jennyjon - vår vrå av världen

Direktlänk till inlägg 16 mars 2016

Förlossningsberättelse del 1: Loes förlossning påbörjas

Av Jenny och Jon Sjöberg - 16 mars 2016 22:00

Ja, den här förlossningsberättelsen slutar inte som jag ville, eller som de flesta, med eller utan kännedom, trodde heller. För att inte skrämma någon som inte vet, så slutar berättelsen i alla fall med en bebis. Så riktigt så olyckligt blev det trots allt inte.

Men förhoppningen om hur förlossningen skulle utveckla sig tog helt motsatt riktning och utvägen som var den sista som jag önskat blev förverkligad. Loe föddes söndagen den 13 mars 2016 kl 18.57 med ett akut kejsarsnitt. Han vägde 3685 gram och var 51 cm lång.



Men denna dag började med en överburenhetskontroll med planerad igångsättning (förutsatt att förlossningsavdelningen inte var överbelagd, för då skulle redan inlagda patienters säkerhet gå före). Nu visade det sig ganska snart att denna graviditets avslut skulle påbörjas denna dag.



Jon hade lämnat av mig utanför entrén till den nybyggda förlossningsavdelningen. Där skiljdes vi åt då han skulle åka tillbaka med Ian och Isa till barnvakterna för att det skulle bli en trygg start för barnen. När det började dra ihop sig skulle jag ringa på honom. Jag antog ändå att inte så mycket skulle ske med en gång.

Men redan från väntrummet blev jag inkallad lite innan den bokade tiden klockan 9. Det kändes både skönt och skrämmande att allt äntligen skulle komma igång, om än forcerat, men jag var så fruktansvärt trött på att vara gravid. Jag var slutkörd i kropp såväl som huvud och såg enormt fram emot att bli befriad. Så fort bebisen var ute skulle jag börja bli piggare igen, återfå rörlighet och jag hade flera andra tankar om hur bra det skulle bli. Inte anade jag att jag skulle må sämre än innan, eller att jag skulle ligga i förlossningssängen och gråta av annat än smärta från värkar...



Jag hade föreställt mig hur jag skulle ringa på porttelefonen utanför sjukhuset och stå där med värkar på grund av en förlossning som startat av sig själv. Med Ian blev det överburenhetskontroll och snitt när han blev för utmattad, men med Isa skedde det mesta naturligt. Och det var just den senaste förlossningen (och även att jag trots allt öppnats 10 cm med Ian) som gjorde att vi, och i stort sett alla runt omkring oss, trodde att det här också skulle ske spontant.

Men innan denna dag hade det inte hänt så mycket och jag hade blivit skickad vidare från Vårdcentralen till sjukhuset för kontroll eftersom jag passerat 42 veckor. Då hade jag fått reda på att jag öppnats tillräckligt för att det inte skulle bli aktuellt med en ballong eftersom den genast skulle ramla ut. Ta hål på hinnorna var det mest troliga och sen skulle allt bara rulla på. Och omföderskor svarar fortare hade jag fått höra.

Rullade på gjorde det, men inte med något utav det som någon av oss ville, eller som jag fått höra innan och varför det gick som det gick har vi inte kunnat få någon förklaring på. Men det återkommer jag till. Jag har fått min förlossningsjournal utskriven och det är nog bra det för det blev mycket mer att hålla reda på än jag någonsin kunde ana, och väldigt många bud fram och tillbaka. Men jag försöker ta händelseförloppet i ordning.

Först skedde det en muntlig genomgång om min medicinska bakgrund och de tidigare förlossningarna. Det var väl inga konstigheter där, men då fick jag reda på att jag efter förlossningen skulle behöva få sprutor för min APC-resistens hetrocygot. Det var nytt för mig och jag vet inte om jag vet varför det aldrig blev några efter Isa, kanske just för att det var en "normal" förlossning.

Men jag fick också reda på att jag måste ha en slags tryckmätare i livmodern för att hålla koll så inte värkarna blev för starka och mitt tidigare snitt skulle riskera att brista. Det var helt nytt för mig. IUP kallades den tror jag, även koala, eftersom det var något som skulle in framför bebisen så den skulle kunna liksom klamra sig fast om den. Att det skulle behövas en sådan hade jag gärna velat veta innan.

Och inte långt senare så kom nästa nya bud. Nu skulle det trots allt bli akutellt med BARD-kateter, en ballong, för att vidga. Min bm hade sagt att det inte skulle behövas och att det jag vid hennes besök var öppen inte skulle kunna gå tillbaka. Men nu mättes det annorlunda.

Jag kopplades bort från CTG:n och fick gå till ett gynrum där ballongen skulle komma på plats. Då var barnmorskan med som skrivit in mig men en doktor skulle få fast ballongen. Han dök upp och sa att han kände igen mig, mitt ansikte såg bekant ut. Jag kunde inte alls placera honom... inte förrän jag klättrat upp i gynstolen och hade honom mellan benen. Då föll polletten ner!

Det var ju doktorn som jag besökte när vi befarade att jag fått missfall med just den här bebisen. Det var han som hittade Loes bultande hjärta och visade upp för mig redan där någon gång i vecka sju. Det var ju för väl för annars hade jag ju inte haft något särskilt positivt minne av den doktorn.

Doktorn och barnmorskan krånglade något väldiga med mig och inget verkade stämma och verktygen passade inte och till slut så visade det sig att jag trots allt ändå var så pass öppen att det inte skulle fungera med en ballong. Det kanske inte var så lätt att känna sig fram till, men just det extrakrånglet hade jag gärna sluppit - särskilt när det visade sig att det var helt i onödan. Istället kom de fram till att ta hål på hinnorna (amniotomi), det som jag var inställd på från början. Det gick i alla fall bra, men inget fostervatten kom ut. Precis som med de andra barnen - och vart mitt fostervatten tar vägen har jag aldrig heller kunnat få något bra svar på. När det här sker är Jon passande nog på väg till förlossningen utan att jag hunnit meddela honom vad som hänt eftersom jag befann mig i gynstolen i ett annat rum. Nu hade jag kommit tillbaka till förlossningssalen.

Flera gånger står det i journalen om att fostret är väldigt livligt och det märkte jag av också. Det kändes som att bebisen höll i gång större delen av undersökningarna och var märkbart irriterad när alla krånglade med honom. De gav hinnhålningen en chans att se till så att värkar skulle komma igång på egen hand men det hände inte mycket och det gjordes ett försök att sätta in tryckmätaren och sätta igång värkstimulerande droppet. Droppet påbörjades och tryckmätaren sattes in. Införandet gick lätt men mätaren gav inget utbyte av fostervattnet. En skalpelektrod var på plats men tryckmätaren fick det avvaktas med.



Droppet började på en svagare "dos" men höjdes lite till. Jag tyckte att värkarna var hanterbara och jag stod i gåstolen men tyckte att det gick ganska bra. Jag blev lite trött i benen men att få ha tillgång till mobilen gjorde att det var lätt att fokusera på något annat. Tyvärr tyckte personalen att värkarna blev för täta, 6-7 st per 10 min, och de stängde av droppet.

Här sker det personalbyte och klockan är runt kvart över två. I journalen står det "är otålig och vill att det ska hända ngt". Och det stämmer bra det. I min illusion hade jag ju fött barn nu!

Men droppet hade satt igång egna värkar och det såg bra ut men bebisen visade inget intresse för att komma ut. En specialist tillkallades eftersom det inte skedde någon progress i öppningsskedet nu när det gått fem timmar, för att använda deras ord. Specialisten utförde ett ultraljud och även där verkade allt se "klart" ut: normalstor livmoder, huvudet nedträngt, högervänd ua, finns fostervatten...

Specialisten gjorde ett nytt försök med tryckmätaren. Men det misslyckades. Då trodde jag kanske inte att allt skulle hänga på denna lilla grej. Jag tänkte att då finns det väl något annat ni kan testa istället då. Men det fanns tydligen inget annat.

Klockan 16.55 blir beslutet kejsarsnitt. När doktorn kom in, satte sig ner vid min sängkant och började berätta om vad de kommit fram till, förstod jag först inte vad han pratade om. Men allt eftersom jag förstod att det inte fanns någon annan säker utväg så blev jag väldigt ledsen. Det var ju inte vad jag ville, och det hade jag varit tydlig innan med att berätta för dem därinne. Men nu spelade min önskan ingen roll och alla negativa konsekvenser som detta skulle medföra kom över mig på en och samma gång.

Jag hörde hur Jon, som stod vid min andra sida, började gripa efter halmstrån "finns det inget annat ni kan testa", "hon har ju egna värkar"... Ians förlossning blev som en dålig repris och jag tänkte att nu måste det bli en bebis av det hela så det i alla fall kommer att vara värt något.


Fortsättning följer...

 
 
Skrivmoster

Skrivmoster

17 mars 2016 08:36

Det var verkligen ingen lätt söndag du hade ... så många olika turer och så många teorier och medicinska termer och ... "konstigt" att du blev otålig och ville att ngt skulle hända!!! Kvinnokraft - urkraft skulle jag vilja säga! Upplevelsen hittills känns inte alls positiv och rolig mera än att Loe var livlig och att din kropp signalerade sina värkar och borde ha gett ett resultat som du önskade. Ser fram mot fortsättningen ... för att se hur allt hanterades. Du var strålande!!! Kram !

http://skrivmoster.bloggplatsen.se

Jenny och Jon Sjöberg

17 mars 2016 09:01

Det var inte mycket som blev som det var sagt eller tänkt innan. Könet stämde ju i alla fall. ;) Men att skriva förlossningsberättelsen är ett sätt för mig att bearbeta, men förstås roligt om någon läser också. :)

Tyvärr har jag dragit på mig en jobbig hosta nu också som en extra svallvåg och du kan ju ana hur det är att hosta som snittad...

Fortsättningen är på gång. Kramar! /Jenny

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Jenny och Jon Sjöberg - Måndag 17 dec 13:45

På Black Friday slog vi till och köpte säsongskort till Sommarland. Anläggningen ligger ju bara ca 45 minuter bort så där hittar ni oss i sommar! Längtar! Och snön och vintern har inte ens kommit på allvar hit än...     Armkuddar har vi också ...

Av Jenny och Jon Sjöberg - Söndag 16 dec 12:17


På dagens innebandyträning fick Ian testa på att vara målvakt.   ...

Av Jenny och Jon Sjöberg - Lördag 15 dec 12:42


Vi hyrde en gympasal under ett par timmar och brände en massa energi!    ...

Presentation


Vi är Jenny och Jon, ett gift par som bor i en villa i Tibro tillsammans med våra fyra barn: Ian född i september 2012, Isa född i juni 2014, Loe född i mars 2016 och Lin född i januari 2018.

Kontakt: jenjonsjoberg@hotmail.com

Besökare just nu...


Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31
<<< Mars 2016 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se