Idag hade Jenny ett besök inbokat hos specialistmödravården på sjukhuset inför det planerade kejsarsnittet. Under tiden tog jag barnen till Balthazar Science Center. Det var första gången vi var där efter ombyggnaden, och mycket var förändrat. Inte minst det faktum att en hel våning tillkommit! Däruppe fanns ett mysigt fik, LEGO i mängder, lastbilssimulator (Loes favorit!), kluriga dataspel och mycket annat. Barnen lekte och utforskade av hjärtans lust, det blev mycket spring och skratt, men vissa saker var också lite läskiga. "Gruvan" var aningen för mörk och full av konstiga ljud för våra små, även om Loe helt orädd knallade vidare in i mörkret när storasyskonen vände om, hahaha...

Bland alla roliga saker att prova var nog en gammal favorit det som fortfarande höll bäst, även om den fått en ny placering: väggen med knappar som tänds i oregelbunden ordning, där det under en minut gäller att trycka på så många upplysta knappar som man hinner. Oj, vad barnen skrattade och jobbade hårt tillsammans framför väggen (eller ja, samarbete åtminstone ibland i alla fall - blev ju en del knuffar också)!

Men lika glada över att vara där, lika ledsna blev de när jag sa att det var dags att åka därifrån. Jag hade fullt sjå med att samla ihop de spralliga barnen som gjorde sitt bästa för att springa åt tre håll samtidigt (och plötsligt behöva gå på toa - igen...). De hade så mycket energi att de lätt hade kunnat busa där långt efter stängningsdags, men vi kan ju alltid åka dit igen nån gång.

Jag tycker om att ha ett science center så nära, minns ju de spännande skolutflykterna till Teknikens hus i Luleå under uppväxten, och jag är glad att barnen verkar gillar att experimentera och pröva olika saker inom fysik, kemi och annat, och utforska vår omvärld. Det är ett lekfullt sätt att lära sig mer om naturvetenskap och om hur saker egentligen funkar. /Jon

Igår fick Jon en farsdagspresent i förskott - en fisketur med familjen. Vädret vid put and take-sjön Hållsdammen på Billingen i Skövde var inte det mest idealiska och vi var väl inte särskilt förhoppningsfulla när det kom till att få napp. Men ett av de dragen som han fått utav Isa var lyckosamt och efter inte särskilt många kast hörde vi hur han ropade "napp!" - nästan så det ekade över hela berget.

Isa stod på första parkett medan Loe och Ian fikade i vindskyddet då det blåste lite kallt och var lite kyligt i och med att det låg ett vitt, tunt snötäcke på platsen när vi hörde Jon ropa.

Vi lämnade våra platser för att beskåda slutet för fisken, en regnbåge på 1 kilo. Det blev en del av kvällens middag och räckte även till lite mer än så. Extra roligt att turen gav utdelning för vi har pratat hela sommaren om att åka hit, men nu blev det alltså av.

Men den riktiga dagen för far är ju idag och då fortsatte uppvaktningen med bland annat den självklara farsdags-tårtan och fina teckningar från barnen. /Jenny

Höstlovet fortsätter i aktivitetsrikt tempo och under novembers första dag bar det iväg på bussresa till Borås Djurpark tillsammans med kyrkans vuxen- och barngrupper. Våra känslor för djurparker är väl tudelade måste vi erkänna.

Att frihetsberöva djur och tjäna pengar på dem kontra att enbart arbeta med att bevara utrotningshotade arter. Djurcirkusar ligger väldigt lågt i kurs för oss och de ska vi försöka hålla oss ifrån så länge som möjligt.
Nu läste vi på om Borås Djurpark innan och hittade ganska snart deras bevarandeprojekt och miljöengagemang - och vi anmälde hela familjen till denna resa. Att vi hittade ett antal lekplatser på parkens karta bidrog också då Ians djurintresse aldrig har varit särskilt stort. 
I parken fick vi möjlighet att se ett stort antal olika djurarter, såväl djur från det vilda som vanliga bondgårdsdjur, även om de senare inte kändes lika exotiska som till exempel att få se sebramanguster eller skymta vargarna.  

Vi valde att svänga av till höger för att runda parken motsols och tur var väl det för om vi hade gått till vänster så hade vi inte kommit mycket längre. För där fanns Bondgården och Kaninlandet, inte alls i närheten av det som vi nyligen besökte på Liseberg, men det här blev barnens favorit. 
Ett tunnelstystem för barnen att springa i och klättra upp för att se kaninerna som skuttade omkring där ovanpå. Nu blev det här bland det sista vi gjorde och de hade säkert sprungit omkring där längre, men vi hade ju en buss att passa för att komma hem. 

Vi gick upp vid sex imorse (eller fem första gången för att någon hade glömt att ställa om klockan på sin stenåldersmobil...) och bussen skulle gå 7.30 Vi tog bara med barnvagn till Loe för vi har märkt på sistone att Isa orkar gå, hon gör det hellre också och dessutom är det mycket smidigare att slippa klumpig syskonvagn. Den tiden kommer ju så småningom med Loe och bebis ändå.
Bussen gick hem klockan tre och då hade Ian och Isa traskat omkring i parken sedan tiotiden, lekt, busat och tittat på allt. Vi trodde ju verkligen att de skulle somna under hemresan. Men inte då.
Ian tog det väl lite lugnare, men Isa satt och tjötade under i stort sett hela hemvägen om allt och ingenting. Det var ju i och för sig bra att de inte sov, men lite tystnad hade ju inte varit fel heller.
Loe sov på resan dit och resan hem. Barnen fick varsitt gosedjur i en av souvenirshopparna och Loe somnade så sött kramandes sin Simba, maskotten för Borås Djurpark.  

Resan i stort var väldigt uppskattad, bortsett från regnet då, men vi hade förberett oss för ett blött besök. Parken var lagom stor för oss att ta oss runt i under tiden som vi var där, och vi fick se många av djuren som bor på det välplanerade området. Det fanns alltid något nytt att upptäcka runt hörnet.
För oss passade Borås Djurpark väldigt bra och vi hoppas att även kunna besöka detta resmål någon gång under sommarsäsongen då djurlivet lever upp ännu mer.

I somras kom vi oss aldrig iväg till Liseberg och Jul på Liseberg är ju hur mysigt som helst... om man nu inte är höggravid med bara några veckor kvar till förlossning. Så lösningen fick bli att åka till Halloween på Liseberg.
Vi hade hört att det skulle vara en del läskigheter, men att Kaninlandet skulle vara säkrat, individuella besökare borträknade förstås. Och till de skrämmande områdena var det skyltat och avskärmat så barnen upplevde inget av detta.

Jon var däremot lite nyfiken...

Haunted Mansion

Och det var just Jon som fick stå för merparten av åkandet med barnen, fast en del åkte faktiskt Ian och Isa själva. Jag följde med en vända i den mysiga Kaninresan. Loe åkte också en del och skrattade extra gott i Hoppalång.

Glada attraktionsåkare

De flesta av åkattraktionerna var öppna även nu och barnen åkte lite av varje och Bushållplatsen var ju ett självklart stopp. Vi var där strax efter att parken öppnat och dröjde oss kvar tills det att det mörknat.

Åkpassen nyttjades

Vi fick därför se parken i dagsljus och när den fick en mer skrämmande uppsyn. Det var framförallt pumpor i mängder! Men också en hel del paraplyer. Vi är ju i och för sig ganska partiska och tycker att Liseberg är en magisk plats, men för att ta fram något negativt som dock inte parken kunde rå för var att det var kyligare än vi trodde och faktiskt fler besökare också. Det är ju ingen höjdare när man har barn som inte är så förtjusta i att köa.

Halloweenpyntad park

För oss var det premiär för Halloween på Liseberg och det var roligt att även ha fått uppleva detta. Barnen fick en massa intryck - och körkort för Farfars bil - och på det sättet börjar vi vårt höstlov tillsammans. Och vi har en del på gång! Men tackar Liseberg för startskottet. /Jenny

Tidigare i veckan var jag och övriga medlemmar i Tibro naturskyddsförening inbjudna till öringsafari i Hjoån. Så här på hösten vandrar nämligen vätteröringen upp i olika vattendrag för att leka, det vill säga para sig. Turen började i den gamla nedlagda Grebbans kvarn, där flera öringguider välkomnade oss och berättade bakgrunden kring restaureringen av Hjoån, som pågått sedan 1980-talet, och hur öringen slutligen med lite hjälp numera kan vandra ända upp till Mullsjön och vidare upp i mindre bäckar.

Grebbans kvarn

Efter introduktionen gick vi en bit nedströms på en grusad gång- och cykelväg, för att sedan gå ner till den naturstig som går alldeles intill Hjoån. Att lysa med ficklampor i ån nattetid är förbjudet för allmänheten, men vi hade dispens. Jag visste inte vad jag kunde förvänta mig, en eller två öringar hade varit tillräckligt för min del. Istället såg vi dussintals, ja hela hundratjugoåtta stycken räknade guiderna in på den korta sträcka vi gick. Jag fick till och med se hur en hona lade sig på sidan i det grunda vattnet och snärtade rejält med stjärtfenan för att skapa en lekgrop. I den lägger honan sin rom som ögonblicket efteråt blir befruktat av hannen i ett fantastiskt tajmat samspel. Men nu ska det här inte bli ett långt avsnitt av Mitt i naturen, vill ni veta mer om laxfiskars liv finns det massor att läsa och se på nätet.

Längs ån stod informationsskyltar som berättade en del om ådalens historia, kvarnar och liknande, men även en del fina sagoväsen dök upp vid stigen. Det var en del av ett konstprojekt i samarbete mellan kommunen, Hjo Konstskola och motorsågsskulptören Sören Niklasson.

Turen avslutades där den påbörjades, i Grebbans kvarn. Där bjöds vi på kaffe och pepparkaka, en fin avrundning på en intressant och trevlig kväll. /Jon

Jag är ensam på en okänd plats. Svetten rinner nedför ryggen, någonting kryper längs min nacke och jag andas tungt. Runt omkring mig ser jag död och känner lukten av förruttnelse. Nej, det här är inte början på min skräcknovell (den skulle vara mycket läskigare!), det här handlar tvärtom om något jag verkligen gillar - att vara ute i naturen!

Det var en sådan där dag med nästan löjligt vackert höstväder. Inte kunde jag hålla mig inne då, utan åkte ut till ett naturreservat jag passerat så många gånger men aldrig förr besökt: Bölets ängar utanför Karlsborg. På vägen dit körde jag igenom vad som en gång var ett gruvbrytningsområde, men det får bli en annan utflykt, tänkte jag. I naturreservatet träffade jag på en av länsstyrelsens naturvårdare, Simon, som var där med sitt arbetslag för att sköta och förbättra området. Det skulle visa sig att han hade gått samma utbildning i Mariestad som en gammal bekant från min tid i Stöllet (hej Lotta!) och det var så roligt att prata natur- och landskapsvård att jag inte kom iväg från parkeringen förrän en dryg halvtimme senare.

Simon tipsade också om ett par andra reservat i närheten, så jag letade upp Västra Vätterleden som går genom reservatet. Inne i hagarna mötte jag några andra naturvårdare, nämligen ett gäng betande tjurar. Det var lite spännande att vara så nära dessa stora djur, men de var av Ferdinand-klass och säkert väldigt vana med besökare, för de tittade bara lite förstrött på mig när jag passerade och fortsatte sen att mumsa gräs. Då var det vanskligare att undvika alla komockor de lämnat efter sig i hagen... I det strålande solskenet vandrade jag vidare till nästa reservat, Bölskullen.

Väl framme där var det dags för en välförtjänt vila vid en liten rund sjö. Jag blev upprymd när jag av informationsskylten fick bekräftat att det rörde sig om en dödisgrop, en lämning från inlandsisen, precis som jag anade. Än lever vissa kunskaper från naturgeografistudierna kvar! Den medhavda drickan på bilden får beskriva känslan jag hade, alldeles ensam därute i den färgsprakande naturen och stillheten. Kanske inte jättemånga som skulle vara lyckliga över en lunch bestående av frystorkad mat, men jag satt bara där och log. På campingbordet syntes spår efter fler som besökt reservatet. Jag har ingen aning om vilka Bella och Jimmy är eller var, men visst sätter fantasin igång när man ser alla inristningar. Vad har hänt för spännande saker här genom alla åren? Hur många har varit här före mig? Uppskattade de också lugnet? Reservatet är ju lika gammalt (ungt!) som min kära fru...

Efter att ha knallat upp på den 26 meter höga randplatån som gett reservatet dess namn och kikat runt där lite, beslöt jag mig för att gå tillbaka till mitt ursprungliga utflyktsmål. Solen hade stigit ganska högt på himlen vid det här laget, så den i kombination med "bergsbestigningen" (Bölskullen var rätt så brant...) gjorde mig aningen svettig och anfådd - jag har helt klart legat av mig när det gäller naturvandringar! Men det gjorde inget, sånt hör till. Liksom småkryp, även om det denna färd bara var någon enstaka älgfluga som var lite påflugen.

På många ställen syntes gamla torrakor och lågor (döda trädstammar som ligger ned), en alltmer ovanlig syn i modernt skogsbruk. Död ved är en bristvara och en nödvändighet för många växt- och djurarter, så givetvis gladdes jag även över detta. Lukten av förmultnande löv och annan växtlighet påminner mig om livets cykler, att allt har sin gilla gång och att naturen nu förbereder sig för den stundande vintern.

Den gulmarkerade stigen inne i Bölets ängar tog mig i en slinga runt i det böljande reservatet, förbi spärrgreniga tallar och solitära aspar med rasslande löv. I en av de stora asparna satt en tjäder som jag råkade skrämma upp när jag passerade, något jag inte var riktigt beredd på heller där jag gick i min egen lilla värld. Så man kan väl säga att det blev oavgjort, hahaha!

Annars stördes bara lugnet av något flygplan högt upp - och så givetvis några skottsalvor automateld från någon militärövning i fjärran. Kriget är aldrig långt borta i Karlsborg... Dessa små störningsmoment till trots hade jag en väldigt fin dag ute i naturen, jag snabbladdade mina batterier och åkte hem med både lättare ryggsäck och sinne. /Jon 

Nu när hela familjen är samlad igen ville vi ta tillvara på detta och överraska barnen med något roligt. Och de är väldigt förtjusta i lekland. Men vi ville testa något nytt ställe så vi for lite så där spontant till Örebro idag.

Fast först in en vända på IKEA och där passade vi på att äta. Barnen gillar maten, vi gillar maten - och det är billigt. Och efter den energipåfyllningen började det gå upp för barnen vad vi hade spontanplanerat - ett leklandsbesök! Vi lekte loss på Andy's Lekland på Mariebergsområdet.
Vi fastnade för det här leklandet eftersom det verkade passa yngre barn bra, samt att det inte bara hade en kläng- och klätterdel utan även en liten "stad" för rollspel. Där kunde barnen fixa med bilen, gå till biblioteket, baka pizza med mera.
Och jajemän, barnen var jätteglada över den här lilla utflykten!

Tyvärr somnade de ju under bilresan hem och var istället ganska pigga när de väl skulle komma i säng på riktigt. Men nu har vi ju ändå "semester" så sak samma.

Mare, mare. Vad gör man med en... måndagseftermiddag? Tja, man kan ju alltid ge sig ut på en liten utflykt i det fina friluftsområdet Rankås, på jakt efter en "undangömd" plats: kommunens dricksvattensrening. Det låter kanske inte så "wow-igt", men på denna ganska ödsliga plats pumpas grundvattnet upp i fontäner, för att sedan sakta filtreras genom den fina sanden och på sätt renas på ett naturligt sätt innan vattnet pumpas vidare till oss i kommunen.

Efter lite letande hittade vi rätt och beundrade fontänerna en liten stund, tills vi hittade ett buskage med vildhallon som stal vår uppmärksamhet. Barnen och vi plockade i medhavda hinkar, fast det vi egentligen tagit med dem för var blåbär. Det fanns det inga av just där, så vi fikade vid en grillplats och njöt av lugnet och vindens sus i trädkronorna (och försökte ignorera barnens stojande...) innan vi drog vidare.

En bit bort fann vi blåbär, inte många och inte stora, men vi plockade åtminstone så att vi täckte botten på hinken. Loe tyckte att jord, stenar och pinnar också skulle med, men Ian och Isa var förvånansvärt med på noterna och plockade utan den sedvanliga klagovisan. Sedan lämnade vi Rankås och drog hem för middag och en omgång kubb, som aldrig ville ta slut - tills Isa efter en sisådär trehundra försök lyckades knocka kungen. Ja, så tillbringade vi sista dagen i juli. /Jon