jennyjon - vår vrå av världen - livet med fem barn

Direktlänk till inlägg 17 mars 2016

Förlossningsberättelse del 3: Vår Loe!

Av Jenny och Jon Sjöberg - 17 mars 2016 18:45

Ja, det var verkligen kämpigt att ta in vad som hänt och konsekvenserna av det. Men när dörren öppnades för att det trots allt skulle kunna komma att bli hemgång redan dagen efter kvällen som Loe fötts så tändes ett hopp. Jag ville ju så gärna hem. Tiden på BB har jag aldrig uppskattat och den här gången trodde jag att snittet skulle hålla mig kvar. Men jag var uppe på benen och höll igång så gott jag kunde, åt frukost, tog en dusch på morgonen och infarter, kateter, EKG-klisterlappar och annat försvann allt eftersom. Så fort jag kunnat kissa försvann sista infarten och jag var "fri".

Men allt måste ju vara klart med Loe också. Jag var väldigt noga med att passa på när barnläkaren skulle vara på plats. Det hade redan varit en läkare förbi för att titta på Loe under morgonen då han verkade ha hypospadi. Det kollade även barnläkaren och de två studenterna under förmiddagskontrollen. Han fick klartecken i det mesta men barnläkaren ville att en kollega skulle lyssna på hans andning så efter ytterligare väntetid dök han upp och det visade sig att det var fostervatten. Det sögs bort med en tunn lång slang. Lite obehagligt att sitta bredvid när detta gjordes men det gjorde verkligen skillnad och så några doser koksalt på det. Sedan blev det mer väntan när det skulle kollas upp så att Loe verkligen kissat. Och sedan blev det mer väntan innan kvinnan som skulle prata om BB-vård i hemmet dök upp. Och all denna väntan på något gjorde att hela dagen snart hade gått.

Hemma hade Jon verkligen fått upp längtan efter oss och valde till slut att åka in till sjukhuset med barnen oavsett om det var klart att vi skulle hem eller ej. Han ville ju förstås träffa sin nyfödde son. Och jag saknade dem allesammans också. Så mellan allt väntande passade vi på att ses i besöksrummet, för tyvärr får ju inte någon annan än partnern komma in på BB-avdelningarna.



Isa var den som var mest förtjust i att få träffa sin lillebror och Ian hade med sig sina teckningar som han målat för länge sedan till lillebror. Men besöksrummet var väldigt tråkigt. Det fanns en leksak och en rutschkana. Förhoppningsvis blir det här bättre för de besökande till hösten då nya BB ska stå klart. Den redan färdiga förlossningsdelen såg väldigt fin ut, men när man väl är där så är det bara en sak som är viktig och det är knappast om lamporna på väggen ska föreställa tuggummin eller ej.



Och all denna väntan som drog ut på tiden gjorde oss allesammans rastlösa. Att det ska ta sån tid att få komma hem! Jag sa till personalen upprepade gånger att jag befann mig i besöksrummet ifall det hände något. Sjukgymnasten var den "date" som gick fortast för henne sprang jag på när jag stod i korridoren i väntan på att få komma in till barnläkaren. Sjukgymnasten, faktiskt samma som jag träffade efter Ian, lämnade ett informationshäfte och hon tipsade om hur jag skulle ta mig ur sängen, hur jag skulle resa mig och vad jag kunde och inte borde göra. Att jag inte borde lyfta tyngre än bebisen kom jag ihåg sedan tidigare och det var en av det jobbiga tankarna: att inte kunna lyfta Isa framöver. 

När vi var allesammans i väntrummet kom barnmorskan som skrivit in mig på förlossningen, men slutat vid personalbytet vid 14, och hälsade på oss. Hon hade tidigare hört av sig via personalen på BB och berättat att hon skulle dyka upp ifall det fanns tid. Hon verkade lika förvånad som alla andra över att utgången blev som den blev...

Till slut dök även kvinnan som informerade om BB-vård i hemmet upp. Hon berättade om det och lämnade över lite olika papper. Det var av henne som jag passade på att få mina journaler utskrivna för jag tycker att de är intressanta att läsa. Även om min inte gav något svar på varför det blev som det blev den här gången så står ändå händelseförloppet svart på vitt. Jag informerades också om att mina chanser för att föda vaginalt någon mer gång var körda nu. Framöver skulle det för att inte riskera något endast bli aktuellt med kejsarsnitt. Och kanske att det kan bli lättare att hantera när man kan ställa sig in på det från början och varför det måste bli så.

Sen var jag äntligen fri att gå och hela familjen kunde lämna sjukhuset med sitt nya lilla tillskott. Loe satt i samma babyskydd som både Ian och Isa har haft när de gjort sin resa hemåt.



Runt 23 timmar efter att Loe förlöstes med kejsarsnittet var vi hemma båda två. Jag förstås väldigt mör i kroppen och låg inte alls på samma energinivå som resten. Det hade varit ett jobbigt dygn, men så otroligt skönt att få komma hem och ändå på något vis påbörja den bebistid som vi så länge sett fram emot.

Men förutom att jag ska vara försiktig för att inte råka ut för bråck under i alla fall de närmsta fyra veckorna så blir det under några dagar att jag får komma ihåg att ta smärtstillande tre gånger per dag. En "dos" består av två Alvedon 665 mg och en Diklofenak 50 mg samt att Jon under sju kvällar ska ge mig en spruta med Fragmin då jag på grund av ärftlighet har en förhöjd risk för blodpropp. Sprutan ges i benet, efter Ian fick jag också men då var det i magen, något som de nu alltså ändrat. Sprutorna är förfyllda och Jon varvar mellan höger och vänster lår och sprutorna svider till ordentligt, men går över ganska fort i alla fall. Det är ett litet pris att betala för att få vara hemma.



Graviditeten blev lång och tung och den slutade med ett oönskat förlossningssätt. Men nu var det så att det var den utgången som blev nödvändig. Så småningom kommer jag kanske att acceptera det. Kanske inte. Att inte få en bra förklaring till varför kommer nog att fortsätta att gnaga länge. Men förlossningen är en del. Vem som kom ut är en annan. För oavsett sätt så skulle det varit Loe som kommit ut. Lille Loe som gjort sig så onödigt hemmastadd därinne. Lille Loe som vi så länge längtat efter. Vår lille Loe som fått våra hjärtan att öppna sig mer. Vår lille Loe som ÄNTLIGEN är här och som redan är så otroligt älskad och värre lär det bli... /Jenny

 

 
 
Ingen bild

Lina

17 mars 2016 22:23

Spännande att läsa allt. Hoppas att krafterna nu återvänder undan för undan och att snittet läker snabbt och beskedligt. Kram!

Jenny och Jon Sjöberg

18 mars 2016 07:09

Ja, det ska nog bli bra det här. Men jag hade ju gärna sluppit hostan och eftervärkarna har varit väldigt kännbara den här gången. Tur att jag är hög på smärtstillande större delen av tiden. ;) /Jenny

 
Ingen bild

Lina

18 mars 2016 08:25

Usch, bara du skriver eftervärkar får jag kalla kårar. Det är min stora ångest för efter Idris var det rätt kännbart. Efter Ruqayyah var det så att jag trodde att jag skulle svimma så ont det gjorde trots att jag hivadw i mig smärtstillande. Den biten ser jag INTE fram emot. Men ska ta upp med på förlossningen/BB. Nu har det i och för sig gått ett par år så det kanske inte blir så illa som sist. Nåväl, vad gör man inte för de där bebisarna haha.

Jenny och Jon Sjöberg

18 mars 2016 09:01

Jag har varit förskonad tidigare men det verkade som att det var välkänt att det är värst med tredje enligt bm jag pratade med. Det var ju inte vad du ville höra men stämmer ju inte på alla. Ja, jag vill nog inte veta hur det skulle kännas om jag inte åt mina piller. Men igår eftermiddag var vi ute i trädgården och pysslade lite och då råkade jag glömma eftermiddagsdosen... /Jenny

 
Skrivmoster

Skrivmoster

18 mars 2016 09:28

Det var en riktig rysare stundvis och jag kan förstå dina känslor. Mitt snitt var akut men inte så dramatiskt ändå som ditt även om det kändes onödigt att ha krystvärkar nära och brådskan kändes ju när jag gjordes i ordning. Förstår att du har mycket att bearbeta och ev. acceptera med tiden. Men man vill ju veta orsaker och försöka förstå varför det blev som det blev. Mitt första hade också navelsträngen runt halsen med två knutar... men han gick ändå ner och i öppningen blev han befriad och avnavlad snabbt. "Splasch" sa det på väggen ... Lite dramatiskt kändes det. Nu hoppas jag ni får underbara dagar tillsammans i familjen!
Kram och tack för att du delade med dig!

http://skrivmoster.bloggplatsen.se

Jenny och Jon Sjöberg

18 mars 2016 16:39

Tänk att det kan bli så olika ändå när det kommer till att föda barn. Det är verkligen mycket runtomkring, även om det är "vanligt", och föreställningar man har innan kan väldigt lätt bli omkullkastade.
Idag har vi varit tillbaka på sjukhuset och blivit utskrivna därifrån. Nu tar BVC på hemmaplan vid. Roligt att du läste och det var bra för mig att skriva av mig lite också. Kram, kram och trevlig helg! /Jenny

 
Ingen bild

Peppe

18 mars 2016 10:56

Nu har jag inget att jämföra med, har ju aldrig fött vaginalt(ett akut, ett katastrofsnitt och 2 planerade)men jag kan säga att planerade snitt är fantastiska. Man slipper den där övertidsväntan, man får ett datum rätt tidigt och kan planera in barnvakt (jag vet att barn kan komma ut tidigare) man är väldigt fräsch och pigg efteråt.

Jenny och Jon Sjöberg

18 mars 2016 16:32

Jag tror också att det skulle/kommer kännas bättre när jag vet att det är snitt det kommer att bli. Nu har jag ju aldrig varit inställd på det och haft värkar helt i onödan varje gång samt att jag gått över tiden med lite över två veckor båda gångerna. Har känts så onödigt tungt och kämpigt. Särskilt denna gång (vid första hade jag ju lite tillgodo vid vaginala förlossningen) men den här gången blev det ju bara fel. Men man kan ju aldrig veta men jag har ju tänkt tanken att jag skulle ha kunnat blivit befriad för över en månad sedan... Nu känner jag mig inte särskilt pigg eller fräsch.
Vi får väl se hur det blir med fler barn men låter ju lovande att det inte verkar finnas någon gräns för antal snitt. :) /Jenny

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Jenny och Jon Sjöberg - Torsdag 28 mars 08:00


Vi var inte snabbast på´t men hade tur ändå för det fanns ägg kvar... Barnen letade kring Högåskyrkan och ganska snabbt hade barnen hittat varsitt fint Bamse-påskägg.    ...

Av Jenny och Jon Sjöberg - Onsdag 27 mars 17:30

  Med posten kom en hälsning från Påskharen som meddelade att han tänkte ha vägarna förbi senare. Och så blev det! På eftermiddagen fick barnen syn på honom, men då hade han redan hunnit gömma påskäggen i trädgården. Så efter lite meet & greet f...

Av Jenny och Jon Sjöberg - Tisdag 26 mars 17:15

Igår var det Pippi Långstrump-tema på bibblan och särskilt på sagostunden som hölls på ett annat ställe än i det vanliga runda rummet då uppslutningen var så stor. Lin och Sia, som var pippiklädda, gick bland annat tipspromenad innan de satte sig ner...

Av Jenny och Jon Sjöberg - Tisdag 26 mars 12:45


... blev mycket lyckad och det var länge sedan som alla satt kvar så länge och åt middag. Det fanns allt möjligt att välja på i ost- och kexväg, men också lite godis, salta pinnar, sushi, stekt chilihalloumi med mera.   ...

Presentation


Välkommen till Jenny och Jon, ett gift par som bor i Tibro tillsammans med våra fem härliga barn. Ian är född -12, Isa -14, Loe -16, Lin -18 och Sia -21.

Följ oss i vår vardag!

Kontakt: jenjonsjoberg@hotmail.com

Vi har bloggat i över 13 år!

Den 25 juli 2010 startade vi jennyjon-bloggen. I över ett decennium har vi hållit liv i den här bloggen. Minst ett blogginlägg per dag har vi publicerat. Och fler ska det bli!

Vi finns på Youtube!

 

          Följ oss på Youtube:
               jennyjontube

 

      

Besökare just nu...


Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31
<<< Mars 2016 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

Besöksstatistik


Skapa flashcards