Det här är världens sötaste vattensalamander och hon heter Gudrun! I begynnelsen hade hon en make, Gösta, men han förirrade sig ner i källaren och avled under olyckliga omständigheter. Men lilla Gudrun verkar klara sig bra ändå!

Den här goda morsdagstårtan som Marianne bakat väntade på oss när vi kom fram till Långnäs igår kväll. Vi hade hört ryktet om tårtan redan på morgonen och det var gott att äntligen få sätta tänderna i den! En mycket fin och mumsig gräddtårta med ananassmak.

Vid tio över sex ikväll rullade vi in i Långnäs, utanför Piteå, och vår resas slutdestination. Då hade vi varit på resande fot i 37 timmar och avverkat cirka 150 mil. En resa som känns i kropp och själ. Vi är stela men framför allt trötta, så det ska bli skönt att få krypa i säng.

Vi fick ett mycket varmt mottagande - med bland annat jättegod morsdagstårta! Nu ska bara Nalle ut en liten vända innan vi förlorar oss till en lättare medvetslöshet... Godnatt och sov så gott, allesammans!

För ovanlighetens skull hade vi faktiskt vägarna förbi Jons moster Märta i Hålberg på väg mot Piteå. Vi tänkte att vi skulle passa på att göra ett litet överraskningsbesök hos henne som  är en utav våra trogna bloggläsare. Men det fungerar ju inte så bra om inte "offret" är hemma...

Vi passar på att hälsa till dig så här via bloggen istället: Hej, Märta! Hej på dig, Märta!

Och när vi ändå hälsar till våra läsare så säger vi hej till Jons moster Gertrud i Jörn. En liten syster har viskat i våra öron att du också är en duktig följare av vår blogg. Det tackar vi för!

Vi tog oss ända till Lycksele innan vi gjorde nästa stopp. Efter tankning körde vi in i centrum och tittade oss omkring som hastigast. På torget rullade ett stort klot runt på vatten - riktigt läckert faktiskt!

Vi åt mat och fortsatte. På vägen ut ur Lycksele passerade vi vad vi tror var resterna av något snökonstverk. Den stora lappkåtan på andra sidan vägen är, om vi inte missminner oss, världens största.

Jon hade varit vid Döda fallet tidigare, men för mig och Nalle var det nytt. Döda fallet skapades genom en misslyckad omdragning av ett vattendrag. Denna omdragning leddes av Magnus Huss, kallad Vild-Hussen. Förr var detta ett vattenfall, men är nu en torrlagd älvfåra i ett naturreservat och en stor turistattraktion. Fast kanske inte just idag, för vi var faktiskt ensamma där. Tyvärr var det avspärrat in i Herkulesgrottan, men vi fick se många fina stenformationer ändå. Och Nalle tyckte att det var jättespännande att knalla omkring här!

Järnvägen går alldeles intill naturreservatet, och träbron över från parkeringen är mäktig nog bara den. Inget för den höjdrädde...

När vattnet en gång forsade fram, skapade det fantastiska formationer i klippblocken. Stenar som fastnar i strömvirvlar kan fungera som en borr och med tiden skapa jättegrytor och andra konstverk.

Ett stort nätverk av spänger och trappor har byggts i Döda fallet, så att man verkligen ska kunna få en överblick över området och se hur kraftig vattnets framfart kan vara.

Det var otroligt mäktigt att vandra omkring i den tysta omgivningen. Att trängas med en massa andra besökare hade nog tagit bort lite av atmosfären.

Vi är glada över att ha fått besöka denna unika plats, och kan varmt rekommendera ett besök där.

För dem som inte vill knalla runt bland stock och sten, finns det ett café och annat att titta på på denna plats. Som till exempel denna vridläktare, där det om somrarna brukar sättas upp lustspel.

Denna dag fanns det faktiskt två stycken "vild-hussar" närvarande... /Vild-Matte