Om man bortser från förskolan, något som var ett stort steg för mig att "lämna" Ian till, så har vi inte haft barnvakt så ofta. En gång till Isa och Ian när vi var på rutinultraljudet med bebisen i magen. Ian har haft barnvakt även under Isas ultraljud och under Isas förlossning. Så under samtliga gånger vi haft barnpassning har vi varit iväg på bebisrelaterade besök. Det har gått ihop för oss ändå på något vis.

Därför blev idag en stor dag för oss: barnpassning... och inget sjukhus att besöka. Under några timmar på förmiddagen lämnade vi bort barnen till omtänksamma vänner. Det var ju förstås ganska nervöst och under större delen av tiden kändes det som att man hade glömt att hålla reda på någon - vi är ju vana vid att alltsom oftast ha något barn i närheten. Då särskilt jag som har det i och med att Jon är den som jobbar.

Det var märkligt att "bara vara", att kunna gå på Ica utan att hålla reda på någon, hålla Jon i handen utan att ha någon i den andra som rycker åt andra hållet, kunna städa i lugn och ro och så vidare. För tyvärr blev det ändå så att barnlediga tiden gick till städning och i Jons fall jobb på sänggaveln. Det är ju trots allt mycket lättare utan barn.

Men samtidigt var det en del trötthet som kom ikapp oss när vi inte hade någon att ansvara för. När vi kom för att hämta barnen blev vi dessutom bjudna på jättegod mat och hembakat fika, så vi blev verkligen väldigt bortskämda. Så ovant att bli så där ompysslad av några andra. Så fina människor det finns!

Det hade ju förstås känts bättre om båda barnen varit helnöjda med upplägget, men Isa hade varit ledsen en del. Hon är ju annars den som brukar vara den "lättare". Ian hade tagit det riktigt bra att bli bortlämnad, men nu går det ju att förklara saker för honom. Han visste ju om att vi skulle bli borta en stund, självklart komma tillbaka och under den stunden skulle han få leka med barnvakternas barn - som hade bilar! 

Det var ju inte så lätt att berätta för Isa, men barnvakterna verkar ändå inte ha blivit helt avskräckta och det känns ju skönt. Hursomhelst är vi väldigt tacksamma för den barnlösa tiden som jag och Jon fick, och en annan gång vågar vi kanske utnyttja den på ett mer avslappnat sätt... ;) /Jenny