastrantonio, Michael Biehn med flera ger filmen extra nerv.

Handlingen då? Jo, en amerikansk atomubåt förliser under mystiska omständigheter, och ett team av oljeborrare på en undervattensrigg ombeds hjälpa militären att leta efter överlevande. En kraftig storm ställer till problem, och besättningen blir strandsatta på havets botten, på kanten till en djuphavsgrav. Men, de är inte ensamma därnere...

Vad är det som döljer sig i djupen, och vem är egentligen fienden? Vem kan man lita på när det mörka, kalla vattnet stiger och luften börjar ta slut?

Specialversionen är 28 minuter längre än bioversionen, och så mycket bättre. Det märks att filmteamet lagt ned oerhört mycket arbete på att få allting verklighetstroget. Dessutom kan man läsa mycket "onödigt vetande" om filmen på internet. Bland annat att James Camerons bror, Mike Cameron, har en roll i filmen som - död ubåtsbesättningsman!

Jovisst, det är ingen docka som ligger där med en krabba som kryper ut ur munnen. För att filma den scenen fick Mike Cameron ligga still och hålla andan 4,5 meter under ytan. Ja, vad gör man inte för brorsan och filmkonsten?

Har du ännu inte sett denna otroliga film, väntar dig en filmupplevelse utöver det vardagliga. Se den! /Jon

Abyssus abyssum invocat 

(Latin: Djup ropar till djup)

Roger Rabbit i handfängsel med detektiven Eddie Valiant. 

Kvällen avslutades med en liten nostalgitripp tillbaka till det ljuva 80-talet. 1988 kom den delvis animerade komedin Vem satte dit Roger Rabbit? som är helt olik många andra filmer. Fortfarande kan vi inte hjälpa att förbluffas av de välgjorda effekterna som gjordes redan då. I den här filmen agerar animerade figurer tillsammans med "riktiga" skådespelare på ett häftigt sätt. Det blev också Oscar för bästa specialeffekter, och för bästa klippning och bästa ljud. 

Privatdetektiven Eddie Valiant (Bob Hoskins) avskyr tecknade figurer, så kallade toons, eftersom det var en sådan figur som mördade hans bror. Han åtar sig ändå jobbet att skugga den animerade sexbomben Jessica, Roger Rabbits fru, som misstänks vara otrogen. Eddie anlitas av Roger Rabbits chef, filmdirektören R K Maroon, som misstänker att hon kan ha en affär.

Och det säger fotografierna som Eddie smygtar att hon har - tillsammans med Mr Acme. Roger Rabbit får se fotona, blir helt förkrossad och när Mr Acme nästa dag hittas mördad tyder allt på att det är den tokiga kaninen som har begått brottet för att hämnas.

Men Roger Rabbit lyckas övertyga Eddie om sin oskuld och en sanslös jakt på att finna den verklige mördaren startar.

23 år efter att filmen gjordes är det fortfarande riktigt kvalitativ underhållning, med många scener som flirtar med andra filmer. Christopher Lloyd är fantastisk i rollen som Judge Doom - den diktatoriskt grymme domaren i Toontown som skipar rättvisa och agerar bödel utan jury med sin dipp. Jon tycker fortfarande att han är den läskigaste skurken någonsin!

Roger Rabbit är många gånger precis på gränsen till vad man orkar med, med sitt flamsiga överenergiska sätt - men allt han vill är ju att göra andra glada. Men då finns Bob Hoskins karaktär med båda fötterna på jorden där och väger upp för clowneriet.

Har du inte sett filmen på ett tag, kanske har dina barn inte sett den alls - då är det sannerligen på tiden att se detta skojfriska men lite bortglömda mästerverk!

Efter att ha sett filmen The Reader var många känslor i omlopp och filmen väckte flertalet frågeställningar. Den här filmen berörde på många sätt, och ganska snart listade vi ut vad som var Hannas (Kate Winslet) hemlighet, men allteftersom filmen gick hoppades man att det skulle komma fram något mer. Inte kunde den skammen vara större än medkänslan för andra människor...?

The Reader handlar om Michael (David Kross) som vid 15-årsålder träffar den mer än dubbelt så gamla Hanna. De träffas på 1950-talet, men filmen kastas mellan årtiondena. Michael är sjuk, hon tar hand om honom och en kärleksaffär inleds. Titeln syftar på att Hanna, mellan de mer intima stunderna, vill att Michael ska läsa för henne ur så gott som all litteratur som han kan komma över. Men en dag lämnar Hanna sitt hem, livet som spårvagnskonduktörska och Michael. Michael blir förkrossad och väl medveten om att Hanna kommer att fortsätta att hemsöka honom för resten av hans liv.

När Michael några år senare studerar juridik och med sin klass sitter som åskådare i en rättgång, återser han oväntat Hanna, som står åtalad för krigsbrott. Hon har arbetat som vakt i ett koncentrationsläger och varit delaktig i det grymma urvalet av vilka utav fångarna som skulle sändas till gaskammaren.

Kate Winslet belönades 2009 med en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för sin insats i den här filmen. Och hon gör den här rollen utmärkt! Ena stunden känner man stort medlidande med henne för att i nästa stund förakta de avskyvärda brott hon begått mot andra människor. Nästan att man vill skrika till henne att hon ska säga att hon ångrar sig...
Det här är inte på något sätt en lätt film, men storslagen även om de fåniga tyska brytningarna kunde ha kvittat. När filmen var slut kvarstod många funderingar till vad som lett fram till att det blev som det blev, och ledde till diskussion. Men det är väl det som utgör en bra film...

Vi har sett Patrik 1,5 som är en svensk dramakomedi. Det här var ännu ett steg i att sluta vara fördomsfulla när det gäller svensk film. Vi har tidigare varit mycket kritiska till sådan, men nu får vi börja medge att det faktiskt görs mycket bra film här.

Och Patrik 1,5 från 2008 är mycket bra. Jag var tårögd på många ställen i filmen för den är väldigt gripande, men också rolig även om den skojiga delen är betydligt mindre.
Det homosexuella gifta paret Sven (Torkel Petersson) och Göran (Gustaf Skarsgård) har just blivit godkända för en adoption av ett barn och glädjen är stor.
Men att hitta ett barn verkar omöjligt tills de en dag får ett besked om att de ska få ett barn - Patrik 1,5 år. Men kommatecknet har hamnat fel och istället dyker Patrik 15 år, upp. Patrik har ett brokigt förflutet med kriminalitet, boende på ungdomshem, ingen släkt som vill ta sig an honom och dessutom är han en stor homofob - som upplagt för en intressant utveckling.

Allas liv blir omkullkastade och Sven och Görans äktenskap ställs inför en stor prövning, och mitt i detta finns det fördomsfulla grannar och retsamma grannungar i den idylliska lilla parhusförorten. Filmen handlar också om den stora önskan att någon gång få ett barn, att få bli förälder.
Fantastiskt skådespeleri av samtliga inblandande i denna må bra-film, med djupa undertoner och ett välskrivet manus, som inte lämnade mig oberörd. /Jenny