Här kommer ett inlägg av den lite privatare sorten, men det är väl ingen större hemlighet att vi gärna skulle vilja ha fler barn. Ians förlossning slutade med akut kejsarsnitt och snitt var inget som jag varit inställd på under graviditeten.

Graviditeten fortlöpte och när jag var inne på den 18:e (!) dagen över tiden blev jag äntligen igångsatt. Ian började svara dåligt på det värkstimulerande droppet och det spelade ingen roll att jag öppnats de där magiska 10 centimetrarna.

Efter kejsarsnittet blev jag informerad om rekommendationen att vänta i 1,5-2 år innan jag blev gravid nästa gång. Det här var inget som vi reflekterade över då - vi hade ju just fått vår efterlängtade bebis.

Men tiden har gått och det här är något vi funderat över. Så istället för att googla mer kontaktade vi Antenatalmottaningen för att få reda på hur det låg till. För vi vill ha fler barn, men vad värre är att min kropp verkar vilja det ännu mer också.

Min menstraution kom igång i samband med att jag började dra ner på amningen. Mensen är sig lik men ägglossningen är så otroligt annorlunda. Med Ian fick vi ta till ägglossningstest för att träffa rätt. Nu skriker hela kroppen befruktning när ägget är på gång. Det gör inte ont, men Jon blir ännu mer intressant om man säger så och lämnar det där. ;)

Dagens besök slutade mycket positivt för vår del. Det var vi ju inte alls inställda på. Vi kom dit för att prata om förlossning och för att få reda på hur stor eller liten risken egentligen var för att livmodern skulle kunna brista när värkarna startar.

Istället gick vi glada därifrån med beskedet att det är fritt fram för oss att skaffa barn snart, vi behöver bara vänta två tre månader. Det kändes väldigt skönt att i alla fall få den betungande väntetiden undanstökad.

Nu är det platsfrågan och ekonomin som vi ska fundera över. Hur många kvadrat måste man egentligen ha? Och hur mycket pengar behöver det sitta på kontot? Ska det vara det som det hänger på?

Kanske har vi allt som behövs, säkert är i alla fall att vi skulle älska Ians syskon precis lika mycket som vi kommit att älska honom. Så mycket att det inte finns en måttenhet för det i världen, så mycket att det inte finns ord för att beskriva kärleken vi känner för honom, så mycket att det händer att vi blir tårögda av gläjde och tacksamhet över att vi fått någon så underbar.

Vi älskar Ian så mycket. ♥ /Jenny

Dagen innan röd dag har ibland Jon bara halv arbetsdag. Då känns det lite "onödigt" att åka till jobbet för bara de timmarna, det är ju ändå en bit att åka fram och tillbaka som kostar pengar också.

Så kan han flexa så händer det att han gör det. Som idag då han passade på att följa med oss till Familjecentralen för att sjunga, leka och blåsa bubblor med Ian.