Jag känner att jag behöver skriva av mig lite, fast vet inte hur jag ska börja. Det var länge sedan jag skrev ett inlägg överhuvudtaget, men detta är särskilt svårt att hitta orden till. Jag saknar Nalle. Mer än jag kunnat ana. Han var ju en så självklar del av vårt liv under så lång tid. Alltid med på allting. Eller, ju äldre han blev, alltid här när man kom hem. Han tog plats. I bilen, i soffan, på golvet. Ofta låg han i vägen, man vande sig att kliva över honom. Eller snubbla, när han ofta fick för sig att resa på sig just då. Han gillade att ligga ute i trädgården och bara spana, lukta och lyssna. Som den vakthund han var. Det gjorde inget om det var snö, tvärtom. Han älskade snö. Ett år fick han faktiskt det i födelsedagspresent, mitt i sommaren...

Nu är det tomt. Överallt. När jag öppnar bakdörrarna på bilen, förväntar jag mig att han ska ligga där på sin bädd och titta upp. Men nu står bara barnvagnen där. Soffan känns onödigt stor utan honom. Det är märkligt att sitta på hans favoritplats, där han brukade ligga och halvt drömmande blicka in i brasans glöd. Han kunde dåsa till och inte märka att alla andra gick till sängs. Ingen att sitta bredvid och långsamt stryka över pälsen längre.

När det blir några rester över efter maten, hinner jag tänka "ska Nalle få dem?". Till och med dagen då vi skulle åka och hämta hans aska, när jag kollade i köket så att inte barnen dragit igång spisen, kastade jag reflexmässigt ett öga på Nalles vattenskål så att han skulle ha vatten när vi åkte. Den stod inte heller kvar.

Inte ens att hämta tidningen är som förut. Den brukade jag ta med mig in efter Nalles morgonpromenad. På kvällarna kommer en rastlöshet över mig. Vanan vill ut och gå. Mot slutet gick han verkligen inte fort, men det var ändå vi två. Överallt, jämt, i ur och skur. Hur många mil gick vi egentligen genom åren? Och som jag torkade den hunden! Regn, snö, lera, sand, växtdelar... Säkert flera kubik totalt. Han hade så mycket päls. Man kunde kamma i timmar utan att det märktes, högarna med löshår blev groteskt stora. Svårt att hitta fästingar i allt fluff. En dag, när vi bodde i Fagersanna, hittade jag fjorton stycken på en gång. Den sista hittade jag på honom strax efter att han dött. Hur länge vi kommer att hitta hans hårstrån vet jag inte. De är överallt. Till och med i frysen.

Minnen. Så många. Inte bara roliga, förstås. Hundägarlivet blev inte alls som vi trodde. Förstås. I det stora hela blev det bättre. Det är svårt att förstå. Nästan tio år av kärlek. Villkorslös från hans sida. Ibland förtjänade jag verkligen inte den.

Förhoppningsvis bleknar det ledsamma bort med tiden. Veterinärbesök, djursjukhus, operationer, diagnoser, mediciner, specialfoder, kosttillskott, ramper... Så lång tid på sig att förbereda sig för det ofrånkomliga. Ändå var det inte tillräckligt. Jag vill minnas schäferblandningen med hängande öron, så full av energi och "flyt i steget", som helt glatt och oförskräckt ville hoppa in i vår bil den allra första gången vi träffade honom. Nalle älskade att åka bil! Färdens längd och mål spelade ingen roll, han bara satt där bak och tittade sig obekymrat omkring. Kul att få vara med. Hade någon velat kidnappa Nalle, hade denne någon bara behövt öppna bildörren...

Nu är hans aska spridd för vinden. Jag hoppas att han någonstans springer i den, med de där mjuka hängöronen fladdrande upp och ned. Kanske bär han på en stor gren som han trixar med och tuggar på. Kanske jagar han strandskator längs en lång strand. Kanske låter de honom tro att han verkligen hade en chans att få fatt dem. Sedan traskar han ut i vattnet, dricker en slurk och grimaserar över hur salt det är. Nu har han inte längre ont. Nu är han inte längre här. Bara sorgen och saknaden. Och glädjen och kärleken. /Jon

Piratskeppet är färdigt och så även nästa projekt: ett dockhus! Byggt från grunden i egen enkel design.

Det blev en lättare variant, men nu har flera utav leksaksfigurerna fått sig ett rum. Möblemang får komma senare.