Ja, nu är graviditeten i mål sett till de 280 dagarna, men någon bebis verkar inte alls vara sugen på att vilja komma ut. Det känns som en milstolpe att ha kommit hit, även om tanken på att det ändå kan återstå två veckor är kämpig. Och kämpigt är det fysiskt nu också.

Magen är tung, sammandragningarna är täta och påfrestande, igår smärtade varje steg kring höfterna, trycket mot underlivet, särskilt när jag ställer mig upp, är väldigt ömmande... En förlossning kommer förstås att kännas ännu mer, men då finns ju målsnöret där i alla fall.

Helst vill jag att allt kommer igång utav sig självt och att jag slipper bli igångsatt. Och helst får det komma igång snart! Men tyvärr, inga känningar åt det hållet alls, och tro mig, jag letar tecken. Jag kollar efter slempropp vid varje toabesök bland annat. Februari- eller marsbebis, det är frågan det...

Om det är någon som vill gissa när det blir så är det fritt fram! Det vore kul att läsa när ni tror. Jon trodde på den 16 februari så han har redan missat. Jag hoppas på en punktlig bebis som trots allt kommer idag, en pojke på närmare fyra kilo. Men får nog bara rätt på allt utom datumet... /Jenny

Att Ian och hans förskolegrupp skulle på utflykt igår höll vi på för honom in i det sista och även biten om att Jon skulle följa med. Läget är ju lite ovisst nu och att låta Ian få upp förväntningar för att bli besviken när det han sett fram emot inte blir av har inte känts rätt.

Just därför berättade vi inte för honom att planen för idag var att följa med kyrkans barn- och vuxengrupp till Stellas lekland - och att resan dit skulle ske med buss. Det var passande nog planeringsdag på hans förskola som just därför ändå hade stängt.

Jag och Ian for in i buss till leklandet medan Isa och Jon åkte bil eftersom läget är som det är och eftersom vi inte hade tänkt stanna tills bussens hemfärd. Sedan hade vi ju Nalle att tänka på också förstås. 

Ian blev väldigt glatt överraskad när jag vid kyrkan berättade att det var till Stellas vi skulle och när han insåg att det skulle bli med buss var lyckan total. Väl där fick Jon stå för aktiveringen och klättra och klänga, även om Ian fixar en hel del själv, medan jag roade mig med att agera sofftestare... /Jenny

Del 2 av Lika barn leka bäst, typ. ;)

Om Isa vaknar på natten och kommer in till oss så tar hon allt som oftast med sig några av sina gosekompisar. Och det är sällan som det rör sig om samma mjukisar - men några av dem måste tydligen med.

Och om hon vaknar efter oss på morgonen så tar hon istället med sig ett gäng av gosedjuren till soffan för mysmorgon. I morse fick hon med sig så gott som alla mjukisar som hon har i sängen...

Jag är inne på min andra vecka som föräldraledig. Ännu har inte Loe tittat ut, men det har å andra sidan givit mig tillfälle att spendera mer tid med Ian och Isa själv. I måndags var vi till exempel iväg på familjegympa, medan Jenny fick lite välförtjänt egentid hemma. Det var jättekul och barnen uppförde sig över förväntan. Full fart mest hela tiden, men de tog snällt en vätskepaus och låg till och med stilla vid nedvarvningen. Ian klarade nästan hela hinderbanan helt själv, vår stora lille kille!

På Ians förskola hade de utflykt idag, och jag hade äran att få följa med. Eftersom Ians grupp kallas ankorna, var ankdammen ett logiskt utflyktsmål. Vi gick dit i samlad trupp, barnen i reflexvästar och snällt hållande i det blåa plastrepet som skulle hjälpa till att hålla ihop gruppen. Ian var så duktig som bar den tunga ryggsäcken med både sin egen och min matsäck i. Efter vi fikat var det dags att mata ankorna, som redan flockats runt oss. Ian kastade flitigt brödsmulor och blev bara lite ängslig när ankorna praktiskt taget klättrade på hans fötter. Glad i hågen gick vi sedan tillbaka till förskolan, men Ian och jag avvek halvvägs och gick hem.

Det är väldigt roligt - och annorlunda - att vara hemma om dagarna, för jag får uppleva så mycket med barnen som jag inte hinner när jag jobbar. Nu vilar ungarna, för ikväll är det tänkt att jag tar med dem på gympa igen, så att Jenny får umgås lite mer med sig själv, duschen, datorn... och kanske Bryan Adams, eller nån annan "hunk" från fornstora dar... ;) /Jon

Jag kunde inte motstå de här gulliga vantarna från Elodie Details. De är ju sååå fina! Och ska passa barn 1-3 år så kanske att Isa kan ha dem nästa vinter också. Annars får jag väl hoppas på att det fortsätter att vara kallt länge till... /Jenny

Det finns nog en hel del som pedagoger på förskolor måste ta helt oförtjänt. Nyligen hörde jag en förälder beklaga sig över att barnet fått sina finskor förstörda på förskolan. Och jag vet inte var jag ska börja i den härvan...

Finskor till förskolan - nej, nej, nej. Finkläder överhuvudtaget - NEJ.

Pedagogerna har många barn att hålla reda på och om ett tar på sig de skorna som det kom i är det inte så lätt att hålla reda på. Och till att börja med så tycker jag inte att några finkläder hör hemma på förskolan.

Jag kan inte själv när jag har hand om barnen hålla reda på att de inte kladdar ner sig, geggar eller får målarfärg på sina kläder här hemma och tycker inte att jag kan begära att personalen ska kunna hålla reda på det fullt ut heller.

De kläder som Ian har till förskolan är sådana plagg som är just "dagiskläder", vissa förhoppningsvis med lite kvalité så de kan klara ett barns dag på förskolan sett till att hålla värme, tätt osv.

Men aldrig att jag skulle ta på honom några kläder som jag inte vill ha förstörda, känner att det är ganska självklart. Det är barn det rör sig om.

Och föräldern ställde frågan till barnet angående de förstörda skorna: "Vad har ni gjort egentligen, hoppat i vattenpölar?!" Svaret på den frågan är lika självklart som svaret på frågan om man tar på sina barn finkläder till förskolan eller ej. Och frågan är lika dumt ställd som svaret är självklart. /Jenny