jennyjon - vår vrå av världen

Alla inlägg under mars 2016

Av Jenny och Jon Sjöberg - 14 mars 2016 10:30

Till slut kom vår efterlängtade lille Loe. Inte utan komplikationer, och efter en lång, lång väntan, men nu är han äntligen här! Och vi är så tacksamma för att vi fått honom i vårt liv. Lika tacksamma är vi för att vi har vänner som osjälviskt har ställt upp, mer än vi kunnat be om eller vågat förvänta oss. Vi är verkligen lyckligt lottade!

Jag är så glad över att jag därigenom kunde få vara med även vid Loes ankomst, precis som jag fick vara med när Ian och Isa kom till världen. Mina känslor just nu är, för att använda ett kungligt uttryck, lite ål åver dä pläjs. Mest är jag lycklig, förstås, men det är också mycket att tänka på och planera inför. Man skulle kunna tro att man vant sig så här vid tredje barnet, fast det är alltid en omvälvande upplevelse att bli förälder.


Även om han ser ut att vilja ge farsgubben en rak höger,

är han faktiskt hur gullig som helst...


Då det krisar är det i alla fall otroligt skönt att känna stöd från vänner och bekanta, som varit så vänliga och erbjudit sin hjälp. Tack till er alla! Ett extra stort tack till Simon och Therese, som tog hand om Ian och Isa igår. De hade jätteskoj! Nu går vi i väntans tider igen, fast denna gång håller vi tummarna för att Jenny och Loe får komma hem idag, så vi kan vara tillsammans allihopa. /Jon

Av Jenny och Jon Sjöberg - 14 mars 2016 07:23

... hälsar Loe.

Loe
Av Jenny och Jon Sjöberg - 13 mars 2016 20:38

Äntligen! Förlossningen blev inte som vi tänkt och hoppats på. Slutade med snitt men Loe mår bra.

Loe
Av Jenny och Jon Sjöberg - 13 mars 2016 08:30


Ja, så verkar det bli. Förlossningen behöver starthjälp och det känns både skönt och skrämmande. Skönt för att det till slut kommer att komma igång och jag blir befriad från detta. För nu är det inte mycket som är roligt med att vara gravid längre. Jag var redo att föda barn för flera veckor sedan men allt eftersom tiden gått så har orken försvunnit och trötthet, krämpor och annat har frestat på. Nu förlitar jag mig på att kroppen ska hitta de där magiska resurserna som födande kvinnor får fram, för jag är ganska slutkörd...

Men det känns också skrämmande. Ians förlossning startade med igångsättning. I våra ögon försent för han blev så utmattad att han inte orkade och det blev snitt. Jag vill väldigt gärna slippa den utgången igen. Under hans förlossning fick jag bland annat värkstimulerande och det var en mardröm. Värkarna var omöjliga att tajma med lustgasen då det aldrig var någon paus. Och sedan var CTG inkopplad, Ian hade en skalpelektrod och dessutom ville de då och då ta blodprov från hans huvud och det ibland mitt i intensiva värkar. Det blev alldeles för mycket runt omkring som jag som förstföderska inte kunnat föreställa mig... eller hört talas om för den delen. Jag hade öppnats 10 cm och allt var liksom klart, efter några otroligt påfrestande timmar, men Ian var för trött och beslut om snitt togs.

Isas förlossning var raka motsatsen. Värkarna kom igång naturligt här hemma, och det på BF-dagen, och enda hjälpen på traven för att öka på händelseförloppet mot slutet var att det togs hål på hinnorna och inte långt efter det var hon ute. Fruktansvärt ont gjorde det att föda fram henne, men inte på samma sätt som med Ian som var tusen gånger värre, och dessutom kändes det bättre att kunna delta på ett helt annat sätt. Att i alla fall få lite kontroll över vad som skedde. Med betoning på lite då för smärtan var ju stundtals sanslös.

Om snittet hade varit planerat hade jag kanske sett annorlunda på det hela.

Den här gången lutar det åt att håltagning av hinnorna ska bli det som får igång det hela. Och jag hoppas att jag har mycket tillgodo som omföderska så att det inte blir för utdraget för både mig och bebisen. Tidsmässigt är det förstås omöjligt att säga och även hur kroppen kommer att reagera. Och även hur detta kommer sluta.

Men har ni en tumme över att hålla, eller en positiv tanke att skicka, så gör det gärna. Vi vill ju självklart komma hem både jag och bebisen i bästa möjliga skick - och det gärna så snart som möjligt efter. Jag tycker att vi har väntat mer än nog på att få lära känna lillebror. /Jenny


Vräkningen är nära.


Av Jenny och Jon Sjöberg - 12 mars 2016 08:30


Det här är ju (tyvärr...) inte första gången som vi går och väntar på en bebiskille som inte har någon brådska ut i vida världen för att bekanta sig med oss. För 3,5 år sedan tvingades Ian ut med ett kejsarsnitt, då runt 2,5 vecka försenad.

Vår Ian är världens finaste lille kille. Han har ett humör och vilja som ibland frestar på, men charmig till tusen. Tror att han inte kan så mycket som vi vet att han kan, men efteråt strålar han när han efter vår pushning lyckas.

Han är väldigt bestämd när det kommer till vad han gillar att äta och inte. Han väljer oftast bort kakor och tårtor, och kan istället vara nöjd med 3-minutersmakaroner och ketchup. Hans största intresse är att leka med bilar och alla filmer om Blixten och Bärgarn toppar favoritlistan. Men även Pocoyo, Chuggington, Flygplan, Thomas och vännerna är annat som han tycker om. 

Sedan länge har han kunnat rabbla alfabetet, och nyligen har vi börjat öva att lära honom skriva, att räkna till trettio går fint och längre ska vi. Han gillar att vara ute och leka, Familjegympan ser han fram emot och han verkar trivas även på förskolan och vi har märkt av en stor utveckling hos honom sedan han började där.

Det är svårt att förstå att vår lille kille är 3,5 år. Han kom ju nyss och runt hörnet väntar ett par småsyskon! Men vi vet och tror att han med sina 99 cm och 16 kg kommer att bli en jättebra storebror. Det ska vi minsann se till.
Mamma och pappa älskar dig, Ian! ♥


Ian
Av Jenny och Jon Sjöberg - 11 mars 2016 19:00


Naturvårdsfrågor ligger mig varmt om hjärtat och jag har länge varit medlem i flera föreningar som jobbar med djur och natur. Mitt engagemang sträcker sig kanske inte så mycket utanför hemmet men vardagligt miljötänk kan göra stor skillnad.

I går kväll hade Tibro Naturskyddsförening sitt årsmöte, och jag hade först slagit det ur hågen. MVC-besöket tidigare på dagen gav inte de svar vi hoppats på, yttre påfrestningar och annat hade tärt på vår energi. I det hela en jobbig dag för oss. Men Jenny envisades med att jag trots allt skulle åka.

"Om nån kan komma ifrån det här för en stund, och kunna tänka på något annat, så gör det. Jag kommer ju inte ifrån." sa hon och pekade på gravidmagen.

Det tog emot att lämna en höggravid fru själv med nattningen, Ian satt där och då i badkaret och Isa stod på tur, men Jenny stod på sig och jag cyklade iväg (kunde ju inte komma till ett miljömöte i en bensinslukande bil när jag inte hade längre att ta mig). Och bara någon timme in på mötet fick jag ett meddelande från Jenny om att barnen sov och att jag kunde slappna av och lyssna mer helhjärtat på vad som sas. Efter de sedvanliga förhandlingarna, där jag självmant tog på mig rollen som mötesjusterare (den kanske minst betungande posten av dem alla...), var det fikapaus innan det var dags för kvällens föreläsning om folket och miljön på Samoaöarna.

Det var intressant att höra om denna del av världen, som jag innan visste väldigt lite om. Föreläsaren, med rötter på Samoa, berättade om hur dessa öar i Stilla havet kommer att drabbas hårt av de pågående klimatförändringarna. Han visade många fina bilder därifrån, och det verkar sannerligen vara ett litet paradis. Porträttbilderna föreläsaren tagit på Samoas invånare gjorde intryck på mig. Särskilt den yngre generationen riskerar med stor sannolikhet att bli klimatflyktingar när havsnivån höjs och extrema väderförhållanden drabbar de små öarna.

Trots detta har Samoa valt att satsa på förnyelsebara energiresurser och siktar på att bli självförsörjande av dessa. Överhuvudtaget är självhushållning ledordet där, och att lappa, laga, återanvända och ta tillvara på allt är en självklar del av livet på öarna. Fjärran från vårt samhälles slit- och slängmentalitet, med andra ord.

Det verkar alltså inte som om de dystra framtidsutsikterna helt har slagit ned befolkningens kämparglöd. Detta borde vara en inspirationskälla för alla världens länder, inte minst för oss i den mer välbärgade och av naturkatastrofer ännu rätt så förskonade västvärlden. Klimatförändringarna är ett faktum, men det ger oss inte rätten att bara oja och beklaga oss och stillasittande invänta dem. /Jon


Av Jenny och Jon Sjöberg - 11 mars 2016 11:30

Vi har nu varit hemma tillsammans jag och Jon i flera veckor i väntan på bebisen (NEJ, den har inte kommit ÄN... men nu är det inte långt kvar) och vi anade väl aldrig att den skulle dröja så. När Ian inte hade någon brådska ut höll vi samtidigt på att flytta in här i huset och hade en hel del att ordna med det.

Strax innan Isa höll vi på med ett bilbyte, men hade ändå ordning på det mesta. Och inför tredje gick ju mycket på rutin och flera utav bebissakerna fanns ju redan på vinden eller redan på plats i Isas gamla rum/bebisrummet. Vi har ju helt klart bättre koll på vad man behöver och inte nu.

Men det har varit svårt att inte säkert veta när orken för en förlossning måste finnas. När vi skulle behöva "spara oss", samtidigt som det varit fruktansvärt ledsamt om vi bara skulle gå här. Helt klart har det varit svårt att njuta av att vi faktiskt varit lediga tillsammans när det inte bara var för att vara "lediga" tillsammans som vi körde på det här upplägget.

Men tiden tillsammans har bestått av att äta såväl lunch som frukost ute, vika pappershattar, testa glassnyheter, fira alla hjärtans dag, fira vår 14-årsdag, ha ett oplanerat piratkalas, leta vårtecken, besöka lekplatser och lekland, muntras upp med en jättefin blöjtårta, pyssla med aktivitetslek för barnen både inne och ute och fantasin har helt klart fått jobba för samtliga här...

Nu tänkte vi däremot göra oss redo en sista gång för inom bara några dagar är bebisen här... om allt går som det ska. BB-väskan packades för så länge sedan att vi hunnit glömma vad vi lagt ner så den ska ses över, och för tusende gången ska det vara rent, snyggt och i ordning här, ja, så i ordning som går, för att vi sen istället ska kunna fokusera på en ny OTROLIGT efterlängtad familjemedlem. /Jenny 


Allmänt · Ian · Isa

Presentation


Vi är Jenny och Jon, ett gift par som bor i en villa i Tibro tillsammans med våra fyra barn: Ian född i september 2012, Isa född i juni 2014, Loe född i mars 2016 och Lin född i januari 2018.

Kontakt: jenjonsjoberg@hotmail.com

Besökare just nu...


Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31
<<< Mars 2016 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se