jennyjon - vår vrå av världen - livet med fem barn

Inlägg publicerade under kategorin Gravid för tredje gången

Av Jenny och Jon Sjöberg - 10 november 2015 18:03


Denna influensasäsong hamnade både jag som gravid och Jon med astma i riskgruppen. Jag har velat om ifall jag skulle vaccinera mig eller ej men ju mer jag läst så känns det som att jag inte har något att förlora på det (förutom en hundralapp då...).

Vi var på drop in-vaccineringen på Vårdcentralen och det gick väldigt smidigt. Ett stick i armen och så fick jag ett 75-procentigt skydd som ska räcka i cirka sex månader och som börjar verka efter ungefär två veckor.

Enligt papprena som jag fick från barnmorskan ska man ha "sett tydliga vinster med en sådan vaccination i form av minskad sjuklighet, minskad sjukhusvistelse och minskad dödlighet i influensa eller dess följdsjukdomar (framförallt lunginflammation)" och vaccination är något som Socialstyrelsen rekommenderar för gravida kvinnor.

Vaccinet går inte över via moderkakan och för Jon som har tid för blodgivning i nästa vecka så hörde han med Blodcentralen och det var okej med vaccinering så länge den inte var gjord samma dag.

Det är väl ingen som vill vara sjuk och det är ju inget som säger att vi inte kommer att bli det ändå, men nu har vi i alla fall vidtagit den här åtgärden. Men handdesinfektion och tvål är ju också bra grejer. /Jenny

Av Jenny och Jon Sjöberg - 4 november 2015 19:45

Efter det långa uppehållet från inskrivningen var det idag dags för besök hos barnmorskan. Sedan sist har det ju hänt en del och bäst är ju förstås att jag känner av bebisens rörelser. Men blodtrycket, 110/60, var också bra, urinprovet godkänt och SF-måttet var 24.

Nu blev det inte någon blodprovtagning då man ska ha passerat vecka 24+, så det ska jag fixa i nästa vecka. Jag fick papprena för det. Blodvärdet ska bli intressant att höra då jag inte ätit några järntabletter. Men jag känner mig ju piggare.

Jon och barnen var med för vi anade ju att bebisens hjärtljud skulle lyssnas av. Jag och Jon har ju smyglyssnat tidigare via vår doppler men den har bara hörlurar och det har mest blivit av när barnen somnat så vi fått göra det i lugn och ro. Men nu kunde Ian och Isa också få höra och de stod som trollbundna och lyssnade.



Jag fick alla kommande besökstider för graviditeten, till och med för efterkontrollen i maj. Nästa besök blir i början på december, fast det känns långt dit. Kommer att vara väldigt mycket juligare då. /Jenny, vecka 23+4 och 114 dagar kvar

Av Jenny och Jon Sjöberg - 2 november 2015 11:00

 


Med den här dopplern från Clearblue finns det möjlighet att lyssna på bebisens hjärtljud hemma redan från och med den 16:e graviditetsveckan. Den här graviditeten var ju lite oroväckande från start och vi testade dopplern men det dröjde till flera veckor senare som vi hittade rätt och kunde höra bebisen. Att vi inte hörde något gjorde ju inget bättre, men säkert kan det här vara en bra grej för många. För mig var det först efter det riktiga ultraljudet (även om det är ljudlöst) som jag kunde andas ut, men då och då händer det att vi dopplar och tränger oss på hos vår baby. Det är mysigt, men nu känner jag ju sparkarna och även Jon på utsidan - de syns också - så det känns tryggare. Vi har fört över ljudet i en ljudinspelning till datorn, men den gick inte att ladda upp här på bloggen så jag har filmat inspelningen. Men nog hörs hjärtslagen från Baby L! /Jenny

 


 

Av Jenny och Jon Sjöberg - 27 oktober 2015 08:45


I tidningen har det nu börjat annonseras för att vaccinera sig då influensatider närmar sig. Jon har gjort det tidigare år då han har "neuromuskulär sjukdom som påverkar andningen", det vill säga astma. Och allvarligt sjuk har han ju inte blivit någon gång, fast man vet ju inte hur han klarat sig utan heller.

Men nu är jag gravid och med förlossning under den här perioden så är risken större. De andra barnen är födda på sommaren/sensommaren så då har det inte känts aktuellt. Med Ian fick vi dock åka in till akuten när han var knappt fyra månader för att det misstänktes RS-virus. Och det är ju verkligen något som vi fruktar nu. Jag vill ju inte riskera att smitta bebisen.

Jag vill ju inte vara sjuk innan heller, och särskilt inte allvarligt. Att immunförsvaret är sämre under graviditet och amning har jag upptäckt tidigare då jag lättare blivit förkyld. Än så länge har jag dock klarat mig, ta i trä.

Dessutom har vi ju Ian på förskola nu och det känns som en högre risk, så jag velar lite i mitt beslut. Man kan ju inte isolera sig helt heller, men det är så obehagligt och hjärtskärande när de riktigt små är sjuka. Och att vara sjuk själv är inget vidare tillstånd när man har två barn som inte riktigt väljer att dra ner på tempot då...

Det är ett tag kvar tills jag har besök hos barnmorskan och kan kanske bolla det här med henne då. Och tänka en del innan på det själv också. Jag vet faktiskt inte åt vilket håll det lutar. Känns ju som en "enkel" grej att göra för att slippa bli sjuk. Men tills dess:

Hur har ni gjort? Hur tänker ni göra? Vad bör man göra...? /Jenny

Av Jenny och Jon Sjöberg - 10 oktober 2015 08:15


Halva graviditeten är avklarad (bortsett från ev. övertid då), men jag tycker ju att det går så sakta. Igår spydde jag dessutom igen och det var förstås inte roligt, men kanske en engångsgrej... Magen växer, fast det är det väl bara jag som ser, för det är fortfarande en hel del hull att tänja ut. Jag är GRAVID inte TJOCK kan man ju inte gå omkring och skrika till folk. ;)

Igår köpte jag i alla fall en begagnad gravidjacka så jag har något som går att knäppa framöver. Än så länge väger jag mindre än när jag blev gravid - jag hade ju räknat med att väga bortåt 120 kilo nu. Så länge allt verkar okej så gör det ju inget om barnet fortsätter att plocka av mig. Men trist att inte ha ett enda craving, för smaksinnet är fortfarande förvrängt och när jag äter smakar det inte som det ska och ännu värre efteråt.

Än så länge är bebisen är inte särskilt aktiv och jag känner bara lite "fladder" då och då. Hårda sparkar mot revben och blåsa kan jag gärna vänta lite på. Långsamt framåt går det och för mig är nog snarare halva graviditeten kvar, än att halva är avklarad... Fast självklart roligt att vi tagit oss så här långt. /Jenny

Av Jenny och Jon Sjöberg - 4 oktober 2015 16:45

Den här veckan kommer att bli svår att glömma för den har innehållit så mycket. Den började med att det blivit dags för Ians inskolning. Det var verkligen ett stort steg för oss som haft honom hemma i tre år. Nu blir han ett 15-timmarsbarn så får vi se hur det går.

På tisdagen var det äntligen dags för vårt efterlängtade ultraljud. Den här dagen ville ju aldrig komma kändes det som innan, för det fanns så många frågor som skulle få svar då. Och vi fick reda på allt vi ville och att allt såg bra ut var toppen. Att få reda på könet har vi inte fått med Ian eller Isa, så att nu veta att det är en pojke känns också bra att ha fått reda på. Nu blir det lättare att planera.

Men ultraljudet var stort på ett sätt till för vi hade barnvakt. Det är något som knappt aldrig händer. Isa har aldrig haft barnvakt. Ian har varit passad två gånger, under ultraljudet med Isa och under hennes förlossning, men båda gångerna sov Ian. Det var min lillebror som var barnvakt då och det var han som ställde upp även under detta ultraljud. Den här gången var dock båda barnen vakna, men allt hade gått jättebra. Tack, Johan!

Det första barnmorskan visade när ultraljudet drog igång var hjärtat som slog och redan där kunde lugnet lägga sig för skit sak samma om något annat inte skulle stå rätt till - det är i alla fall någon som lever! Hon genomförde sin undersökning och vi såg allesammans bebisens snopp. Men bebisen låg och vände bort huvudet och var väldigt ovillig att vända på sig även om barnmorskan krånglade en hel del med den. Nu hade barnmorskan ingen brådska så hon avbröt undersökningen för att föra in sina data och gav oss då beräknat förlossningsdatum 26 februari. Sedan fick jag lägga mig ner igen och det var inte för att hon behövde veta något mer utan för att hon ville att vi skulle få en profilbild. Det var ju jättegulligt av henne, och då vred bebisen upp huvudet. Vi fick också en bild på en fot och på fötterna hade hon räknat till tio tår. På den bilden där bebisen inte vill titta på oss vill Jon ha det till att bebisen visar fingret åt oss... Jag tror att det är tummen upp. ;) I fredagskväll tyckte jag mig förresten känna av sparkar från den där lilla foten...


  


Jag hade varit kissnödig långt innan besöket (man ska ju inte kissa innan och jag ville inte att en tom blåsa skulle skjuta upp undersökningen) och blev ju inte mindre kissnödig under besöket, men när allt var klart var det som bortglömt och jag ville istället att vi skulle skynda oss hem.

Nu är det ju väldigt långt kvar till slutet av februari, men det är under den här tiden som jag äntligen börjat må lite bättre och att då även veta att allt som gått att se för barnmorskan såg bra ut underlättar ju förstås. När Ian är 3,5 år kommer han att ha två småsyskon och vi kommer att vara trebarnsföräldrar. Det känns lite overkligt men vi är så glada och tacksamma! /Jenny

Av Jenny och Jon Sjöberg - 29 september 2015 16:00

Det här är helt fantastiskt och kanske inte helt oväntat. Ian och Isa ska få ett syskon, en pojke, som är beräknad till den 26 februari 2016. Idag har vi varit på rutinultraljudet och allt såg bra ut.
Men vägen fram till idag har varit kantad utav en hel del oro och flera tråkiga gravidåkommor. Graviditeten var planerad så gott som det nu går när det har med fertilitet att göra. Faktiskt att det tog sig på första försöket och det var oväntat, men skönt att slippa all den där väntan och att leva mellan hopp och förtvivlan när barn planeras. Det är känslor som sitter kvar från både Ian och Isa...



Den här graviditeten har istället lämnat utrymme för oron under tiden, för inte långt efter att vi plussat så kom blödningarna. Jag var ju övertygad om att nu kommer vårt missfall, och jag vet inte hur många gånger jag upplevde den känslan för blödningarna vägrade att upphöra och vid varenda toabesök i flera veckor var det blod.

I och med detta så drog på jag inskrivningen och när jag väl hörde av mig till MVC så ville de först att jag skulle till gynmottagningen i Skövde för att kolla upp det hela.

På vår ort har de tyvärr inte möjligheten att utföra bland annat ultraljud. Jag fick en tid omgående och det togs prover för odling och cellprov. Cellprov hade jag tagit för ungefär ett år sedan på efterkontrollen med Isa, men man kan ju aldrig veta. Det vaginala ultraljudet utfördes sist, det här var i början på juli, och visst var det ett hjärta som slog där inne. Stor lättnad! Just då i alla fall...



För blödningarna fortsatte och att jag fick tillbaka resultatet från proverna som var okej hjälpte ju inte så mycket för det berättade ju inte huruvida det var något som fortsatte att leva eller ej. Sen kom tröttheten, illamåendet, kräkningar och allt det där som egentligen tydde på att något var som det skulle. Vid inskrivningen låg mitt blodvärde dessutom på 108...

Fast i och med att jag mådde som jag mådde kändes det verkligen inte som att det var något som jag ville ha ett grattis till. Jag rörde till hela sommaren för oss som familj och många planer blev aldrig av för att jag mådde så dåligt. Det var ju både tur och otur att en stor del av denna tid var under Jons semester. Men när han började om igen fick fokuseringen av energin hamna på barnen och det innebar att jag inte orkade ut bland folk. Jag insåg att det skulle göra mig tröttare än nödvändigt och sedan var jag rädd för att börja spy bland folk. Det krävdes inte mycket för att trigga illamåendet.

Det är klart att de kanske skulle förstå, men det kändes ändå som en onödig ansträngning. Jag var till exempel inte ens på ICA på flera månader och höll mig mest till sådant som var förlagt utomhus, eftersom frisk luft var bäst och lättare att undkomma obehagliga lukter i. Sista/senaste gången jag spydde var den 16 september, men illamåendet höll i sig lite längre. Och så smakar allt så äckligt. Till skillnad från de andra barnen har jag gått ner i vikt under graviditeten och det blev ju också ett orosmoment. Man ska ju gå upp i vikt om något växer, fast kanske fanns det mer att ta av innan den här gången.

Livet fick bli mer isolerat. Så det här är förklaringen till varför jag inte synts så mycket "offentligt", en del har ju undrat var jag blivit av. Jag har helt enkelt fått försöka välja vad jag orkat. Den nya graviditeten är bara något som de närmsta vetat om och hade den inte fortsatt som den gjorde med blödningar hade vi säkert gått ut med den tidigare. Bebisbesked är ju de bästa! Men oron har helt enkelt varit för stor och det känns som att den blir värre med varje nytt barn. Man vet ju hur mycket det är som måste gå rätt samtidigt som man nu är ännu mer medveten om vad man skulle gå miste om.

Efter dagens ultraljud känns i alla fall allt mycket bättre. Allt som barnmorskan kunde se såg bra ut och nu fick vi ju dessutom veta könet. Den här gången har vi anat att det skulle vara just en pojke också, vi har tyckt oss känna igen delar av graviditeten från Ian. Men det blir ingen Sammy (eller Selma) som vi tvingade fram som förslag när vi inte fick reda på könet på Isa. Nu har vi klurat ut några nya namn, men de håller vi på. Nu gläds vi istället lite extra åt dagens positiva besked! Så nu kan ni gratulera... ;) /Jenny


  

Presentation


Välkommen till Jenny och Jon, ett gift par som bor i Tibro tillsammans med våra fem härliga barn. Ian är född -12, Isa -14, Loe -16, Lin -18 och Sia -21.

Följ oss i vår vardag!

Kontakt: jenjonsjoberg@hotmail.com

Vi har bloggat i över 13 år!

Den 25 juli 2010 startade vi jennyjon-bloggen. I över ett decennium har vi hållit liv i den här bloggen. Minst ett blogginlägg per dag har vi publicerat. Och fler ska det bli!

Vi finns på Youtube!

 

          Följ oss på Youtube:
               jennyjontube

 

      

Besökare just nu...


Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

Besöksstatistik


Skapa flashcards