jennyjon - vår vrå av världen - livet med fem barn

Alla inlägg den 22 september 2012

Av Jenny och Jon Sjöberg - 22 september 2012 13:30

Nu har jag skrivit ner min förlossningsberättelse, kanske mest för min egen skull, men vill ni får ni gärna läsa!

Berättelsen är uppdelad i tre delar för det blev så fasligt mycket text. Nu vet ni ju att allt fick ett lyckligt slut... till slut. Men vägen dit blev inte alls som jag tänkt. /Jenny


Solen strålade fint genom molnen vid sjukhuset.


Tisdagen den 11 september klockan 10.00 var jag inbokad för min andra överburenhetskontroll. Då hade jag gått 17 dagar över tiden. Två dagar tidigare hade jag gjort den första kontrollen och då hade allt sett bra ut, även om jag var lite fundersam till varför de inte hade undersökt livmodertappen...


De höll på att bygga om på sjukhusets förlossningsavdelning, så den här gången fick CTG:n göras på ett "vanligt" rum. Barnmorskan spände fast mig och redan innan maskinen hunnit registrera ordenligt uppfattade hon en dipp i Ians hjärtfrekvens och ytterligare en sådan dipp kom under testkörningen. Barnmorskan fattade misstanke och en läkare tillsammans med en praktikant tillkallades. Och innan jag riktigt förstått vad som hänt så var jag inlagd och det börjades prata om kejsarsnitt. Ja, ja, det kan ni ju göra, tänkte jag, och trodde inte heller på att jag skulle bli kvar där. Vi hade ju tänkt fortsätta slutstädningen av lägenheten...


 

CTG:en registrerade att något inte stod rätt till med bebisen...


Läkaren, praktikanten och även barnmorskan kände på min livmodertapp och konstaterade att jag "smygöppnats" mellan 3-4 cm. Det lät ju bra i mina öron - ha öppnats så mycket utan en enda värk. Fortsätt så lite till vetja!


Jag fick komma in på en förlossningssal och det började hända saker men jag minns inte riktigt ordningen. Men jag har fått förlossningsjournalen utskriven så jag har något att hålla mig till...


I och med att det fortsatte att pratas om kejsarsnitt så fick jag inte äta eller dricka något - typiskt, vi som packat så mycket gott i BB-väskan. Jag fick dropp och även antibiotika den vägen i omgångar. På bebisens huvud fästes en skalpelektrod för att de ville hålla bättre koll, så i och med det togs det hål på fosterhinnan. Men jag märke aldrig av att något fostervatten gick, så det fanns kanske inte så mycket kvar... Jag blev också fastspänd till en CTG-maskin - förstås.


I början kändes det mest märkligt att allt gått så fort utan att det kändes som det var något barn på väg. Men... Runt halv fyra på eftermiddagen kom min första värk, och klockan fyra hade jag etablerade värkar. Jon var på Pressbyrån och när han kom tillbaka berättade jag glatt om nyheten om första värken för honom. Senare var dock värkarna inte alls roliga.


Fastkopplad till en det ena och andra i sexig sjukhussärk.


Personalstyrkorna avlöste varandra och jag minns inte alla som var inblandade. De fortsatte att känna hur mycket jag öppnades och vid en av dessa koller lossnade skalpelektroden så den fick fästas om. Allt eftersom förlossningen fortlöpte togs det också oftare blodprov från bebisens huvud för att hålla koll på statusen. Dessa provtagningar var riktigt jobbiga - särskilt mitt i värkarna. Även ett av dessa prover fick tas om för det blev något fel.


Bebisen reagerade negativt så fort jag låg på rygg och proverna fick tas lite på sidan med ena benet uppsträckt. När läkaren tagit provet rusade han ut och på bara några minuter visste han hur det låg till med bebisen. Och som jag minns det visade aldrig dessa prover på något farligt - i så fall skulle de väl ha agerat direkt.


Jag försökte ta mig igenom värkarna genom att andas rätt, men det höll inte så jag testade uppvärmd vetekudde och lustgas. Jon fick dessutom massera eller snarare trycka rejält på ryggen för när jag satt upp var det jobbigast i ryggen och när jag var närmare liggläge kändes det mer över livmodern.


Det tog lite tid att få kläm på lustgasen, för de ville inte att jag skulle andas ut gasen i rummet utan ta några andetag "frisk" luft och sedan blåsa ut den tillsammans med resterna av gasen i masken. Antingen berodde det på att bebisen hamnat i ett visst läge eller så var det på grund av lustgasen för jag blev tvungen att kräkas i en påse. Det här hände någon gång efter kvart över fem för då såg prognosen annorlunda ut och jag fick börja dricka - Coca-Cola blev det förstås. Men den hamnade alltså i spypåsen...


Vid tjugo över åtta sjönk bebisens frekvens kraftigt och vi larmade, men de hade redan sett detta på sina övervakningsskärmar och var snart på plats. Jag uppmanades att ställa mig "fyrfota", på knä och armbågar för att se om det hjälpte. Det gjorde det men en timme senare kommer nästa "deceleration" som de kallar det i journalen.


Fortsättning följer...

Presentation


Välkommen till Jenny och Jon, ett gift par som bor i Tibro tillsammans med våra fem härliga barn. Ian är född -12, Isa -14, Loe -16, Lin -18 och Sia -21.

Följ oss i vår vardag!

Kontakt: jenjonsjoberg@hotmail.com

Vi har bloggat i över 13 år!

Den 25 juli 2010 startade vi jennyjon-bloggen. I över ett decennium har vi hållit liv i den här bloggen. Minst ett blogginlägg per dag har vi publicerat. Och fler ska det bli!

Vi finns på Youtube!

 

          Följ oss på Youtube:
               jennyjontube

 

      

Besökare just nu...


Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
<<< September 2012 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

Besöksstatistik


Skapa flashcards