Om man bortser från förskolan, något som var ett stort steg för mig att "lämna" Ian till, så har vi inte haft barnvakt så ofta. En gång till Isa och Ian när vi var på rutinultraljudet med bebisen i magen. Ian har haft barnvakt även under Isas ultraljud och under Isas förlossning. Så under samtliga gånger vi haft barnpassning har vi varit iväg på bebisrelaterade besök. Det har gått ihop för oss ändå på något vis.

Därför blev idag en stor dag för oss: barnpassning... och inget sjukhus att besöka. Under några timmar på förmiddagen lämnade vi bort barnen till omtänksamma vänner. Det var ju förstås ganska nervöst och under större delen av tiden kändes det som att man hade glömt att hålla reda på någon - vi är ju vana vid att alltsom oftast ha något barn i närheten. Då särskilt jag som har det i och med att Jon är den som jobbar.

Det var märkligt att "bara vara", att kunna gå på Ica utan att hålla reda på någon, hålla Jon i handen utan att ha någon i den andra som rycker åt andra hållet, kunna städa i lugn och ro och så vidare. För tyvärr blev det ändå så att barnlediga tiden gick till städning och i Jons fall jobb på sänggaveln. Det är ju trots allt mycket lättare utan barn.

Men samtidigt var det en del trötthet som kom ikapp oss när vi inte hade någon att ansvara för. När vi kom för att hämta barnen blev vi dessutom bjudna på jättegod mat och hembakat fika, så vi blev verkligen väldigt bortskämda. Så ovant att bli så där ompysslad av några andra. Så fina människor det finns!

Det hade ju förstås känts bättre om båda barnen varit helnöjda med upplägget, men Isa hade varit ledsen en del. Hon är ju annars den som brukar vara den "lättare". Ian hade tagit det riktigt bra att bli bortlämnad, men nu går det ju att förklara saker för honom. Han visste ju om att vi skulle bli borta en stund, självklart komma tillbaka och under den stunden skulle han få leka med barnvakternas barn - som hade bilar! 

Det var ju inte så lätt att berätta för Isa, men barnvakterna verkar ändå inte ha blivit helt avskräckta och det känns ju skönt. Hursomhelst är vi väldigt tacksamma för den barnlösa tiden som jag och Jon fick, och en annan gång vågar vi kanske utnyttja den på ett mer avslappnat sätt... ;) /Jenny

... och idag märktes det extra tydligt. Från morgonen for Jon iväg till bygghandeln i Skövde för att köpa material för att vi ska få till en egendesignad sänggavel. När vi köpte nya sängen trodde vi inte att vi skulle behöva en, men kuddarna ramlar ner och det saknas förvaring i och med att vi inte har nattduksborden kvar utmed sängen (det är vägg på Jons sida så inte barnen ska ramla ner om de sover hos oss och spjälsäng på min).

Efter att ha kikat runt kom vi fram till att försöka göra en själva eftersom de till en 210-säng var dyra och de billigare passade inte oss funktionellt. Att få hem materialet gick ganska fort för allt gick in i bilen, jag stannade hemma med barnen och på så vis sparade vi ju tid.

Men lunch ska göras, hunden ska rastas, barn underhållas med mera och då blir det lätt att tiden tickar på. Hur sanslöst genomtänkt min ritning än må vara. ;) Planen var tacomys på eftermiddagen eftersom vi tog till rester till lunch för att tjäna lite tid, men vi ville få klart det ena momentet efter det andra och barnen lekte snällt så tiden drog iväg.

När fina vänner med en knapp månad ung bebis kom förbi var vi trötta och hungriga och var ett lätt byte för att bli helt knockade av hormoner! Så gulliga de är de där små och vi trodde kanske inte att längtan kunde bli större efter vår, men Jon hade allt bra svårt att släppa taget om den lilla...

Så roligt att äntligen få ha träffat henne, har ju följt henne sedan hon knappt fanns, och våra förkylningar har ju radat upp sig för oss, men nu blev det ju helt oplanerat av. När de gått stod vi som lite handfallna och visste inte riktigt hur vi hade det. Bara en försmak av hormonöverslag som komma skall... /Jenny

Graviditeten är nu fullgången och nu skulle inte bebisen räknas som för tidigt född. Det känns ju bra att veta och även om det skulle kunna ske närsomhelst nu så känns det ändå som att det är många långa, tunga dagar kvar. Bara att vara vaken så här tidigt en lördagsmorgon känns ju onödigt... Men magen lät mig inte sova så gott i natt heller. /Jenny

Måhända en helt onödig pryl, men ändå en väldigt kul sådan: såpbubblemaskin!

När Ian lämnats på förskolan passade jag och Isa, tillsammans med Nalle förstås, på att njuta av den frostiga och friska morgonen. Isa var inte alls lika intresserad av att gå in i värmen som jag var... Hon roade sig med lite av varje och Nalle gnagde på det lilla som återstår av vinterns pulkabacke - inga tandproblem i alla fall. Upplyftande med sol och att se hur det knoppas här och var i trädgården. Hopp om vår! Inget bakslag nu, tack... /Jenny

Fram och tillbaka med detta vädret, men oj så skönt det var att få se lite ljusa strålar. Det gjorde även mina fortfarande blommande och tomatbärande plantor gott. De vill verkligen inte ge sig. 

Och idag tog det inte emot lika mycket att lämna och hämta Ian på förskolan. Till och med att det efter lämningen blev en promenad till Netto. Inte för att jag behövde något särskilt utan mest bara för att.

Och det gick ju bra att fördriva tiden där. Hittade bland annat billiga tavellister som ska bli en enkel bilbana ner i leksaksförvaringen hade jag tänkt. Men vi får se.

Igår kom tankar igång på att få till en sänggavel också då vi mer och mer har börjat sakna en i och med sängköpet. Jag har några idéer som jag hoppas Jon kan hjälpa till att förverkliga.

Som väntat var inte bilen klar idag så Jon cyklar och åker buss till jobbet, men imorgon kanske de hör av sig. Det skulle ju i alla fall kännas skönt att ha den hemma till helgen. Inte för att jag tror att bebisen kommer att göra en tidig entré, men idag återstår det 23 dagar till beräknat datum.

Det känns ju som att det lika gärna kunde vara 123, för utav alla delar av en graviditet så tycker jag den sista tiden är den värsta. Det är så tungt och klumpigt och man är så långt ifrån smidig som går, det trycker neråt och gör stundom ont, det trycker uppåt och magmunnen stängs typ aldrig, sammandragningar titt som tätt, det är svårt att sova, svårt att vara vaken, svårt att inte tänka på det som komma skall - kommer ju att göra så fruktansvärt ont! - och så finns det ju en viss oro för att något skulle kunna gå fel...

Att få barn alldeles för tidigt är väl ingen höjdare det heller, men fy sjutton för den sista tiden av graviditeter alltså. Jon har berättat att han inte riktigt trodde på att Isa var på väg när vi for in till förlossning där på beräknade dagen. Han hade tydligen förväntat sig att vi skulle få åka hem igen. Jag måste ju ha varit väldigt bra på dölja hur jävla ont det gjorde... Det här var första vaginala förlossningen och från det att vi ringde på förlossningen (Jon bankade pinsamt nog på rutan...)  tog det 5,5 timmar innan Isa var ute. Hoppas ändå på att det går lite fortare nästa gång.

Sedan har jag ju aldrig varit förtjust i att amma heller. Båda är ju helammade i sex månader för att sedan "avvänjas", men även om själva amningen har fungerat i sig så har det aldrig varit något som jag blivit förtjust i. Det har inte varit så där mysigt som vissa tycker.

Mest känt mig bunden till att vara en matstation närsomhelst och varsomhelst på dygnet. Eftersom Ian förlöstes med snitt och Jon har astma så kändes det särskilt viktigt att amma Ian, men även med Isa, och planen på att amma finns även för denna bebis. Jag vill ju att det ska fungera och första mjölken finns redan. Inget utav barnen gick ens ner i vikt under deras första veckor, så kanske att strul med mängden mjölk inte kommer att dyka upp i alla fall. Sedan ska ju barnet få till tekniken osv. så det finns ju en del annat ändå.

Och framförallt så är väl amningen något som det ändå kommer att dröja länge till - DEN MÅSTE JU UT FÖRST!!! /Jenny