jennyjon - vår vrå av världen - gravida fyrbarnsföräldrar

Direktlänk till inlägg 17 mars 2016

Förlossningsberättelse del 2: Ett andra kejsarsnitt senare

Av Jenny och Jon Sjöberg - 17 mars 2016 09:45

Det var omöjligt att dölja hur ledsen jag blev och det blev samtidigt chockartat att det skulle bli kejsarsnitt igen. Men jag började förberedas med kateter och vad det nu var och Jon fick sina operationskläder. En bukoperation låg dock före oss och det dröjde tills det var vår "tur". Det lämnade tyvärr utrymme för en hel del tankar. Jag försökte hitta något positivt och det enda jag kunde komma på var att de den här gången inte lät det gå så långt som med Ian. Med honom hade jag otroligt smärtsamma värkar och gjorde förarbetet för en förlossning för att bli snuvad på den och istället bara bli utmattad.

Nu var jag inte lika trött, även om det kändes otroligt onödigt att ligga där med värkar när det ändå skulle bli snitt. Men att jag inte var lika trött gjorde att jag blev mer medveten om vad som hände runtomkring mig och även under tiden på operationsbordet. Det var väldigt skrämmande. Alla dessa grönklädda människor som dök upp i ansiktet på mig från alla håll och presenterade sig, eller pratade över huvudet på mig utan att jag såg dem. De kopplade på mig alla möjliga grejer för att hålla koll. Att få spinalbedövning under värkar var inte så lätt. "Skjut rygg som en katt" och "försök ligga still". Precis.

18.54 påbörjades kejsarsnittet och klockan 19.17 var det hela över. I papprena står det: "Försök till medicinskt igångsättande av värkarbetet pga överburenhet, misslyckad induktion." Men varför det misslyckas vet vi inte.

När bedövningen var lagd började känseln neråt mer att försvinna och blöta kalla tussar drogs över min kropp för att jag skulle bekräfta eller förneka om jag kände dem eller ej. Men bedövningen hade tagit och specialisten som inte fick till tryckmätaren var operatör. Det var samma specialist som jag hade på ultraljudet jag var in på för att kolla så allt stod rätt till när jag var i vecka 34 och det hade krånglat med måtten på SF-kurvan. Då fick jag positiva besked och på sätt och vis blev det ju positivt även nu för ut kom vår bebiskille. Men vi hörde att han haft navelsträngen tre (!) varv runt halsen. Och innan operationen hörde jag specialisten säga att det kanske kunde vara ett stort barn, det som en ev orsak till att induktionen inte fungerat. Men så var inte fallet. Loe vägde mindre än vad Isa gjorde.

Den här gången erbjöds Jon att titta över skynket och det gjorde han och sedan följde han efter bebis och personal medan jag fick ligga kvar för efterarbete. Och så vitt jag kan läsa mig till så blev det ett okomplicerat snittande: "barnet ligger i huvudbjudning med föregående fosterdel i bäckeningången och utskaffas med lätthet". Men det står även att det inte fanns något synligt fostervatten...  Blödningen blev bara 50 ml (+200 ml) och de verkade vara väldigt nöjda med hur de sytt ihop mig.

Men här började jag ju jämföra med den vaginala förlossningen. Efter Isa blev jag liksom hög på vad som hänt och inbillade mig nog att jag kunde ha fött ett tiotal barn till direkt där och då. Nu låg jag istället helt hjälplös och utan känsel från runt revbenen och neråt, och här och var kliade det nåt väldiga efter spinalbedövningen. Jon fick hålla Loe då jag inte vågade eftersom jag inte litade på mig själv. Det var slangar och nålar här och var och just infarter är något som alltid givit mig rysningar - nu hade jag i båda händerna!



Jag ville ju gärna ha upp Loe på bröstet eftersom jag ganska omgående började känna lite amningsstress, men det dröjde. Först började jag kunna röra tårna på höger fot och sedan lite mer av högerbenet, men vänster dröjde. Kanske för att det var åt det hållet som det lutade på operationsbordet. Först hemma var det som jag kände av att det gjorde ont i axeln när jag låg ner, men det var något som de nämnde på operationsbordet. Så kallad referred pain, när man får ont någonstans fast smärtstället är ett annat. Ett kapitel för sig.



När jag kunde röra på fötterna fick jag dricka lite vatten, men efter det försökte jag forcera fram känsel och Jon fick springa och hämta en spypåse och jag kräktes. För att fördriva tiden så fanns det istället ett paket att öppna. Jon hade med det när han kom, en present från barnvakterna Therese och Simon med förhållningsordern att bara öppnas när Loe var född. Nu var han ute och öppna paket vågade jag i alla fall. I presenten låg en jättefin filt med Loes namn på. Isa fick en av Therese när hon föddes också och Isa har fortfarande sin i sin säng.



Men så småningom vågade jag i alla fall hålla min bebis och känslan var överväldigande och overklig då jag inte hunnit med i svängarna och någonstans trodde jag nog ändå att han var kvar i magen. Men han var ju ganska lik Ian. Ian såg också så där sur ut och liksom utstrålade "Vad har ni gjort?!?! Jag hade det ju så bra därinne!!!".



Jag hade nog svårt att se firarfikan som just något att fira med. Ja, det fanns en bebis, vår bebis, men så här skulle det ju inte ha gått till. Vid elvatiden flyttades jag till BB. Med Isa minns jag hur jag gick själv, nu blev jag rullad och känslan var inte alls densamma. Men ett eget rum blev det och inte långt efter gjorde jag ett första försök att ställa mig upp. Det gick fint, för eftersom Jon inte skulle stanna så ville jag kunna vara lite rörlig i alla fall.

På natten var det nog tur det för jag blev obehagligt väckt av Loe som började kräkas. Men när jag tryckte på larmknappen så fungerade den inte. Jag hade fått över Loe på sidan men kände ändå att jag behövde hjälp. Inget hände med larmet och med Loe och kateterkisspåse tog jag mig ut i korridoren och bort mot personalrummet. Jag hörde hur de nämnde "men oj, hon är ju nysnittad" när jag dök upp för hjälp. Nu gick det ju bra och Loe kräktes bara några gånger till.



Men den natten sov jag inte så mycket. Min förlossningsillusion var ju helt krossad och mitt i allt var jag ändå tacksam över att möjligheten till kejsarsnitt fanns när det inte gick som tänkt. Men många konstraster... och tårar. Jag mådde inte alls så bra som jag sett fram emot. Istället var läget sämre.


Fortsättning följer...

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Jenny och Jon Sjöberg - Söndag 13 juni 15:59

Tidigare hade vi det mesta av utegrejerna i en dynbox, men det var inte så smidigt. Den här redskapsboden blev en mycket bättre lösning. Nu blir uteleken lättare! ...

Av Jenny och Jon Sjöberg - Söndag 13 juni 08:27


... var boet tomt. Tyvärr gick det så fort så vi missade utflygningarna. ...

Av Jenny och Jon Sjöberg - Lördag 12 juni 16:15


  Vid en beställning på nätet kunde man bland fraktalternativen välja att få paketet levererat till en instabox i den lokala affären. På sms kom en öppningskod när paketet var levererat, sedan var det bara att skriva in koden på touchdisplayen o...

Presentation


Det är vi som är Jenny och Jon, ett gift par som bor i Tibro tillsammans med våra fem barn: Ian 8 år, Isa 6 år, Loe 5 år, Lin 3 år och Sia född 30 april 2021.
Följ oss i vår vardag!

Kontakt: jenjonsjoberg@hotmail.com

Vi har bloggat i över 10 år!

Den 25 juli 2010 startade vi jennyjon-bloggen. I över ett decennium har vi hållit liv i den här bloggen. Minst ett blogginlägg per dag har vi publicerat. Och fler ska det bli!

Vi finns på Youtube!

 

          Följ oss på Youtube:
               jennyjontube

 

       

 

 

Besökare just nu...


Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31
<<< Mars 2016 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se