För jag vet inte vilken gång i ordningen gör jag ett försök att skriva ett inlägg. De tidigare har mest känts fåniga, opassande eller har inte alls haft någon poäng. Antagligen kommer inte det här inlägget att bli mycket bättre det heller. Men som Peter LeMarc sjunger "nåt måste ut, ut ur min kropp". Det blir inte bra när det känns för nära och för mycket.

Men att sammanfatta allt som kom över mig igår, och som fortsätter att komma, är för svårt och fortfarande råder stor förvirring. För en ung människa blev det himmelen istället för fortsatt tid på jorden.

Beskedet har tagit mig hårdare än jag trodde och jag har gråtit och tänkt mycket på alla som drabbats av det tråkiga som hänt. Och fastän jag grät varje gång, besökte jag personens Facebook-sida om och om igen. Jag såg alla hjärtan, läste allt fint som skrevs, såg alla bilder. 

Idag var jag i kyrkan med barnen på öppna förskolan. Det var inte många där och för att tystnaden inte skulle komma till tals pratade jag mer än jag tänkt. Det hjälpte. Det förträngde. Fast sångstundsmattan påminde...

Ian lekte, vi hade sångstund, fikade och jag pysslade. Jag försökte liksom att upprätthålla ordningen. Försökte att få det att kännas som vanligt. Men det är inte som vanligt, och för många kommer det aldrig att bli det mer igen. /Jenny