Idag var det sista dagen för Ian på förskolan för en lång tid framöver. Han ska ha jullov med oss i lite över tre veckor och förhoppningen är förstås att det inte ska bli något problem med att börja om igen i januari. Jon ska vara hemma under den här tiden så jag får hjälp med aktiveringen. Det är ju lite tungt ibland...

Eftersom det var sista dagen så passade jag på att ta med alla hans kläder hem från förskolan så vi kan gå igenom dem och tvätta upp, byta ut det som han verkar vara på väg att växa ur och så vidare.

Den här första terminen på förskola har varit över förväntan positiv - både för mig och honom. Min önskan var att han skulle trivas på förskolan och rentav längta dit och det har hänt. Vi har ju (bortsett från tiden på BB med Isa) aldrig varit ifrån varandra knappt. Nu har han fått andra vuxna att lyssna till, andra barn att lära känna, nya platser att bekanta sig med, andra aktiviteter, lärt sig nya saker (de arbetar bland annat med teckenspråk som stöd på förskolan), äta annan mat med mera. Han går bara femton timmar i veckan fördelat på fyra dagar och den tiden går ändå ganska fort, men ger mig lite tid på tu man hand med Isa också. För henne har vi inga planer på förskola än i alla fall.

Vi har märkt på Ian att han snappat upp en hel del, kanske inte att allt varit att föredra alla gånger, men i det stora hela så har han utvecklats mycket. Innan hörde vi andra föräldrar säga att deras barn började prata mycket mer när de började på förskola. Just det har vi dock inte märkt i och med att han ändå var tre när han började och pratade mycket redan då. Utvecklingen kommer mer till sådana saker som att gå på toaletten själv (vi hade bara potta innan t.ex.), berätta om sådant som har hänt på förskolan, även om han inte alls är mycket för att ge mig så många bra svar när jag har mina "förhör" efter hämtning, våga göra saker som vi gissar att han sett andra barn göra...

Och under dessa tio veckor har han inte varit sjuk en enda gång. Vi hade väl nästan räknat med att insjukna i kräksjuka ganska omgående allesammans här (har ju aldrig varit det, men fruktar det...), men alla har hållit sig friska. Härligt förvånande!

Men det var inte lätt i början när han inte ville bli lämnad där och jag fick gå därifrån när han var ledsen. Men enligt fröknarna så hade det alltid gått över fort och vid hämtningen så var det helt okej. Någon gång vid hämtningen har jag fått berättat för mig att han ramlat och blivit ledsen. Men fröknarna har kunnat trösta honom och just det finner jag en stor tröst i - att det finns fler som ser till honom och att han vet om det.

Vi har tyckt att det har fungerat väldigt bra med personalen på förskolan och de har det säkert inte lätt alla gånger. Jag och Jon är ju två vuxna på två barn och kämpar ibland... Just därför ville vi visa vår uppskattning, i alla fall på ett litet sätt, genom att överlämna några små presenter idag. Egentligen borde deras arbete, som så många inom skola, vård och omsorg, ha mycket mer uppskattning på flera sätt då de tar hand om familj, nära, kära, släkt och vänner.
Om dagarna lämnar jag det finaste och mest värdefulla i förskolepersonalens händer och utgår ifrån att de ska ge Ian en bra dag och att han ska vara mätt och belåten när jag hämtar. Det känns ibland som något som tas för givet. Det är klart att de är där för att göra sitt jobb, men uppskattning kan ändå aldrig vara fel när man är nöjd med det som de gör. /Jenny

Jag har sytt några mössor i ett tyg som jag hittade med de charmiga minionerna på - mycket passande då jag har ett eget gäng med mini-Joner! /Jenny

Jon har varit ledig idag och vi passade på att åka till Skövde. För att barnen (och kanske även Jon...) skulle få lite kul under turen också så stannade vi till på Stellas Lekland. Det ger ju faktiskt behagligt trötta barn som sov under större delen av tiden som de övriga ärendena uträttades.

Vi var på sjukhuset och Jon hämtade ut sina ortopediskt modifierade skor, vi köpte hundgodis, Jon hittade en tröja, Nalle fick en storstadsrastning, vi passade på att fika, köpte lite tyger med mera. Isa fick en ny mössa och guldskorna ska hon få i julklapp. Hon är väldigt skokär och klampar gärna omkring i stövlar härinne... De här blir nog roligare!

När vi lämnade Skövde regnade det och man undrar ju om det kommer att bli någon snö någon gång. Det blir ju så väldigt mörkt när det är så här. Men det brinner en brasa och vi siktar på fredagsmys och "låtsas som att det regnar". /Jenny

Jag måste ju erkänna att jag sett fram emot den här kvällen. Gulliga barn i lussetåg som sjunger julsånger inför stolta föräldrar och andra släktingar. Dock fanns väl en och annan oro för hur Ian skulle hantera en sådan här tillställning... Det kom väl en och annan kommentar om att han inte tänkte ställa upp på detta, men när det väl drog igång så gjorde han entré med sina kompisar och stod med dem hela tiden. Det var knappt att vi vågade titta på honom först ifall han skulle få för sig att då gå till oss istället. Nu hade det ju inte varit hela världen förstås heller. Och att han inte sjöng med i alla låtarna eller gjorde alla rörelserna spelade inte heller så stor roll.

I väntan på att lussetåget skulle komma så underhöll vi Isa med en Bamse-bok. Hon hade också lussekläder på sig passande kvällen till ära. Det var det sötaste luciatåget som vi sett som kom! Lucior, tärnor, tomtar, pepparkaksgubbar - så gulliga så! Vi hade ju lite partiskt mest ögonen på en av dem förstås: "vår pepparkaksgubbe". Fotoförbud rådde under sång, men ett fototillfälle dök upp när de vara klara med framträdandet.

Ganska snart efter att de sjungit klart och ett och annat foto tagits splittrades dock det charmiga tåget upp och barnen hamnade lite här och var för att fika. Vi hade med en korg packad med lite smått och gott som vi satte oss ner och åt av.

Kvällen med luciafirandet var riktigt mysig och barnen var så duktiga och ett fantastiskt arbete från personalens sida låg förstås bakom att det blev så lyckat som det blev. Vårt första lussetåg med en av våra små på scen blir ett jättefint minne! /Jenny

Vi hade tänkt spara på det julpysslet till helgen men just nu händer det inte så mycket så vi kastade om lite i planeringen. Den färgstarka plastgranen fick flytta ner från vinden i eftermiddag och eftersom Jon på flera, flera, FLERA! sätt antytt att han inte vill (kanske inte orkar, svagis!) bära upp ekbordet på vinden så fick det stå kvar.

En kompromisslösning och vi tog helt enkelt bara bort en sektion på granen och ställde den på julgransmattan PÅ bordet. Jon slapp bära och dessutom fick Nalle behålla sitt lilla krypin som han gjort sig under bordet... som synes på bilden nedan. "Isa, do not turn around. Aaaaaaahhh!"

Det dröjde lite innan barnen kom igång med pyntandet. Isa skulle undersöka julgranskulorna på sitt sätt (det vill säga utan att sätta dem i granen) och Ian ville se klart Blaze och monstermaskinerna, men sen så (kom Ian igång och satte tusen kulor på en och samma gren).

Ian nämnde något om att han ville ha en grön gran, men så blir det inte. Däremot skulle vi vilja ha en genomskinlig ljusslinga för nu är den vi har lite för iögonfallande. Men sak samma, den ska ju inte stå där för alltid. Tack och lov.

Vi passade även på att låta barnen prova sina julkläder: Ians pepparkaksgubbedräkt och Isas tomtenissa. De passade bra och vi är någorlunda redo för luciafirandet på förskolan. Självklart blev det några foton knäppta och det är bara på ett som det ser ut som att Ian försöker strypa Isa... Det hamnade dock i papperskorgen.

Men det här är alltså INTE vårt julkort. Bara ännu en sak mindre att ta oss för i helgen. /Jenny

För sju år sedan, den 30 november 2008 som sammanföll med första advent, blev vi herr och fru. Då hade vi redan varit tillsammans i sex år, så vi hade ingen brådska med varken giftemål eller barn. Ian, vår förstfödde, kom under året vi firade tio år tillsammans. 

Vi ville gärna att Nalle skulle vara med på bröllopet och kommer att vara evigt tacksamma till prästen som mitt i adventsfirandet infriade vår önskan och tog sig ut i skogen för att viga oss. Det var kanske en lite galen idé att gifta oss ute i mörkret en kylig eftermiddag den sista november men det blev ett väldigt vackert minne som vi kommer att bära med oss tills demensen slår till.

Under detta år förlorade jag min farfar och bara några månader senare även farmor. Två personer som jag stått väldigt nära. Och den 30 november, "andersdagen", var deras bröllopsdag som vi valde att ta över. De hann fira ett sextiotal bröllopsdagar tillsammans och vi siktar väl på minst lika många.

Under sju år har det hunnit hända en hel del: ett antal flyttlast har gått fram och tillbaka flera gånger om och ett par otroligt fina ungar har nått oss längs vägen, och en till är på gång, och det enda som jag fortfarande får på mig från den där dagen är raggsockarna och tiaran. /Jenny

Tillbaka på "brottsplatsen", nu fler till antalet. 

Idag har vi verkligen jobbat på julkänslan och förmiddagen började i kyrkan med gudstjänst för stora och små, Adventsavslutning. Efter gudstjänsten var det fika med skinksmörgås och även julpyssel för de som ville det. Våra föredrog att leka.

När vi satt och åt av det goda som det bjöds på i församlingssalen så hade vi Isas doppräst vid vårt bord. Vi nämnde att vi gärna skulle vilja ha henne på Loes dop - hon gjorde ju Isas dop till ett fint minne. Och blir det bara inte när hon har semester så var det nog inga problem. Vi siktar väl på någon gång kring midsommar i samband med Isas tvåårsdag. Inte för att vi är de som planerar så långt fram... ;)

Sen hann vi hem en vända innan det var dags för nästa punkt på dagordningen: Julstämning i Tibro. Barnen somnade på vägen fram men vaknade till musiken från ringdansen. Under tiden hann jag och Jon med att strosa omkring lite "barnlösa".
När barnen vaknat blev jag barnvagnsvakt för Jon åkte en vända med barnen i sightseeing-tåget (som såg misstänkt likt ut som det som kör i Hjo om somrarna...). Nu är vi ju ganska bekanta med Tibro, men barnen gillade det!

Och det var med just detta tåg som Tomten gjorde sin entré i år, ifjol kom han nedhoppande i fallskärm, så det här var väl lite mer "lagom". Fast detta missade barnen för då sov de...

Nu är det ju bara snö, om inte överdrivet mycket, som fattas för gråmulet regnväder har vi fått nog av. Fast närmast verkar det var en snölös Gorm som är på ingång. Och kanske är det tur det för den här stormen verkar kunna ställa till det ändå. Vårt område verkar dock inte bli bland de värst drabbade och vi får hoppas att det inte blir så illa någonstans. För vi börjar gärna veckan på positivt sätt - imorgon är det ju vår bröllopsdag. Vi firar väl med Familjegympa då... ;)

På tisdag drar julkalendertävlingarna igång och tävlingsinläggen kanske blir några fler på bloggen. Tyvärr säger statistik från tävlande från tidigare år att utdelningen under december inte är så stor sett till tiden som läggs ner. Men någon vinst vore ju kul! /Jenny

På de här bilderna skiljer det ganska precis ett år. Ian ser sig lik ut medan Isa har förändrats en hel del. Lika knepigt att kunna ta bilderna var det dock... ;) Idag har vi planer på Adventsavslutning i kyrkan och Julstämning här i byn - och självklart tända det första ljuset. /Jenny