Idag var jag och Loe på efterkontroll på BB. Vi har ju varit hemma sedan i måndags men stått kvar under BB-vård i hemmet. På sjukhuset håller de på att bygga om en hel del och förlossningsavdelningen var ny och även BB-vård i hemmet fanns numer i nyrenoverade lokaler på annan plats.

Ian och Isa somnade i bilen på vägen in så vi tyckte att det var bäst att Jon stannade kvar med dem så de fick sova istället. Jag var tidigare under veckan lite orolig för att Loe skulle fått gulsot och vi skulle behöva läggas in för solning, men det blev inget mer med det och det var förstås skönt. Han fick godkänt på hörseltestet, höfterna med mera. Han hade gått ner lagom mycket i vikt och vägde 3335 gram.

Men tyvärr verkar han ha fått mina fina blodkärl och var väldigt svårstungen. Kärlen liksom flyttar på sig som med någon sorts överlevnadsinstinkt. Provtagningarna på mig gick ju så där under graviditeten och har gjort hela livet, och nu fick barnmorskan kämpa med Loe. Efter ett tappert försök i första handen gav hon sig istället på den andra och efter en hel del om och men gick det till slut att få fram tillräckligt för PKU-provet. Men det var lite otäckt att stå bredvid, jag är inte så förtjust i nålar, men som tur var så var Loe hög på sockerlösningen.

Efter att barnmorskan gjort det som hon tänkt med Loe tittade hon även på mitt snitt. Jag sa ju att jag varit lite orolig för det när jag hostat som jag gjort. Hon tog bort förbandet och hon tyckte att det såg jättefint ut. Jag har knappt vågat titta, men kan bara hålla med. Oj, så duktiga de är ändå.

Men i efterkontrollen ingick även ett besök hos barnläkaren. Det var samme läkare som stoppat ner den obehagliga slangen i Loes näsa för att rensa på fostervatten i måndags. Det är märkligt vad jag stöter på samma människor på sjukhuset flera gånger... Barnmorskan som skickade hem oss från BB träffade jag också idag.

Barnläkaren gav Loe godkänt men vill att hypospadin ska kollas upp närmare. Så nu ska vi invänta en remiss från Göteborg för tyvärr finns det ingen barnurolog på närmare håll. I så fall blir det ett besök med undersökning först och sen eventuellt en operation. Det känns oroligt att söva en så liten om det skulle behövas. Men vi får vänta och se vad de säger innan vi börjar förhasta oss. På sistone har det verkligen varit fram och tillbaka med så mycket så vi har knappt vetat hur vi haft det. Vad vi vet är att de inte såg någon anledning till att behålla oss på sjukhuset och vi är utskrivna därifrån och istället i händerna på Närhälsan här i Tibro. Trevlig helg! /Jenny