Det blev dock inte så tidigt som vi hoppats på. Så vi väntade, och väntade, och väntade... Men till slut meddelade Jon att han var på väg hem. Så vi beställde hämtkvällsmat av honom och gömde oss sedan i garaget för att överraska.

Men nu blev det nästan att överraskningmomentet gick till spillo då Jon hade så bråttom in till oss att vi knappt hann ta oss ut. Så vi fick fick stoppa honom vid grinden för kramkalas!

Det här har varit en tuff tid på många sätt och från båda håll, men i det stora hela har det gått ganska bra ändå. Men det har varit två riktigt långa veckor och helgerna har varit värst för oss här hemma. Märkligt att för en gångs skull se fram emot måndag, för det är ju då vi haft några rutiner. 
Jag trodde väl inte att jag skulle klara det här så pass bra ändå. För med tre barn, äldsta bara fem år och så ännu ett i magen, blir ju tillvaron ganska krävande. Men jag har försökt se till att komma i säng om kvällarna, ganska direkt efter det att barnen somnat för att återhämta mig så mycket som möjligt. Nu sover ju inte barnen hela nätter så det har blivit en hel del spring även då och så gör de ju alltid morgon så himla tidigt. 
Fast Ian och Isa har kämpat på riktigt bra och varit så himla fina ändå. För det här har ju inte varit lätt för dem heller, särskilt när det in i det sista var oklart när Jon skulle komma hem. Loe å andra sidan är väl den som varit mest påfrestande under den här tiden och stunderna då han sovit har ju varit guld värda. Denne busunge! 
Nu väntar en välbehövd återhämtningstid tillsammans! /Jenny

Jag, bebisen i magen och de tre barnen har kämpat på bra.

Men efter 14 DAGAR I STRÄCK är

- ÄNTLIGEN!!! -

pappa Jon på väg HEM till oss igen! /Jenny