Igår läste vi om det här i morgontidningen:

På juldagsmorgonen började det brinna i ett hus utanför Mariestad. I huset bodde ett par med barn och hundar. Alla i familjen hann i säkerhet men huset med alla saker förstördes i branden. Ett sorgligt sår som Swedbank strödde mer salt i. Trots personbevis, polisrapport från branden och telefonnummer till polisens inre befäl i Skövde litade inte banken i Skövde på dem när de kom dit.

På Nordea var det inga problem att få nytt bankkort, kontantuttag i kassan osv. De fick också några reklamgrejer. "Inga dyrbarheter, men omtanken värmde" berättar paret.

På Swedbank fick de höra från personalen att de trodde att de hittat på historien för att komma åt någons konto och chefen sa ungefär: "jag får väl ta det på mig om ni lurar mig" och paret fick ut 500 kr från sitt konto. 500 kr! Paret berättade att barnens spargrisar brunnit upp och undrade om de kunde få nya, då blev svaret ungefär: "banken kan inte sponsra välgörenhet".

På Swedbank i Mariestad gick det bättre för familjen och där ordnade banken upp allting och barnen fick spargrisar.

Swedbank i Skövde har bett om ursäkt, men det känns som alldeles för lite, alldeles försent.

(Källa: SLA.)

Jag har ju nämnt att jag mått illa och det är klart att det skulle vara jättelätt att veta hur illa om jag hade något att jämföra med. Men det har jag inte. Men så här har det sett ut hittills: Under de allra första dagarna av graviditeten var jag hur hungrig som helst och åt och åt. Brösten blev lite större, tyngre och ömmade men det var inte alls så farligt som illamåendet. Men ett steg i taget. Efter hungern kom tröttheten, en extrem trötthet och jag låg i soffan mest hela dagarna. En trötthet som nästan känns som medvetslöshet, jag förmådde bara inte att ta mig upp ibland. Och denna trötthet finns fortfarande kvar.

På morgonen på juldagen kom illamåendet och det var enligt den lite osäkra beräkningen i skiftet v.5-v.6 Och sedan har det sakta men säkert trappats upp och blivit värre. Jag har inte bara varit illamående utan jag spyr också. Och när som helst på dygnet, inte bara på morgonen. Jag har kräkts yoghurt, majs (som hittade upp, som tur var inte ut, bak i näsan - äckligt!), vattenmelon med mera men mest har det blivit galla, illgul, svidande galla. Ämnesomsättningen ska vara 20-25% högre och det som äts förbrukas fort.

Jag kan vakna mitt i natten, gå på toa och komma tillbaka till sängen för att kräkas... Jag har haft en hink stående vid sängen lääänge nu - och den har kommit till användning mååånga gånger.

Nu har jag tappat räkningen på hur många gånger jag spytt totalt. Och jag gillar inte alls att spy och spydde sällan tidigare. (Innan det här började spydde jag senaste i mars 2010 och det var för att jag hade så ont i ryggen.) Först kommer ett kraftigt salivöverskott, ögonen rinner, kroppen skakar, jag fryser, halsen svider efteråt... Usch! Och fy och blä! För som Lova sa när hon strax innan hon skulle fylla 3 år:

- Man får säga "fy Fabian" men man får inte  säga: "faan"!"

Fast jag har kanske gjort det någon gång ändå... Befogat. Lovar.

Det skulle vara jätteroligt att läsa om era erfarenheter. Hur såg den första tiden ut för er? Hur kändes det? Hur mådde ni? Självklart mår jag ju värst. Hahahha! Men lite tröstberättelser skulle sitta fint. Fast har ni mått bra så får väl det också gå... /Jenny

Min rygg har börjat krångla, som den gör när jag inte rör på mig ordentligt. Det slår liksom aldrig fel. Det var länge sedan den irriterade mig så här. Under sommar, höst och in på början av vintern har det blivit jogging, cykling och längre promenader med Nalle. Men när den här graviditeten började göra sig till känna har jag inte orkat mycket. Och sedan en kraftig förkylning på det, men idag tog jag mig i kragen och Nalle i kopplet och drog iväg på en lite längre runda.

Det soliga vädret peppade gott! Och säkert gjorde det ryggen gott också... men antar att det inte räcker så här. /Jenny

Igår var jag och Jon på MVC och träffade vår barnmorska. Förra gången vi sågs kändes det overkligt att sitta där för då hade jag inga symtom alls, bara ett par positiva graviditetstest att gå på. Det blev faktiskt att vi gjorde ett test där också - lika positivt det!

Under det här besöket var det mycket information och formulär som skulle fyllas i. En del prover blev det också. Invägningen var väl det lättaste. Hon tog blodtrycket på mig och jag fick 102/70 vilket tydligen var bra. Det var även dags för cellprov så det blev ett sådant också. Inte så förtjust i det provet... och det kom blod och blod är ju det sista jag vill se från det där området nu. Men det skulle vara ofarligt. Resultatet dröjer lite och jag hoppas att det kom med tillräckligt med celler så jag slipper göra om det. Jag hade med urinprov som ska analyseras. Vi fick svara på frågor och ta emot information.

Och innan jag lämnade Vårdcentralen hade jag lämnat blodprov också. (Jag ville gärna bli blodgivare som Jon är och följde med honom en gång för länge sedan, men jag har små ådror så kvinnan stack mig i båda armarna men hade svårt att få ut blod. Och nålen som används vid blodgivning är större så det blev inget med det.) Tre rör skulle fyllas för att få svar på alla möjliga tester. Sköterskan hittade rätt med en gång fast till sista röret började blodet sina och det räckte precis. Fast ett rejält blåmärke har jag förstås - fast bara på ena armen! 

Om det var något konstigt skulle barnmorskan höra av sig om cirka två veckor när resultaten väntas komma, annars skulle hon inte höra av sig alls. Undrar hur mitt blodvärde ser ut när jag mått som jag mått...? /Jenny