jennyjon - vår vrå av världen

Alla inlägg den 29 september 2015

Av Jenny och Jon Sjöberg - 29 september 2015 16:00

Det här är helt fantastiskt och kanske inte helt oväntat. Ian och Isa ska få ett syskon, en pojke, som är beräknad till den 26 februari 2016. Idag har vi varit på rutinultraljudet och allt såg bra ut.
Men vägen fram till idag har varit kantad utav en hel del oro och flera tråkiga gravidåkommor. Graviditeten var planerad så gott som det nu går när det har med fertilitet att göra. Faktiskt att det tog sig på första försöket och det var oväntat, men skönt att slippa all den där väntan och att leva mellan hopp och förtvivlan när barn planeras. Det är känslor som sitter kvar från både Ian och Isa...



Den här graviditeten har istället lämnat utrymme för oron under tiden, för inte långt efter att vi plussat så kom blödningarna. Jag var ju övertygad om att nu kommer vårt missfall, och jag vet inte hur många gånger jag upplevde den känslan för blödningarna vägrade att upphöra och vid varenda toabesök i flera veckor var det blod.

I och med detta så drog på jag inskrivningen och när jag väl hörde av mig till MVC så ville de först att jag skulle till gynmottagningen i Skövde för att kolla upp det hela.

På vår ort har de tyvärr inte möjligheten att utföra bland annat ultraljud. Jag fick en tid omgående och det togs prover för odling och cellprov. Cellprov hade jag tagit för ungefär ett år sedan på efterkontrollen med Isa, men man kan ju aldrig veta. Det vaginala ultraljudet utfördes sist, det här var i början på juli, och visst var det ett hjärta som slog där inne. Stor lättnad! Just då i alla fall...



För blödningarna fortsatte och att jag fick tillbaka resultatet från proverna som var okej hjälpte ju inte så mycket för det berättade ju inte huruvida det var något som fortsatte att leva eller ej. Sen kom tröttheten, illamåendet, kräkningar och allt det där som egentligen tydde på att något var som det skulle. Vid inskrivningen låg mitt blodvärde dessutom på 108...

Fast i och med att jag mådde som jag mådde kändes det verkligen inte som att det var något som jag ville ha ett grattis till. Jag rörde till hela sommaren för oss som familj och många planer blev aldrig av för att jag mådde så dåligt. Det var ju både tur och otur att en stor del av denna tid var under Jons semester. Men när han började om igen fick fokuseringen av energin hamna på barnen och det innebar att jag inte orkade ut bland folk. Jag insåg att det skulle göra mig tröttare än nödvändigt och sedan var jag rädd för att börja spy bland folk. Det krävdes inte mycket för att trigga illamåendet.

Det är klart att de kanske skulle förstå, men det kändes ändå som en onödig ansträngning. Jag var till exempel inte ens på ICA på flera månader och höll mig mest till sådant som var förlagt utomhus, eftersom frisk luft var bäst och lättare att undkomma obehagliga lukter i. Sista/senaste gången jag spydde var den 16 september, men illamåendet höll i sig lite längre. Och så smakar allt så äckligt. Till skillnad från de andra barnen har jag gått ner i vikt under graviditeten och det blev ju också ett orosmoment. Man ska ju gå upp i vikt om något växer, fast kanske fanns det mer att ta av innan den här gången.

Livet fick bli mer isolerat. Så det här är förklaringen till varför jag inte synts så mycket "offentligt", en del har ju undrat var jag blivit av. Jag har helt enkelt fått försöka välja vad jag orkat. Den nya graviditeten är bara något som de närmsta vetat om och hade den inte fortsatt som den gjorde med blödningar hade vi säkert gått ut med den tidigare. Bebisbesked är ju de bästa! Men oron har helt enkelt varit för stor och det känns som att den blir värre med varje nytt barn. Man vet ju hur mycket det är som måste gå rätt samtidigt som man nu är ännu mer medveten om vad man skulle gå miste om.

Efter dagens ultraljud känns i alla fall allt mycket bättre. Allt som barnmorskan kunde se såg bra ut och nu fick vi ju dessutom veta könet. Den här gången har vi anat att det skulle vara just en pojke också, vi har tyckt oss känna igen delar av graviditeten från Ian. Men det blir ingen Sammy (eller Selma) som vi tvingade fram som förslag när vi inte fick reda på könet på Isa. Nu har vi klurat ut några nya namn, men de håller vi på. Nu gläds vi istället lite extra åt dagens positiva besked! Så nu kan ni gratulera... ;) /Jenny


  

Presentation


Det är vi som är Jenny och Jon, ett gift par som bor i en villa i Tibro tillsammans med våra fyra barn: Ian 7 år, Isa 5 år, Loe 3 år och Lin 1 år. Följ oss i vår vardag!

Kontakt: jenjonsjoberg@hotmail.com

Vi finns på Youtube

jennyjontube

 

 

Besökare just nu...


Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30
<<< September 2015 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se