Klockan är nu 23.41 och hinnblåsan är kraftigt buktande men vill inte gå sönder. Och för att jag ska få lite "hjälp på traven" tar barnmorskan hål på blåsan, amniotomi. Det stack till en del men någon vattenavgång märkte jag aldrig av under den här förlossningen heller och det står inget om det i papprena.

Efter att detta gjorts börjar det lugna sig med värkarna, och jag märker väl det lite också för det blir som ett stillestånd. Fortfarande smärtsamt men det händer ju inte nåt! Och att det skulle bli förlossning på den beräknade dagen började allt mer rinna ut i sanden (istället skulle det bli på vår barnmorskas bröllopsdag!). Jag minns inte riktigt om det var nu, men någon gång började barnmorskan att "krångla" med mig och ville att jag skulle ställa mig på knä i sängen och luta mig över den ställbara sängens "rygg" för att barnet skulle röra sig neråt. Jag som bara ville ligga där...

Jag tror att det var efter detta som skalpelektroden kom på plats på bebisens huvud, men när det var exakt minns jag inte. CTG körde ju hela tiden och höll koll och på så vis kunde Jon också se när värkarna var på gång. Flera gånger tänkte jag faktiskt be om ett snitt igen för att det här hemska skulle få ett slut. Och i och med avstanningen trodde jag nästan att det skulle bli aktuellt igen för jag har ju hört om tveksamheterna att ge snittade värkstimulerande. Det blev aldrig någon annan smärtlindring än lustgasen och den fungerade ju ändå inte att använda mot slutet.

Efteråt berättade vår barnmorska att hon hade varit ute och rådgjort med en läkare om vad som borde göras. Eftersom allt sett bra ut med bebisen hade de kommit överens om att avvakta. Och sen kom även den här läkaren in i rummet - och henne kände vi ju igen. Det var samma kvinna som vi besökte på antenalmottagningen för att höra om det var okej för oss att försöka bli med barn igen trots att det inte hade gått den rekommenderade tiden efter snitt.

I Ians förlossningspapper står det att man skulle vänta i 1,5 - 2 år. För oss blev det 13 månader. Då var det ett roligt besked att få att vi kunde "köra på" men nu när jag låg där med värkar och hade två personer - hon och Jon! - som var skyldiga till det här var det svårt att hitta glädjen... Jag hade ju gärna sagt ett och annat till dem och även till barnmorskan, och i bara farten till undersköterskan som också var delaktig, men jag tror att jag uppförde mig. Dock bajsade jag under förlossningen och det var ju ganska pinsamt i det hela, men inget som jag kunde rå för då det tryckte på så mycket när huvudet kom.

Efter ett uppehåll i händelseförloppet så tog det fart då jag kände att det började bli svårt att stå emot att krysta. 01.13 påbörjas krystvärkarna och jag var verkligen värdelös på dem i början. Jag skrek och böjde huvudet bakåt när jag krystade och det var inte alls särskilt effektivt, men sen fick jag lite bättre kläm på att hantera dem och böjde ner hakan, höll andan och tog i, men fick sällan till mer än två krystande per värk. Den här smärtan som jag upplevde under den här tiden var den värsta i hela mitt liv. Aldrig tidigare har jag haft så ont.

I salen fanns nu Jon, barnmorskan och undersköterskan. Läkaren hade också kommit in och alla stod där och guidade mig genom det hela. Jag ville bara att bebisen skulle ut så att de här fruktansvärda värkarna skulle upphöra. Och då säger barnmorskan och läkaren stopp. De vill inte att jag ska krysta mer! Först förstår jag inte alls vad det är frågan om, men inser någonstans i all smärta att det är för att jag inte ska spricka. Och tiden som gick där när saker och ting skulle sköta sig självt kändes som en evighet av lidande. Det tryckte på så mycket, och sved och brände, och Jon berättade att han efteråt sett paniken stiga i mina ögon. Tror jag det.

Fortsättning följer...

 

Helena

7 juli 2014 21:46

På nåt konstigt vis längtar jag tillbaka till förlossningen, fast att det gjorde så j***la ont. Men det är ju så häftigt. :)

Min sista fl var helt utan bedövning, mitt vatten gick utanför förlossningsdörren och jag fick åka rullstol in och klä av mig och börja krysta....tacksam att det gick fort med tanke på smärtan. För efter förlossningen försvann ju all smärta...eller ja, det var värre eftervärkar med tvåan. Men då hade man ju nåt sött att fokusera på iaf.

Förlossningar är häftiga och jag älskar att höra och läsa om andra föräldrars erfarenheter.
Hoppas att jag får vara med om det en gång till nån gång i framtiden.

Isa är bedårande söt, och storebror med såklart!

http://www.gullegrynen.blogg.se

Jenny och Jon Sjöberg

7 juli 2014 22:07

Ja, det är helt otroligt att det kan komma bebisar ur magarna på oss. Att det vuxit en människa därinne! :)

Nästa gång ser jag gärna att det går snabbt också även om jag är glad över att det gick ganska fort den här gången ändå.

Jag skrev ner en förlossningsberättelse med Ian också men den förlossningen såg ju annorlunda ut redan från början. Det är roligt att ha de här texterna i framtiden. Någon gång kanske jag ska ta mig tid och skriva skillnaderna mellan att föda med snitt och vaginalt också.

Kram! /Jenny

 

ihemmetslugn

8 juli 2014 07:12

Precis som Helena ovan så älskar jag att höra och läsa om förlossningar och det var ju ren lycka på jobbet =)
Du skriver dessutom så fantastiskt bra att jag hur enkelt som helst kan se dig framför mig och veta precis i vilket skede du var i osv.

http://ihemmetslugn.blogspot.se

Jenny och Jon Sjöberg

8 juli 2014 07:21

Jag tycker också att det är intressant att läsa förlossningsberättelser, särskilt när man vet att de slutar bra, för det är nästan alltid som man kan snappa upp något nytt. Och jag tror att ju mer kunskap man har desto tryggare känns det. CTG känns ju nästan som en gammal bekant nu, även skalpelektrod kände jag ju till sedan tidigare osv. Att det fungerade bättre med lustgasen den här gången kändes bra, den lurar nog kroppen på flera sätt i och med att man också får något att koncentrera sig på. /Jenny

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Lin och Sia har tillverkat glitterflaskor, ett enkelt men väldigt fascinerande pyssel. I genomskinliga plastflaskor hällde vi olika sorters färgat glitter och diverse småsaker som stjärnor och annat roligt innan vi fyllde upp flaskorna med vatten. Ko...

  Det här pysslet imponerade faktiskt lite på Lin när vi gjorde det, för det var något som hon inte sett innan. Och vid första kollen på utskriften ser allt huller om buller ut, men efter målning och vikning sker det magiska. För i en vinkel bli...

... och så var det inte mer. Och det var inte bara vädret. Kråkfåglar har varit på det igen. Får väl köpa penséer eller nåt istället då...   ...

Nu har Lin börjat om simskolan igen och håller till i stora bassängen, och i helgen var vi i badhuset så hon skulle få träna lite mer. Hela familjen var med och simmade och badlekte, men vi satte även Ian, Isa och Loe på att simma några längder och I...

Efter förra måndagens plus har jag kämpat hårt den här veckan för jag ville verkligen inte ha två plus på raken. Och det blev det inte heller! Att det skulle bli minus visste jag faktiskt redan när jag gick och la mig igår för jag har aldrig gått u...