För ett par månader sedan hörde jag av mig till Naturelle med en synpunkt jag hade på deras produkter. Jag fick strax därefter ett mejl där det stod att jag skulle få en flaska hemskickad för att jag tagit mig tid till att skriva till dem. Det var ingenting som jag hade räknat med, så det gjorde mig glad. Men tiden gick...

I helgen mejlade jag dem på nytt och skrev att det var ju jätteroligt att lämna synpunkter till dem - INTE. Och att någon "belöning" hade jag inte sett skymten av.

För sådant där irriterar mig lite, när man bli lovad något och det inte hålls. Nu kan det bero på diverse missförstånd, men jag ville veta vilket.

Igår fick jag ett mejl där de svarade att de genast skulle skicka det utlovade. Och med posten i dag kom en flaska schampo och en flaska duschcreme! Att sedan det "utlovade" var en flaska med balsam är en annan femma... /Jenny

Jag hade stegräknaren på under hela gårdagen och siktade på 12 000 steg. Och det klarade jag! Och några till...

Hade tänkt ta in de sista cirka 3000 stegen på kvällspromenaden, så jag fram med joggingskorna, reflexer och gåstavarna i högsta hugg och gav mig ut. Men eländet hade inte räknat ett enda steg! Irriterande.

Istället utspelade sig en scen som hämtad ur filmen Skriet från Vildmarken här. Minns ni när hunden Buck jagar sin husse runt elden efter att hussen blivit nedkyld efter att ha gått genom isen...?

Nalle fick agera Buck och jaga mig runt elden/soffbordet med en pipleksak i form av en anka i munnen. Måste sett bra konstigt ut... Nalle tröttnade ganska fort och jag tröttnade på pipandet och fortsatte på egen hand. Runt, runt, runt...

Jag hade ju kunnat sitta och skaka upp räknaren i 12 000 steg men det gjorde jag inte. De här stegen är ärligt tagna. Hoppas att stegräknaren är på bättre humör idag... /Jenny

Tycker att var och varannan går omkring och snörvlar i dessa tider. Och de som väl drabbats verkar har svårt att bli av med förkylningen. Och idag började även jag känna mig krasslig i halsen och blev väldigt frusen. (Enligt Jenny och Nalle har jag visst snarkat i natt också...)

Vet inte om det är inbillning eller vad det är, men när jag börjar få sådana här känningar brukar jag gå på en Kan Jang-kur. Och många gånger har det hjälpt mig - hoppas verkligen att det gör det den här gången också! /Jon

Merci hade en tävling där man kunde tacka sin hjälte... Idag kom det en ask Merci från mig till Jon. ♥

Men jag tog en ask med både mörk och ljus choklad i så att jag också skulle få smaka... Hihihi! /Jenny

Med en fantastiskt fin, av Jon, handritad karta hittade jag, Johan och mamma oss fram till Jons arbetsplats på K3 i Karlsborg. Vi hittade honom bak på en lastbil där det lastades av backar med fallskärmar som skulle hängas på tork. Jon arbetar som fallskärmstekniker åt Försvarsmakten och arbetar med fallskärmar.

Jon visade oss sedan in i den stora packsalen, där de anställda står och packar fallskärmar. Det är många moment att hålla reda på och säkerhetsaspekten är givetvis mycket viktig. Och tunga är skärmarna också, färdigpackad väger en skärm 18 kilo. Knappt att jag orkade lyfta en...

I torkrummet hängde det massor med skärmar på tork i väntan på att bli nedpackade. Så, de har att göra. Och det gäller att hålla tungan rätt i munnen...

Vi avslutade studiebesöket med mat på Kanalkiosken. Deras mos är helt klart det godaste av alla mos jag smakat. Och som grädde på moset blev det en rosa prinsessbakelse. Passande med tanke på att i slutet av veckan kommer kronprinsessparet att befinna sig här i trakterna. /Jenny

Ännu en dålig bild. Men hur lätt är det att fotografera med en dålig kamera i ena handen, och en hund som vill åt ett helt annat håll, i den andra...? Ja, det är en ekorre. Piff, eller möjligtvis Puff. Söt var den i alla fall! Den satt så nyfiket och tittade på oss när vi vandrade förbi. Den hade sin kompis i en tall lite längre bort.

Alltså är morgonrastningen avklarad och stegräknaren visar på 3639 steg men dagen är inte slut än. Ska över 12 000 för jag läste någonstans att det var det som rekommenderades för kvinnor upp till 40 år... Får väl se hur det blir med det. Heja, heja.

Nu ska jag och Nalle göra oss i ordning för vi ska iväg och hälsa på Jon på jobbet. /Jenny

Apan satt i granen har gjort ett inlägg om vår lilla blogg. Det blev vi jätteglada över! Gå gärna in och kika på hennes blogg.

Apan, eller Anna, som hon heter bor i Stockholm. Hos henne kan du läsa om livet på Södermalm, livet som mamma och student och "framför allt om mitt liv som kvinna i mina bästa år". Det finns säkert något som du kommer att tycka är intressant att läsa mer om!

Jag är av en vetgirig och nyfiken natur, så när svärmor undrade om jag ville följa med på en trumresa, tackade jag efter lite betänketid ja. Vi åkte till Åsen, strax utanför Karlsborg, till det gamla lilla kapellet på bilden ovan.

Av hänsyn till de andra deltagarna i trumresan, fotograferade jag inget under själva meditationen, utan tog bara en interiörbild före vi började.

Vi satte oss i en ring på stolar, bänkar och sittpuffar, och medan kvällens meditationsledare lugnt och taktfast slog på indiantrumman, slöt vi ögonen och slappnade av. Eller, så var i alla fall tanken. Jag kunde inte riktigt falla i någon djupare trans, hur jag än försökte. Dessutom fick jag inte "sitta skräddare", det vill säga med benen i kors som i yogaställning, ungefär. (Det skulle blockera energierna.) Jobbigt, eftersom jag alltid brukar sitta så på golvet annars. Till slut domnade ena benet bort, vilket gjorde det ännu svårare att slappna av...

(Men eftersom alla ändå blundade, bytte jag till skräddarställning i alla fall. Shhh...!)  

Tiden gick trots allt ganska fort, och snart var min första trumresa över. Jag vet inte vad jag ska säga om det hela, kanske för att jag inte är säker på vad jag tror på. Finns det andar? Existerar andra dimensioner? Kraftdjur, vad är det? Har vi levt tidigare liv? Det må vara hur det vill med dessa saker, men det var i alla fall en ny erfarenhet och en intressant och annorlunda upplevelse att vara med om på en höstlik söndag som denna. Och i taket dansade änglarna... /Jon