jennyjon - vår vrå av världen

Alla inlägg den 17 mars 2016

Av Jenny och Jon Sjöberg - 17 mars 2016 18:45

Ja, det var verkligen kämpigt att ta in vad som hänt och konsekvenserna av det. Men när dörren öppnades för att det trots allt skulle kunna komma att bli hemgång redan dagen efter kvällen som Loe fötts så tändes ett hopp. Jag ville ju så gärna hem. Tiden på BB har jag aldrig uppskattat och den här gången trodde jag att snittet skulle hålla mig kvar. Men jag var uppe på benen och höll igång så gott jag kunde, åt frukost, tog en dusch på morgonen och infarter, kateter, EKG-klisterlappar och annat försvann allt eftersom. Så fort jag kunnat kissa försvann sista infarten och jag var "fri".

Men allt måste ju vara klart med Loe också. Jag var väldigt noga med att passa på när barnläkaren skulle vara på plats. Det hade redan varit en läkare förbi för att titta på Loe under morgonen då han verkade ha hypospadi. Det kollade även barnläkaren och de två studenterna under förmiddagskontrollen. Han fick klartecken i det mesta men barnläkaren ville att en kollega skulle lyssna på hans andning så efter ytterligare väntetid dök han upp och det visade sig att det var fostervatten. Det sögs bort med en tunn lång slang. Lite obehagligt att sitta bredvid när detta gjordes men det gjorde verkligen skillnad och så några doser koksalt på det. Sedan blev det mer väntan när det skulle kollas upp så att Loe verkligen kissat. Och sedan blev det mer väntan innan kvinnan som skulle prata om BB-vård i hemmet dök upp. Och all denna väntan på något gjorde att hela dagen snart hade gått.

Hemma hade Jon verkligen fått upp längtan efter oss och valde till slut att åka in till sjukhuset med barnen oavsett om det var klart att vi skulle hem eller ej. Han ville ju förstås träffa sin nyfödde son. Och jag saknade dem allesammans också. Så mellan allt väntande passade vi på att ses i besöksrummet, för tyvärr får ju inte någon annan än partnern komma in på BB-avdelningarna.



Isa var den som var mest förtjust i att få träffa sin lillebror och Ian hade med sig sina teckningar som han målat för länge sedan till lillebror. Men besöksrummet var väldigt tråkigt. Det fanns en leksak och en rutschkana. Förhoppningsvis blir det här bättre för de besökande till hösten då nya BB ska stå klart. Den redan färdiga förlossningsdelen såg väldigt fin ut, men när man väl är där så är det bara en sak som är viktig och det är knappast om lamporna på väggen ska föreställa tuggummin eller ej.



Och all denna väntan som drog ut på tiden gjorde oss allesammans rastlösa. Att det ska ta sån tid att få komma hem! Jag sa till personalen upprepade gånger att jag befann mig i besöksrummet ifall det hände något. Sjukgymnasten var den "date" som gick fortast för henne sprang jag på när jag stod i korridoren i väntan på att få komma in till barnläkaren. Sjukgymnasten, faktiskt samma som jag träffade efter Ian, lämnade ett informationshäfte och hon tipsade om hur jag skulle ta mig ur sängen, hur jag skulle resa mig och vad jag kunde och inte borde göra. Att jag inte borde lyfta tyngre än bebisen kom jag ihåg sedan tidigare och det var en av det jobbiga tankarna: att inte kunna lyfta Isa framöver. 

När vi var allesammans i väntrummet kom barnmorskan som skrivit in mig på förlossningen, men slutat vid personalbytet vid 14, och hälsade på oss. Hon hade tidigare hört av sig via personalen på BB och berättat att hon skulle dyka upp ifall det fanns tid. Hon verkade lika förvånad som alla andra över att utgången blev som den blev...

Till slut dök även kvinnan som informerade om BB-vård i hemmet upp. Hon berättade om det och lämnade över lite olika papper. Det var av henne som jag passade på att få mina journaler utskrivna för jag tycker att de är intressanta att läsa. Även om min inte gav något svar på varför det blev som det blev den här gången så står ändå händelseförloppet svart på vitt. Jag informerades också om att mina chanser för att föda vaginalt någon mer gång var körda nu. Framöver skulle det för att inte riskera något endast bli aktuellt med kejsarsnitt. Och kanske att det kan bli lättare att hantera när man kan ställa sig in på det från början och varför det måste bli så.

Sen var jag äntligen fri att gå och hela familjen kunde lämna sjukhuset med sitt nya lilla tillskott. Loe satt i samma babyskydd som både Ian och Isa har haft när de gjort sin resa hemåt.



Runt 23 timmar efter att Loe förlöstes med kejsarsnittet var vi hemma båda två. Jag förstås väldigt mör i kroppen och låg inte alls på samma energinivå som resten. Det hade varit ett jobbigt dygn, men så otroligt skönt att få komma hem och ändå på något vis påbörja den bebistid som vi så länge sett fram emot.

Men förutom att jag ska vara försiktig för att inte råka ut för bråck under i alla fall de närmsta fyra veckorna så blir det under några dagar att jag får komma ihåg att ta smärtstillande tre gånger per dag. En "dos" består av två Alvedon 665 mg och en Diklofenak 50 mg samt att Jon under sju kvällar ska ge mig en spruta med Fragmin då jag på grund av ärftlighet har en förhöjd risk för blodpropp. Sprutan ges i benet, efter Ian fick jag också men då var det i magen, något som de nu alltså ändrat. Sprutorna är förfyllda och Jon varvar mellan höger och vänster lår och sprutorna svider till ordentligt, men går över ganska fort i alla fall. Det är ett litet pris att betala för att få vara hemma.



Graviditeten blev lång och tung och den slutade med ett oönskat förlossningssätt. Men nu var det så att det var den utgången som blev nödvändig. Så småningom kommer jag kanske att acceptera det. Kanske inte. Att inte få en bra förklaring till varför kommer nog att fortsätta att gnaga länge. Men förlossningen är en del. Vem som kom ut är en annan. För oavsett sätt så skulle det varit Loe som kommit ut. Lille Loe som gjort sig så onödigt hemmastadd därinne. Lille Loe som vi så länge längtat efter. Vår lille Loe som fått våra hjärtan att öppna sig mer. Vår lille Loe som ÄNTLIGEN är här och som redan är så otroligt älskad och värre lär det bli... /Jenny

 

Av Jenny och Jon Sjöberg - 17 mars 2016 09:45

Det var omöjligt att dölja hur ledsen jag blev och det blev samtidigt chockartat att det skulle bli kejsarsnitt igen. Men jag började förberedas med kateter och vad det nu var och Jon fick sina operationskläder. En bukoperation låg dock före oss och det dröjde tills det var vår "tur". Det lämnade tyvärr utrymme för en hel del tankar. Jag försökte hitta något positivt och det enda jag kunde komma på var att de den här gången inte lät det gå så långt som med Ian. Med honom hade jag otroligt smärtsamma värkar och gjorde förarbetet för en förlossning för att bli snuvad på den och istället bara bli utmattad.

Nu var jag inte lika trött, även om det kändes otroligt onödigt att ligga där med värkar när det ändå skulle bli snitt. Men att jag inte var lika trött gjorde att jag blev mer medveten om vad som hände runtomkring mig och även under tiden på operationsbordet. Det var väldigt skrämmande. Alla dessa grönklädda människor som dök upp i ansiktet på mig från alla håll och presenterade sig, eller pratade över huvudet på mig utan att jag såg dem. De kopplade på mig alla möjliga grejer för att hålla koll. Att få spinalbedövning under värkar var inte så lätt. "Skjut rygg som en katt" och "försök ligga still". Precis.

18.54 påbörjades kejsarsnittet och klockan 19.17 var det hela över. I papprena står det: "Försök till medicinskt igångsättande av värkarbetet pga överburenhet, misslyckad induktion." Men varför det misslyckas vet vi inte.

När bedövningen var lagd började känseln neråt mer att försvinna och blöta kalla tussar drogs över min kropp för att jag skulle bekräfta eller förneka om jag kände dem eller ej. Men bedövningen hade tagit och specialisten som inte fick till tryckmätaren var operatör. Det var samma specialist som jag hade på ultraljudet jag var in på för att kolla så allt stod rätt till när jag var i vecka 34 och det hade krånglat med måtten på SF-kurvan. Då fick jag positiva besked och på sätt och vis blev det ju positivt även nu för ut kom vår bebiskille. Men vi hörde att han haft navelsträngen tre (!) varv runt halsen. Och innan operationen hörde jag specialisten säga att det kanske kunde vara ett stort barn, det som en ev orsak till att induktionen inte fungerat. Men så var inte fallet. Loe vägde mindre än vad Isa gjorde.

Den här gången erbjöds Jon att titta över skynket och det gjorde han och sedan följde han efter bebis och personal medan jag fick ligga kvar för efterarbete. Och så vitt jag kan läsa mig till så blev det ett okomplicerat snittande: "barnet ligger i huvudbjudning med föregående fosterdel i bäckeningången och utskaffas med lätthet". Men det står även att det inte fanns något synligt fostervatten...  Blödningen blev bara 50 ml (+200 ml) och de verkade vara väldigt nöjda med hur de sytt ihop mig.

Men här började jag ju jämföra med den vaginala förlossningen. Efter Isa blev jag liksom hög på vad som hänt och inbillade mig nog att jag kunde ha fött ett tiotal barn till direkt där och då. Nu låg jag istället helt hjälplös och utan känsel från runt revbenen och neråt, och här och var kliade det nåt väldiga efter spinalbedövningen. Jon fick hålla Loe då jag inte vågade eftersom jag inte litade på mig själv. Det var slangar och nålar här och var och just infarter är något som alltid givit mig rysningar - nu hade jag i båda händerna!



Jag ville ju gärna ha upp Loe på bröstet eftersom jag ganska omgående började känna lite amningsstress, men det dröjde. Först började jag kunna röra tårna på höger fot och sedan lite mer av högerbenet, men vänster dröjde. Kanske för att det var åt det hållet som det lutade på operationsbordet. Först hemma var det som jag kände av att det gjorde ont i axeln när jag låg ner, men det var något som de nämnde på operationsbordet. Så kallad referred pain, när man får ont någonstans fast smärtstället är ett annat. Ett kapitel för sig.



När jag kunde röra på fötterna fick jag dricka lite vatten, men efter det försökte jag forcera fram känsel och Jon fick springa och hämta en spypåse och jag kräktes. För att fördriva tiden så fanns det istället ett paket att öppna. Jon hade med det när han kom, en present från barnvakterna Therese och Simon med förhållningsordern att bara öppnas när Loe var född. Nu var han ute och öppna paket vågade jag i alla fall. I presenten låg en jättefin filt med Loes namn på. Isa fick en av Therese när hon föddes också och Isa har fortfarande sin i sin säng.



Men så småningom vågade jag i alla fall hålla min bebis och känslan var överväldigande och overklig då jag inte hunnit med i svängarna och någonstans trodde jag nog ändå att han var kvar i magen. Men han var ju ganska lik Ian. Ian såg också så där sur ut och liksom utstrålade "Vad har ni gjort?!?! Jag hade det ju så bra därinne!!!".



Jag hade nog svårt att se firarfikan som just något att fira med. Ja, det fanns en bebis, vår bebis, men så här skulle det ju inte ha gått till. Vid elvatiden flyttades jag till BB. Med Isa minns jag hur jag gick själv, nu blev jag rullad och känslan var inte alls densamma. Men ett eget rum blev det och inte långt efter gjorde jag ett första försök att ställa mig upp. Det gick fint, för eftersom Jon inte skulle stanna så ville jag kunna vara lite rörlig i alla fall.

På natten var det nog tur det för jag blev obehagligt väckt av Loe som började kräkas. Men när jag tryckte på larmknappen så fungerade den inte. Jag hade fått över Loe på sidan men kände ändå att jag behövde hjälp. Inget hände med larmet och med Loe och kateterkisspåse tog jag mig ut i korridoren och bort mot personalrummet. Jag hörde hur de nämnde "men oj, hon är ju nysnittad" när jag dök upp för hjälp. Nu gick det ju bra och Loe kräktes bara några gånger till.



Men den natten sov jag inte så mycket. Min förlossningsillusion var ju helt krossad och mitt i allt var jag ändå tacksam över att möjligheten till kejsarsnitt fanns när det inte gick som tänkt. Men många konstraster... och tårar. Jag mådde inte alls så bra som jag sett fram emot. Istället var läget sämre.


Fortsättning följer...

Presentation


Vi är Jenny och Jon, ett gift par som bor i en villa i Tibro tillsammans med våra fyra barn: Ian född i september 2012, Isa född i juni 2014, Loe född i mars 2016 och Lin född i januari 2018.

Kontakt: jenjonsjoberg@hotmail.com

Besökare just nu...


Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31
<<< Mars 2016 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se