Direktlänk till inlägg 17 september 2011
Igår kväll såg jag och min svåger Johan filmen Jägarna 2. Det är inte varje dag man går på bio och ser en svensk storfilm som är inspelad i mina gamla hemtrakter. Faktum är att det är hela femton år sedan sist, för då hade den första Jägarna premiär. Den såg jag två gånger på Bio 3:an i Piteå, samt en gång till på min pappas biograf Star. Det säger väl en del om hur mycket jag tyckte om "ettan"...
Handlingen i denna uppföljare utspelar sig femton år senare. Polisen Erik Bäckström (Rolf Lassgård) återvänder än en gång till sina rötter i Norrbotten, men han gör det motvilligt. Minnena av vad som hände där uppe plågar Erik, och när ännu ett mord sker i den norrländska glesbygden, hinner tiden ikapp honom.
Återigen är det Kjell Sundvall som står för regin, och handlingen är inspirerad av mordet på pitefödda Carolin Stenvall, som mördades i trakterna kring Gällivare 2008.
Som vanligt när Kjell Sundvall står bakom kameran, blir resultatet bra. Precis som i förra filmen är fotot storslaget. Men det är klart, de norrländska vidderna säljer i princip sig själva, utan några krusiduller...
Trots att manuset på en mängd punkter skiljde sig från de verkliga händelserna, har man lyckats göra en spännande film utan många transportsträckor. Både jag och Johan hade vid ett tillfälle i filmen förväntat oss en liten extra "tvist", men den uteblev. Och kanske lika bra det - det är ju trots allt ingen hollywoodrulle...
Svensk film lider ju ofta annars av stela och konstgjorda dialoger, samt en seg handling där all action händer på slutet. Här är det mer en krypande spänning som byggs upp genom hela filmen, och jag tittade inte på klockan en enda gång under de 130 minutrarna.
Förutom Rolf Lasssgård är Peter Stormare den enda riktigt kända skådisen i filmen. Med detta inte sagt att de andra skådespelarprestationerna på något sätt var dåliga, tvärtom! Det var rätt befriande att inte behöva glo på samma gamla ansikten, kända från alla "löpande band-deckare". På tal om nunor hade Eero Milonoff (Populärmusik från Vittula) filmens kusligaste utseende. Han är säkert jättesnäll och trevlig i verkligheten, men rollpersonen skulle i alla fall jag inte vilja möta i en mörk gränd. Eller i en upplyst heller, för den delen... Brr!
Även om första Jägarna för alltid har en speciell plats i mitt filmhjärta, var denna uppföljare bättre än förväntat. Jag har svårt att tro att det kan bli en tredje film, men man ska aldrig säga aldrig. Vi får väl se om femton år... /Jon
Den 25 juli 2010 startade vi jennyjon-bloggen. I över ett decennium har vi hållit liv i den här bloggen. Minst ett blogginlägg per dag har vi publicerat. Och fler ska det bli!
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | ||||||
5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | |||
12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | |||
19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | |||
26 | 27 | 28 | 29 | 30 | |||||
|