Idag är det sex månader sedan som Loe tvingades ut ur min mage, 16 dagar efter att han var beräknad. Om dagarna fram till bf var långa så var dessa extradagar helvetiska minst sagt. Graviditeten blev onödigt utdragen och slutade inte som vi hoppats på. Den igångsatta förlossningen som vi inbillade oss skulle gå så smidigt kom ändå att avslutas med ett kejsarsnitt.

Igångsättningen fungerade inte och de vågade inte öka dosen eftersom de inte kunde mäta trycket i livmodern och ansåg att ett akut kejsarsnitt var det säkraste för att inte riskera någon. Det var en stor besvikelse, men i det stora hela är det viktiga ändå att vi fick en bebis. Och trots snittet så var jag ändå hemma mindre än ett dygn efter att de plockade ut honom.

Men det var en jobbig graviditet för jag var trött och ibland gjorde det ont på ett sätt som jag aldrig upplevt innan eller efter. Och att ta hand om två andra barn gjorde sitt också. Tung blev jag också men jag har aldrig gått ner till de 57 kilona som jag vägde när Ian blev till och lär väl aldrig göra det heller...

Fast för att hitta något positivt så har jag i alla fall lyckats bli av med de kilona som jag gick upp med Loe - och så några till. Inte alls illa för någon som har väldigt lätt för att gå upp i vikt och svårt för att gå ner. Under det här halvåret har jag gått ner 16 kilo och på sistone har vågen börjat röra sig mer neråt igen då amningen inte varit lika intensiv och möjligheterna för att aktivera mig ökat. Några promenader, lite jogging och ändrade kostvanor och sedan startskottet på Isas födelsedag för elva veckor sedan visar vågen på 7,2 kg minus. Mindre av det ätbara och mer rörelse är det jag tror på när det gäller viktnedgång.
Jag har ett viktmål som jag anser rimligt, även om det kommer att ta tid, som jag tänkte uppnå och självklart en app för att hålla koll på läget. Men det får ta sin lilla tid att bli av med alla dessa gravidkilon. Vi får väl se vad vågen står på när Loe fyller 1 år. Men dit är vi ju bara halvvägs och den restrerande tiden får gärna gå långsamt för vi tycker att vår bebis blir så stor så fort. /Jenny  

Barnen sover sällan något längre och idag var inget undantag. Om nätterna sover de som skönt är i sina egna sängar, men när de vaknar till kommer de in till oss och att då ha en 210-säng är toppen. I natt sov Loe i spjälsängen på sitt rum och det gjorde han större delen av natten. Första gången det händer! Det får gärna fortsätta så, för även om barnen är hur söta som helst så är det skönt om de sover i sina sängar. Även om det kanske ser mysigt ut så här...