Fredagarna på Familjecentralen är inte riktigt som under de övriga dagarna i veckan. De är lite mysigare och har lite mer som nybakad fika och en sångsamling. Lite mer och lite mysigare. /Jenny

Jag uppskattar verkligen att vi fått ett "lättare" väder. Jag behöver inte få på ungarna en massa lager kläder för att vi ska ut och åkpåsarna i vagnen är borta sedan en tid tillbaka. Skor, jacka, mössa och tunnare vantar och knappt ens de senare två har varit nödvändiga till och från.

Och att gatorna blivit sopade från grus bidrar till lättheten att ta mig fram både på egen hand men särskilt med barn och barnvagn. De ständiga förändringarna som naturen nu bjuder på är så otroligt uppiggande. Färgerna kommer tillbaka och det knoppas och blommas här och var.

Efter att jag, Isa och Loe lämnat Ian på förskolan imorse knallade vi vidare mot centrum. Isa fick gå själv en del och vi tittade på lite allt möjligt och jag försöker lära henne en del. Hon tror nu att alla lila blommor heter krokus... Egentligen skulle vi gått till lekgruppen i kyrkan men Loe somnade i vagnen så vi gick hem och pysslade lite istället. Och i kyrkan har de ju en bobby car som Loe är förtjust i och den får han ju inte åka på.

Isa är väldigt road av att sitta och pyssla. Hon målar gärna och att klippa och klistra är en favorit. Idag fick hon måla lite påskkort och sitta och klippa ut när vi kom hem och även klippa i några stuvbitar för att testa det. Det var hon mycket nöjd med.

På eftermiddagen tog jag och barnen bussen till Karlsborg och mötte upp med Jon när han skulle sluta jobbet. Vi for ut till Vanäsudde och gick omkring där. Vi har sett blåsippor innan, men där växer det ju betydligt många fler. Barnen lekte i skogen och vi plockade fina stenar utmed fyren. Så enkelt, men ändå så givande.
Fast min baktanke med bussturen var ändå att äta på Kanalkiosken - så det gjorde vi. Gött mos! /Jenny

I facebookflödet dök den här kortleken upp och jag tyckte att det verkade vara ett jättebra hjälpmedel för att sätta fart på barnens fantasi. Kortleken "Det var en gång - storytelling" innehåller flera kort med olika motiv, och även några blanka kort om man vill göra egna bilder. Vi la ut några kort i taget uppochner på bordet och påbörjade vår berättelse. Den började med "Det var en gång... en cirkus!". Och genom att vi vände på ett kort var i taget så tog berättelsen fart och det var riktigt roligt att höra barnen hitta på vår alldeles egna saga. /Jenny

Ikväll var det start för Terrängpropagandan (proppen) i Rankås och barnen har varit taggade ända sedan de fick reda på det för ett par veckor sedan... Vi hade ju tänkt att Loe skulle sitta i bärstol på Jons axlar men det var ju onödigt nu i och med operationen så vi letade fram en gammal vagn på vinden som Loe fick sitta i och så slog Jon, Loe och Isa följe runt. Jag och Ian tillsammans med en kompis till Ian tog oss runt de 1,5 kilometrarna lite snabbare så vi stod vid målgången sen och hejade fram dem på upploppet. Rolig kväll och vi fick ju dessutom väldigt fint väder! Barnen gillar det här arrangemanget massor och ser redan fram emot nästa gång - och vi med.

På förmiddagen var det klädbytardag i Mölltorp, men det var inte alls så fyndigt som det brukade vara tyvärr. Fast barnen fick en trevlig stund på lekplatsen i alla fall.

Vi for hemåt och Jon var iväg en sväng på något fiskegrejs och sen åt vi när han kom hem igen. Hem igen bara för att vi allesammans for iväg igen, den här gången åt andra hållet och mot Skövde.

Lite småköp och en storhandling avklarades till förhoppningsvis en lugnare dag imorgon. Dagen var dock inte slut där för efter kvällsmat tog hela familjen en promenad. Det börjar dra ihop sig för vårens spring för barnen i Rankås och nya skorna behövde springas in... och Ian och Isa hade faktiskt energi kvar. 

Vi rundade Ånaplan med allt var det nu innebar och Loe knallade på tillsammans med sina syskon också och hade velat gå mer själv, men vi måste ju hålla igen honom för han är ju trots allt nyopererad. Han går på högre dos smärtstillande och tack och lov märks det inte så mycket på honom.

Om någon dag ska vi trappa ner så får vi se hur han reagerar då och det så kallade drakplåstret har inte ramlat av än så vi vet inte riktigt hur det ser ut. Men han är sitt vanliga glada, röjiga jag igen, dock gillar han inte medicineringen...

De var så otroligt söta där de två stora höll den lille i händerna när de knallade fram. Vår älskade små gullungar!

Vi gick hem och barnen satt ner med lite lördagsmys, men jag fortsatte i motionsandan och testade på årets första joggingtur och för övrigt första på jag vet inte hur länge. Runkeeper tyckte ju att det blev rekord. ;)

Jag har ju bara power walkat och det är inte samma rörelsemönster. I Rankås är det spring som gäller och jag ville kolla ifall jag skulle ha en chans att orka med Ian eller ej.

Där är det 1,2 km, men nu orkade jag nästan 4 km så behöver väl inte vara så orolig men gick ju inte särskilt fort. Och lär väl ha världens träningsvärk imorgon.

Men morgondagen ser väldigt lugn ut i och med att vi fick undan mycket idag. Vi är väl fortfarande lite sega efter göteborgsresan, men nu är det bara en vecka kvar innan påsklovet. Och Jon kommer att vara ledig då! /Jenny

Det här blev en väldigt lång dag. Klockan 7 hade vi fått som tid för att infinna oss på sjukhuset i Göteborg. Fast förberedelserna inför Loes operation påbörjades redan igår då vi skulle duscha honom och använda bakteriedödande medel. Under en omgång skulle håret och kroppen tas två gånger och vi skulle göra två omgångar. Och Loe var hjärtskärande ledsen varje gång. Men det blev gjort, renbäddat, rena kläder osv.

Men Loe skulle också fasta från midnatt i och med att han skulle sövas så det var ett moment att hålla reda på också. Vi var ju lite nervösa över ifall han skulle vakna hungrig på vägen och gallskrika hela bilfärden. Nu blev det skönt nog inte så och först var han vaken men sedan fram till stoppet vid sex, då vi skulle sätta på de bedövande Emla-plåstren på händerna, sov han.

Klockan tre gick vi upp i natt för att hinna fram, men jag hade dumt nog vaknat redan tio i två och kunde inte somna om. Det här var ju en nervös dag som vi samtidigt ville få överstökad eftersom vi vetat om att en hypospadioperation skulle bli av sedan han föddes.

Jon tog hand om Ian och Isa som lekte av sig i det stora träskeppet och när lekterapin öppnade så var det inte svårt för dem att fördriva tiden där. Jag kikade in en vända när Loe blivit sövd och det fanns väldigt mycket att leka med där.

Vi har ju varit så lyckligt lottade och varit väldigt förskonade sjukhusvärlden men personalen var väldigt omhändertagande och för dem var det här vardag.

Jag och Loe fick ett rum, han fick en liten sjukhusskjorta, smärtstillande och en infart. Det hela rullade på väldigt bra och de sa att de försökte ta de mindre barnen först. Jag fick följa med honom in på operationssalen där han skulle sövas. Han satt i mitt knä och lekte med ett glittrigt trollspö samtidigt som någon skojade och blåste såpbubblor. Jag var inte beredd på att narkosen skulle verka så fort. Han somnade snabbt till, narkospersonalen la upp honom på britsen och jag fick lämna mitt telefonnummer så skulle de ringa när det var dags för uppvak.

Här passade jag på att gå till Jon och barnen och även äta frukost. Efter nån timme gick jag upp till avdelningen igen och en stund senare kom doktorn och berättade att allt gått bra. Ingreppet på Loe var inte något stort i jämförelse med hur grav hypospadi kan vara. Doktorn trodde inte att det skulle bli några komplikationer alls, men vi fick ju några kom ihåg-saker och under några dagar ska han gå på lite högre smärtstillande för att sedan trappa ner.

Det enda som kanske inte gick helt planenligt var när han skulle tas ur narkosen. Då hade han blivit hostig och de höll kvar honom lite längre, men sedan rullades han ut och jag fick se honom. Det kändes verkligen i mammahjärtat när jag fick se honom ligga där i sängen, alldeles utslagen och med slangar här och var och syrgas. Och syrgas fick han ha längre efteråt och han fick även innan han vaknat till inhalera Ventoline så han skulle syresätta sig bättre. Det var lite oroligt men vi var ju i erfarna händer och det kändes trots allt tryggt. Och efter lite drygt en timme var han vaken och åt en isglass med hallonsmak. Men först var han väldigt fascinerad över diplomet som han fått.

När han kvicknat till nästan helt och värdena såg bättre ut fick vi komma tillbaka på rummet. Där var det viktigt att se så att han kissade. Men han både kissade, bajsade och försökte möblera om i väntrummet utanför, hoppa ur spjälsängen, riva ner sitt dropp, stjäla dörrstoppen, klättra på möblerna osv. Han visade snart sitt rätta jag och vid 13 var det hela över och vi fick lämna sjukhuset. Det kändes väldigt overkligt vad som hänt på förmiddagen och oväntat att det gick så fort. Jon hade ju planerat för att lämna sjukhuset med Ian och Isa och hitta på något i Göteborg, men jag hade ju kontakt med honom och lämnade den info jag visste och vi anade väl att det såg lovande ut, så de stannade kvar.

Nu ska vi inte på återbesök förrän om 3-6 månader. Men det är ju då en del att hålla reda på för oss. Smärtstillande, se till så att han inte sitter grensle över t.ex sin Bobby car eller att vi bär honom så, men det svåraste blir att försöka hålla honom mindre aktiv under 14 dagar. Det kommer ju att bli omöjigt. Så fort vi kom hem började han ju röja runt här och dammsugaren är ju en favoritleksak... och sällan bara för att dammsuga med.

Det är ju svårt att inte jämföra med hur sjukhuslivet ser ut för andra. Vi har trots allt haft en väldig tur, för för vår del räckte det med det här dagkirurgiingreppet. Samtidigt är vi väldigt tacksamma för den vård som vi fått. Loe kommer inte att märka av det här som han varit med om idag i framtiden, inte på annat sätt än genom diplomet, bollen, bamsebokmärket han fick och annat som vi sparat och kommer berätta för honom.
Och vi är så lättade över att allt gick så bra och att vi nu kan börja lägga det här bakom oss. Tacksamheten är stor. /Jenny 

Idag är Ian på utflykt på förskolan och just utflykt blev det även för mig, Loe och Isa. Vi hade med lite fika, en picknickfilt och tog en promenad för att sätta oss och äta på lekplatsen. Men Loe somnade visst... Dock var det aningen kyligt så vi fortsatte att mysa inne i soffan framför teven med en brasa istället. /Jenny